[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

"Fortsätt,Nema", muttrade jag. Jag började se suddigt och det brände på stället där Luke hade sitt svärd. "Och jag hoppas att det där gör ont", tillade jag.
Jag ville göra motstånd och jag ville hjälpa till, men jag såg inte ens tydligt tack vara äcklet som joinat the Dark Side utan kakor.
Lukes tveeggade, själätande svärd hade tömt mig på nästan all energi jag hade kvar.
Vindarna ville inte lyda mig, eller så var jag för hårt fasthållen för att kunna göra något.
Och jag hatade det.
Jag ville slåss.
Jag ville att de skulle få se hu jävla arg jag var.
Jag ryckte till mig mina armar samtidigt som jag försökte att få svärdet att lossna från platsen mellan mina nyckelben.
Lyckades jag?
Det vet jag inte.
Hela världen var suddig och det enda tydliga var Lukes ansikte, som jag hatade så mycket.
"Vänta tills Annabeth hör talas om dethär", hotade jag sluddrigt och vinglade till. Det var ingen som höll i mina armar denhär gången.
Lukes evil-smile suddades ut och han stack sin svärdsspets hårdare på platsen där den borrat sig in. Det droppade blod och jag antog att jag betedde mig som en full tonårstjej var för att
1) jag hade förlorat så mycket blod och
2) Lukes onda svärd som ja började gissa skulle bli Kronos nån gång i framtiden höll på att typ... ja, suga åt sig min själ som värsta dementorn.

Jag hade aldrig under mitt tolvåriga liv träffat på en full människa. Eller, jo. På mammas och Nicolas bröllop hade hans kusin druckit sig full och sovt sig igenom hela uppståndelsen. Jag hade fattat att det inte var såsom dem fulla i 'Pirates of the caribbean'. Sanningen var att dem var hur fulla som helst i dem filmerna-*host*Sagor är verklighet*.
Hazel såg ut att vimla mellan två olika dimesioner-Om man läser mycket blir man sån som tänker såhär- liksom som om hon hade tvingat sig upp ur sängen fem på morgonen och tvingat sig att ta en lång löparrunda i tjugonio grader celsius.
Och liksom sedan plötsligt blivit en kvinnlig, lite lättare, full Jack Sparrow.
Desperat sänkte jag mitt kavallerisvärd och armbågade Castellan i sidan. Han reagerade snabbt innan jag han nudda honom och tog ett steg åt sidan och den enda jag slog i var luft.
Jag fortsatte. Försökte sparka honom på knäna, benen och fortsatte försöka fälla honom på ett sånt sätt då jag visste att jag inte skulle komma så långt i svärdsfäktning.
Men efter att Castellan släppt Hazel-som nu hade händerna hårt bakbundna och vaktades av en drake/kvinna som på något sätt kommit ned (Hazz verkade vara vagt mdvetande om det)- och höjt sitt egna svärd, hade jag inte haft mycket till val. Ändå undvek jag långvarig kontakt med klingorna för att inte riskera att tappa svärdet. Clarisse själv stod fortfarande i trappan och slog ned monster och halvblod som hotade att komma ned till cellerna för att hjälpa sin överste.
Jag parerad mest. Men då och då fick jag in någon träff som i vanliga fall hade träffat bra. Alltså på någon som inte lagt ned sin själ i att öva på svärdsfäktning och tekniken att döda.

Som om jag druckit alkohol började jag fnissa åt drakainan och allt som pågick omkring mig.
"släpp mig", kved jag fnittrandes och drog i repen. När de, till mitt missnöje, inte lossade började jag sparka omkring och en av sparkarna träffade drakainan.
Bad move Hazel.
Men mitt halvt berusade jag sket i det och kryssade fram mot Luke.
"Luke", sjöng/sluddrade jag. "Knyt upp!" När jag inte fick hans uppmärksamhet sprakade jag missnöjt till hans smalben.
Hans blå ögon vändes irriterat mot mig, medan han fäktades med Clarisse. Hans hand liksom levde för sig själv. Parerade, attackerade, högg... allt i en rad av serier och hans koncentration var riktad mot något annat.
Mig.
"Knyt upp då, tröghuvud!" befallde jag gnälligt och visade mina bakbundna händer för Luke. "Eller hugg av repen då, om du inte kan knyta upp!" Hans ögon glänste till på ett varnande sätt när han parerade ett hugg från Nema, som såg förbannad ut när hen högg mot sina motståndare.
"LUKE DIN LILLA APA!" vrålade Märta, som klöv sig igenom massorna av monster. Hon såg livsfarlig ut; med ett svärd i handen och rispor överallt (de såg inte ut att störa henne), högröd i ansiktet och hennes muskler fick henne att se ut som en förbannad boxare. De små grisögonen brann, liksom påriktigt brann, och jag antog att om blickar hade kunnat döda skulle alla inom femhundra meter vara rykande askhögar.

'Sluta slöddra Hazel!' ville jag skrika åt henne, men lät bli. Liksom som en impuls parerade jag ännu ett slag och en hatisk ilska, den som hatade att vara i underläge, for över mig.
Med ett ilsket tjut slog jag mot Castellans midja, som jag märkt att han ofta glömt bort att täcka. Mitt svärd rev sig in i hans hud och mörkrött blod rann ned i mängder.
Nu visade han mig uppmärksamhet. Trotts att Clarisse jämt och ständigt duellerade med honom, så klarade han av mig med.
Lukes blåa ögon mörknde för en sekund, smärta och hat.
''Noema släpp loss mig'' muttrade Hazel slöddrigt och staplade fram på ostadiga ben mot mig.
''Sluta slöddra Hazel!'' så var det sagt. Jippy.
Hon tittade surt på mig och staplade närmare men jag sparkade henne våldsamt bakåt. Det var inte meningen, lovar. Fick panik.
Jag han inte se om hon var okej, men jag antog att det hade blivit en rejäl smäll då en hög duns hördes bakom mig.
Luke måttade ett slag mot La Rue och hon ramlade bak i famnen på ett par stora cykloper-var dem min familj?- som direkt tog tag i hennes eget svärd och höll det mot hennes strupe. Hon stod orörlig.
Hazel hade blivit uppdragen av ett par drakainnor som hade ett likadant grepp om henne. Hazel hade återfått det där stabila tillståndet och tittade på mig med oro, och ilska i blicken. Det blödde från huvudet.
Nu var det bara jag, och Castellan kvar.

Jag svär, att om jag inte dog nu skulle jag döda Nema när jag vaknade upp.
Sedan blev allt runtomkring mig svart.

Ljudet av vattendroppar som droppade i kloaker ekade i det tomma intet som slukade världen runt mig.
"Hazel Brooks."
Kronos.
"Ut ur mitt huvud!" skrek jag. Eller, jag visste inte om jag skrek.
Kanske tänkte jag bara, jag visste inte.
Titanernas konung, som lika gärna hade kunnat kallas det Styckade Dumhuvudet, skrockade.
"Du har överlevt en väldigt lång tid", sade han.
"Jag vet", muttrade (eller tänkte?) jag. "Och det är INTE tack vare dig."
Det styckade dumhuvudet skrattade utan humor.
"Faktiskt har du fel. Snart kommer du till oss och vi väntar på dig med öppna armar."
Jag blinkade till.
Och vaknade.

Luke gick på direkt.
Jag parerade och fick använda en rejäl kraft för att ha någon verkan på honom.
Jag duckade för svärdet som for ovanför mig. Parerade, och slog tillbaks.
Lukes svärdshand förde sig så fort att jag knappt fattade vad jag skulle göra. Vad han gjorde.
Vi fördes runt i en vid båge. jag försökte få honom till en vägg.
Ända sedan jag gick på dagis har jag varit fast besluten om att förlora inte var min grej. Liksom on eller off.
jag vill vara On. Att förlora är något som får mig förbannad. Ändå så är det inte just att vinna som jag är ut efter. Jag vill visa vad jag går för.
Just det får mig att stå på benen. Att veta att Hazz och jag kan komma härifrån.
Luke fattade min plan, och tryckte mig bak mot en av cellerna.
Desperat försökte jag snurra undan men Castellan blockerade mig totalt, vred min arm i en konstig vinkel och fick mig att tappa kavallerisvärdet.
Armen höll han ett järngrepp om och det tveeggade svärdet tryckt mot min strupe.
Frustrerat skakade jag på mig men kom ingen stans.
Jag fortsatte, och fortsatte. Försökte slita mig loss hans grepp som bara blev starkare och starkare. Tillslut vrålade jag av ilska och med min fria hand boxade jag till Castellan i nyllet.
''Din jävla loser!'' gallskrek jag, men tystnade för en sekund då den iskalla klingan borrade sig djupare in i mitt skinn.
Om jag någonsin fick chansen.
Skulle jag döda honom.
Björnarna-jag kallar dem det- som höll i Clarisse släppte för en sekund greppet om henne för att ta tag i den sprattliga jag.
Clarisse rörde sig snabbare än jag någonsin trott den stora, biffiga bruden kunde.
Hon tacklade dem två drakainnorna som stod i slutet av trappan och rusade upp.
''Clarisse!'' vrålade jag. Jag brydde mig inte om Luke nu fick reda på att hon stack. Clarisse lämnade mig och Hazz.
Den ynkryggen.
Björnarna vände sig om för att springa efter men castellan stoppade dem med en enda rörelse.
''Strunta i henne'' morrade han och nickade istället mot mig och björnarna kom närmare.
Nu brann det. Mitt lilla tålamod hade försvunnit totalt och jag sket fullständigt i om han skar halsen av mig.
Jag sparkade bakåt mot hans knä och ett lätt knak hördes. Nöjt försökte jag mig på att armbåga honom i sidan men han tog direkt tag i min fria arm och slängde ned mig mot golvet.
Allting snurrade då mitt huvud våldsamt slog emot det hårda marmorgolvet. Svarta fläckar dansade framför ögonen och armen värkte.
Castellan spottade mot mig och samma starka händer som på tidigare hade släpat mig drog tag i mina armar.
Jag blödde inte. fasen. men så gott som mörbultad var jag.
''Släng in dem i varsin cell'' hörde jag Castellan morra innan han marserade uppför trappa.

Allt omkring mig var som i en dröm. Du vet, känslan att man är där, ser allt, men som om det är en osynlig slöja som skiljer en från det så att det ändå inte känns verkligt.
Exakt så kändes det.
Förutom att det inte var en dröm, utan hundra procent sant.
"Släng dem i varsin cell."
Trots att Luke var någon meter från mig lät det som om vi pratade på telefon.
Ett par starka armar grep tag om mina, lyfte upp mig och började släpa. Det gjorde mig arg att de inte trodde att jag skulle kämpa emot, vilket jag kanske inte borde ha gjort pågrund av mitt tillstånd, men jag började sparka. Försökte träffa de dumma cykloperna som släpade på mig. Ville att de skulle förstå att jag inte var svag.
Jag fortsatte att sparka tillochmed när de släppte mig på ett fast golv med en ljudlig duns.
Gav upp när låset till cellen klickade.
"Vi sätter dem tillsammans. Blondinen är för svag och rödtotten skulle inte lämna henne. Skulle rödtotten försöka fly skulle hon inte få med sig blondinen."
Stegen ekade bort i korridoren och på håll hörde jag att de pratade om att Luke skulle prata med oss senare.
Tillist var Nemas ursinniga snyftningar och mina rosslande andetag det enda tecknet på liv i hela fängelsehålorna.
Jag hatade Luke.
Jag hatade Kronos lika mycket, om mer, för jag slog vad om att ifall Annabeth crushat på Ärrfejan hade han varit snäll.
Och det fick mig att hata alla som frivilligt gott över till the Dark Side.
Såg de inte hur Luke blivit? Förstod de ingenting av galenskapen? Jag var också skitförbannad på gudarna, men jag förstod iallafall konsekvenserna.
Och vad som gjorde mig ännu mer förbannad var att Clarisse fegt lämnat oss.

Den Jäkla Skiten.
Jag hade kunnat göra så jäkla mycket bättre. Om jag inte hade slagit i huvudet.
Det gnagde i mig att jag hade kunnat slå honom. Men det hade jag inte kunnat. Då hade jag behövt vara dubbelt så stor och absolut behövt några års träning på Lägret.
Men, det jag var inte. Samma, halvkorta, fåniga Nema Willson är just hen som sitter som galen mot en celldörr. Människan med barnsligt utseende och kort stubin. Thats me.
I'm proud of myself. Not.
''Hur är det?'' Min tråkiga röst ekade mot väggarna och jag var nära att bara hoppa till av ljudet av den. Hazel tittade upp på mig med ursinniga ögon.
''Toppen. För, att bli sparkad mot ett par lådor är rena himmelriket. Dessutom så sitter vi inlåsta. Medans en biffig jäkel har övergivit oss. Jag mår toppen Nema. Hur mår du?''
''Vad skulle jag gjort då? Du vimlade omkring som värsta fullisen!'' Ilskan hade hettat över på mig och frustrerat ställde jag mig upp.
En ursinnig rodnad spred sig i hennes ansikte. ''Gjorde jag inte. Hur fan kan du tänka dig att vi ska klara oss om du inte ens kan hantera ett svärd?!''
Det sved.
För en gångs skull höll jag tyst. Att bråka var skitkul. Men jag höll tyst.
Jag satte mig ned igen. Arg och sårad, hungrig och med en illvilja om att få slita någon i stycken.
Gissa vem.
Castellan.

Alla känslor sköljde över mig när jag skrikit på Nema.
Jag var arg. På Nema, Clarisse, Luke, Annabeth, Percy, Keiron, mamma, gudarna, Kronos, alla förrädiska halvblod och monster.
Jag var sårad. Min bästa kompis hade kallat mig fullis och sparkat in mig i ett par lådor. Clarisse hade stuckit och Luke hade låst in oss.
Jag var hungrig. Efter att bara ha ätit en macka (där kom den förrädiska mackan fram igen, så vi sätter den i listan jag är arg på) och lite Ambrosia var jag utsvulten.
Jag saknade mamma och livet på Camp, där jag slapp oroa mig för att dö varje sekund.
Jag vände bort huvudet från Nema, så att hen inte skulle se att jag kämpade för att hålla borta tårarna som stack i ögonen.
"Fan allt", snörvlade jag och sparkade bort några dammkorn som virvlade runt på golvet.
Mina händer var fortfarande bakbundna, men jag tänkte inte ge mig och be Nema om hjälp.
Jag hörde att Nema rörde på sig, men jag orkade inte kolla på vad hen gjorde eller varför.
Jag fick ändå svaret ganska snabbt när en mörk röst mullrade
"Mr Luke vill träffa er."

Envist ställde jag mig lite-lite, bara lite närmare Hazel- och lade armarna i korts igen. Jag nästan spottade fram orden.
''Jag vill inte träffa honom.''
Halvblodet som talat log ett kalt leende och tog ett kliv mot stängslet.
Oh shit.
''Det kommer du vilja. Och göra.'' sa han och rasslade till vid låset.
Liksom som en reflex förde jag min högra hand mot mitt bälte. Tomt. Inget svärd, ingen kniv. Ilsket tillät jag armen falla.
Hazel glodde hatiskt mot det storvuxna, förrädiska halvblodet Hon satt fortfarande lutad mot väggen. Fan vilket dåligt samvete som drog över mig. Jag hade sparkat henne in bland några lådor. Om vi kom härifrån skulle jag gottgöra henne. På något knäppt vis iallafall.
''Tar du det lugnt så kommer ni helskinande tillbaks. Om ni kommer tillbaks förstås.'' Flinade Halvblodet. Han måste ha varit ett Aresbarn; stor, muskulös och snaggat hår. Inte för att Aresbarnen brukade klippa så, men same shit.
Jag lade märke till att han talade till mig, antagligen för att jag inte hade någon synlig skada och därför såg rätt 'okej' ut. Hazel satt i fosterställning på golvet med smutsigt hår, samt en stor sårskorpa i ansiktet. Hon hade brutit foten. Observant.