~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya nickade.
"Vad som än händer så kan jag hantera det" sade hon bestämt men vänligt.
När Erik föreslog att han kunde följa med frestades Arya att säga ja. Hon ville av någon anledning inte att han skulle lämna henne. Något inom Arya ville hela tiden stanna nära Erik. När de varit åtskillda förra gången hade hon hela tiden en längtan tillbaka till gläntan där hon senast sett honom och nu, trotts att han stod väldigt nära henne ville hon komma närmare. Hon hade en stor lust att ta hans hand igen, men lät bli.
"Åh..." Arya visste återigen inte vad hon skulle säga, "Det är väldigt generöst Erikk, men jag tror inte det är någon bra ide...alliansen är fortfarande för svag för att jag ska kunna garantera din säkerhet..."

De första orden Erik sade gick som en kall stöt genom Arya. Även om hon visste att det han sa kanske var rätt ville hon inte hålla med honom. Hon ville vara mer med den här Letoyanen, inte mindre.
Arya suckade.
"Ja, kanske..." hon klappade Daya över manken medan Erik fortsatte, "Du har rätt, vi borde bege oss tillbaka...sömn gör antagligen gott för oss båda"
Arya såg ner i marken en kort stund. Hon ville inte skiljas från Erik igen. Hon var inte säker på vad som väntade henne tillbaka i Garudiernas läger eller vad som skulle hända med Erik när han återvände. Det ända hon visste var att det antagligen inte skulle vara särskilt lätt för någon av dem.
Arya svingade sig upp på Dayas rygg och såg ner på Erik. Det retade henne lite att hon fortfarande inte var mycket längre än honom trotts att hon satt en halvmeter högre upp.
"Ja...ses vi inte på fältet så möts vi ikväll igen antar jag..."

Det ryckte lite i Aryas mungipor på samma sätt som det tidigare gjort på drottningen av Söder. Arya var mer lik sin moster än vad man kunde tro.
Arya kunde inte le eftersom hon nu skulle ta avsked från Erik, men hans leende värmde Arya inombords. Den känslan fick hennes ögon att se lite mjukar ut än vanligt.
"Lycka till, Erikk" sade hon samtidigt som Daya otoligt stampade i marken.
Arya styrde sin häst bort från Erik mot Söders läger som väntade på henne på andra sidan skogen.
Inombords skrek något oförklarligt åt henne att hon skulle stanna med Erik. Men Arya visste att det inte gick. Nu var det dags att vara Garudisk prinsessa igen.

På vägen tillbaka till lägret red Arya fel flera gånger och var tvungen att vända om och hårt fokusera på vägen. Men det var svårt, hennes tankar gick iväg åt något helt annat än ridturen. Erik.
Vad skulle hända när han kom tillbaka till lägret? Vad skulle han få för konsekvenser av att ha samarbetat med Arya? Tänk om han inte kom tillbaka till lägret? Tänk om han också red fel men inte hittade vägen tillbaka? Eller om han stötte på en Mongral och blev dödad?
Den sista tanken fick Arya att på allvar att vända om igen. Men när hon ridit halvvägs tillbaka i full galopp ångrade hon sig och red mot lägret igen. Vad höll hon på med? Erik var en stark ung man, han hade räddat henne undan tolv Mongraler så varför skulle han inte klara av en?
Arya skrockade åt sig själv.
Varför kände hon sådan oro för den Letoyanske prinsen? Hon hade aldrig känt på det här settet för någon annan och Erik hade hon bara träffat tre gånger.
Varför kände hon sig nervös i hans närvaro? Varför ville hon hela tiden vara med honom? Arya kände inte igen sig själv. Vad var det med henne?

"ARYA!" Parvati och hennes bror kom rusande mot Arya så fort hon och hennes häst dykt upp strax utanför lägret.
"Arya! Var har du varit!? Vi var så oroliga, hela lägret har i princip skakat sedan du och kungafamiljen försvann!"
Arya klev tyst av Daya och ledde henne i grimman sista biten till tvillingarna.
"Arya! Svara oss! Vi var oroliga!" Ravi och Parvati hejdade sin vännina.
Arya suckade.
"Jag var i samma glänta som Letoyanen räddade mig från Mongralerna i"
Parvati och Ravi spärrade upp ögonen.
"Vad gjorde du där!?"
"Anordnade ett strategi möte mellan Norr och Söder"
Syskonparet tappade hakan. I en lång stund stod de och bara stirrade på Arya.
"Va...?"
Arya nickade.
"Följ med mig och sadla av Daya så förklarar jag"

Medan Arya, med hjälp av tvillingarna, sadlade av Daya och släppte henne i en hage för att beta förklarade hon så gott hon kunde allt som hänt och sagts före, under och lite efter mötet.
Det ända hon inte berättade för tvillingarna var hur Erik tagit hennes hand när dem talat efter mötet.
"Så...det kommer vara ett möte till, imorgon kväll vid samma plats?" frågade Ravi fundersamt.
"Ja" Arya nickade.
"Hur vet vi att Norr dyker upp? Eller bryter förbundet?" Ravi skakade på huvudet, "Arya, jag måste säga att jag är mycket skeptisk till den här alliansen, våra folk har varit fiender i flera hundra år, hur kan vi lita på vad någon Letoyan säger?"
"Det kan vi inte" sade Arya sannings enligt, "Men jag litar på Erikk, jag är helt säker på att han är äkta, han räddade mig undan Mongralerna trotts att vi är från olika folk"
"Jo, men-" började Ravi men avbröts av sin syster som verkade vara på helt andra tankar;
"Sa du att han var blond? Alltså hade han ljust hår? Hur är det möjligt?"
Ravi skrockade åt sin syster.
"Parvati, det spelar ingen roll vilken hårfärg han hade, vad som är viktigt är om han går att li-"
"Alltså jag förstår absolut om han var blek, jag menar dem har väl ingen riktig sol i Norr, men kan man vara blek i håret? Jag trodde bara gamla människor kunde vara det? Hur gammal sa du att han var Arya?" Parvati lade inte märke till sin brors irritation eller så brydde hon sig inte om den för hon fortsatte att prata om Letoyanens utseende och förundrades över den påstådda hårfärgen.
"Jag ger upp, jag går och lägger mig!" ropade Ravi efter flera minuters irriterat samtal med sin syster, "Ursäkta mig Arya, vi får någon fortsätta imorgon..."
Sedan lämnade han de båda kvinnorna för att gå till sitt tält och sova.
Parvati log.
"Bra, nu när han är borta kan vi diskutera viktigare saker..."
Parvati såg på Arya med en blick om talade om att hon skådespelat allt det tidigare pratet bara för att få iväg Ravi.
Arya såg förvånat på Paravti.
"Du..." men hon kom inte på något bra att säga, "Vad menar du med 'viktigare saker'?"
Parvati såg ironiskt på Arya.
"Vadå, tror du jag är dum? Du och prinsen så klart!"
Arya visste inte vad hon skulle säga. Hon stod helt paff och stirrade på sin vän.
"Va...öhöm...vad menar du?"
Parvati log lurigt.
"Arya snälla! Det är helt uppenbart att du gillar honom! Jag har aldrig sett dig prata om en man på det där sättet! Du är helt galen i honom!"
Arya höll på att falla ihop på marken. Parvati var helt hopplös.
"Parvati jag gillar inte Erikk, han är en vän det är allt! Och han har redan en fru!"
Parvati fnös.
"Du är bra på många saker Arya, men ljug är inte en av dem, du beskriver honom som något nästan heligt!" Parvati härmade Arya med en tillgjord svävande röst, "Ljust, gyllene hår och klara gråa ögon..."
Arya gapade.
"Jag lät inte alls sådär!"
"Det gjorde du visst! Du gillar honom! Och jag kan slå vad om att han gillar dig också!"
Arya tog flera steg tillbaka från sin vän och skakade vilt på huvudet.
"Nej, nej, nej! Du har helt fel...det finns inget mellan mig och Erikk!" men hennes röst lät ovanligt osäker och hon var påväg att snubbla över sina egna fötter.
"Det tror jag när jag ser det!" skrattade Parvati samtidigt som Arya hastigt vände om och gick därifrån.