Elvira02 & WeasleyHufflepuff

Jag var nära att krama Eliot av lycka och tacksamhet men lät bli av gammal vana.
"Kan inte fatta det!" Log jag lika exalterad och hoppade upp och ned.
Jag kunde inte fatta att jag skulle få stanna på den hör skolan. Jag jade fått en vän och en möjlighet till ett bättre liv.
Tillsammans sprang jag och eliot exalterat nes för trapporna.
Mesans jag sprang tänkte jag på hur allt hade gått så fort.
"Här delar vi på oss då" sa jag när jag saktade in.

Innan vi gick in till våra sällskapsrum kom jag på att jag var tvungen att säga en sak.
"Äum... du, jag är glad att vi kan vara vänner och så... så att vi inte behöver hålla på att undvika varandra eller slåss." sa jag och tittade först ner i marken och sedan upp på Charlie. Tänka att det kunde vända så fort, först försökte vi döda varandra och nu var vi goda vänner. Jag var glad att det hade blivit som det nu var, att vi respekterade varandra fastän en var vampyr och en varulv.

Jag log lyckligt mot min vän. "Jag är lika glad att vi är vänner Eliot"
Vi log strålande mot varandra och nu när han tittade mig i ögonen kom jag och tänka på en sak som borde ha stört mig tidigare.
"Jag kan inte visa ögonen. De är knallröda och... jag skaffar linser eller något."
Jag nickade kort åt min egen plan och log sedan mot varulven jag blivit så god vän med.
"Vi ses nog imorgon"

Jag nickade mot Charlie, vände mig om och gick mot Hufflepuffs sällskapsrum. När jag kom in i sällskapsrummet började jag smyga för att inte väcka de andra eleverna.
"Elliot?" hörde jag någon viska. Jag tittade åt det hållet viskningen kom från och såg Liam. Han satt i sin säng och såg trött ut. Jag gick bort till min säng som var precis bredvid hans och började byta om till pyjamas.
"Väckte jag dig?" frågade jag och han nickade långsamt. "Förlåt, jag ska vara tyst nu" sa jag och kröp ner under täcket. Efter en så lång och händelserik dag var jag alldeles utmattad så jag slocknade direkt.

Det gröna väggarna mötte mig i Slytherins uppehållsrum.
Mentalt var jag extremt trött men fysigt så kände jag mig hur stark som helst.
Jag gick upp till sovsalen där jag förväntades sova.
Flera andra sängar stod i rummet mes sovande elever. Den ända sängen som var tom var en längst till fönstret. Mina gamla kläder låg där helt rena. Ytterkläder låg där med i en grönsiövrig nyans, likt smaragd.
Sånna som jag kunde inte sova och jag avundades de dödliga.
Att vara medveten hela tiden var tröttsamt. Och frestelsen att döda alla i rummet var stor.

När jag vaknade på morgonen var min första tanke på vad som hände igår och på Charlie. Det kändes nästan lite overkligt. Jag klev upp ur sängen och klädde på mig uniformen. Det kändes lite ovant att bära skoluniformen efter att ha tillbringat större delen av sommarlovet som varulv.
När även Liam hade vaknat gick vi ner till matsalen tillsammans för att äta frukost. Undrar om jag kommer stöta på Charlie där, det kan ju inte vara kul att sitta i en matsal utan att äta...

Jag hade gett mig av till lektionen direkt. Jag hade ingen riktig lust att vara i matsalen. Speciellt ville jag inte komma ihåg dödsoffret...
Medans jag var på väg till klassrummet (jag hade trolldryckskonst) funderade jag på en sak. Varför fick jag plötsligt dåligt självförtroend för att jag dödat någon? Jag hade alltid levt på människoblod. Eller så länge jag faktist kunde minnas klart. Innan jag blev vampyr. Den tiden är mest suddig.
Uniformen var oerhört bekväm men orörlig.
Det gick ingen i korridoren vilket jag var tacksam för. Jag hade ingen lust att få sällskap.