Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara åt flera äpplen på raken, det syntes hur utsvulten hon var. Ingen av dem hade precis levt i lyx och fullt med mat. Eller hon visste inte hur han levt, kanske han alltid lyckades få mat i staden? Något som hon aldrig lyckats med då hon inte kunde lämna sin familj och på så vis fick köpa mat för hutlösa priser. Hon hade alltid tagit den minsta delen själv för att hon alltid behövde ta hand om någon. Men nu behövde hon inte det, eller? Hon sneglade på Claurus just när han fick in en fullträff och skrattade till medans hon skyddade ögonen. Hon log lite. Nej, han behövde inte tas hand om på samma sätt, men på andra.
Men hans ord fick henne åter allvarlig.
"Bli inte arg nu, låt mig bara förklara." sa hon och något oroligt flög över hennes blick, hon ville inte börja bråka igen.
"Alkoholen har alltid varit en flyktväg då jag inte orkat med saker, eller mig själv. Det är jag som fått klara allt själv, tagit hand om andra." hon tvekade och såg på honom.
"Att gå till sängs med andra har varit ett sätt att överleva. Ett sätt att snabbt få pengar eller mat. Att dricka gjorde det lättare att stå ut med det." hon tog åter en tugga och fortsatte.
"Behöver jag inte göra det så slutar jag. Finns det andra sätt att överleva slutar jag. Hjälper du mig med det så slutar jag gladeligen." avslutade hon det hela och såg ner i marken om han nu skulle bli arg igen.

Claurus gav upp ett kort skratt.
"Det var precis det jag försökte förklara för dig igår. Du behöver inte längre göra så, du är med mig. Jag kan lära dig bättre sätt att leva på", sade han. En annan människa hade nog inte kallat hans sätt bättre än Sidaras, men Claurus ansåg att stölder och lögner var bättre än att göra något man inte ville. Han hoppades att hon inte skulle ta illa upp av vad han sade, han försökte egentligen bara hjälpa henne på sitt egna oetiska sätt.
"Du kommer inte ha några behov av alkohol så länge du är med mig. Och om du gör dig av med den kan du dessutom få grymma krafter på köpet. En bonus", sade han och höll upp pekfingret medan han pratade som en dörrförsäljare ute efter en bra deal.

Sidara nickade och mötte hans blick slutligen.
"Jo jag vet att du försökte säga det. Men jag blev arg för att du ville bestämma allt ensamt." svarade hon något ursäktande även om hon ansåg att även han gjort fel.
Hon skrattade roat åt hans finger och gav honom flaskan med spriten.
"Det är ren sprit, även utmärkt till sår och utvärtes bruk. Onödig att förfaras inte sant? Även om jag lovar att inte dricka." sade hon och mötte ärligt hans blick. Han kunde ta hand om den om han inte litade på henne. Men hon visste att det var bra att rengöra sår med, särskilt hennes då hon var människa. Det skulle även lindra smärta om hon drack om hon gjorde illa sig farligt. Hon visste inte hur långt denna uppoffring sträckte sig.
"Vad händer om jag dricker och vad är den andra uppoffringen?" frågade hon för att i nästa stund vända sig om och få en hostattack som hon försökte kväva. Hon avskydde detta, hostningarna, tung andning och rosslande andetag. Hon visste symptomen, var de skulle leda ty hon hade sett det på sin syster innan.

Claurus började gå igen och vinkade åt Sidara att följa med. Under tiden de fortsatte sin vandring svarade han hennes frågor.
"Om du tar tillbaka din uppoffring tas dina krafter ifrån dig och du får aldrig tillbaka dem. Därför måste du vara säker på att du verkligen vill göra detta. Du får inga andra chanser", sade han allvarligt och lade flaskan i obin tillsammans med äpplet och kapsylen och solfjädern.
"Jag gav upp en av mina krafter som demon och en sak jag stulit från min döda mor", sade han. Han utvecklade inte saken närmare utan gick vidare med förklaringen.
"Som sagt är den ena uppoffringen något metaforiskt, något man inte kan ta på. Ditt drickande och min kraft till exempel. Den andra uppoffringen är något fysiskt som ett memento eller en del av din kropp." Han synade henne uppifrån och ner. Hon såg inte ut som om hon hade några värdesaker på sig, men kanske hade hon något från sin syster som inte var värdefullt för någon annan än hon själv?

Sidara följde strax efter honom men stoppade först ett par äpplen i sin ryggsäck samt började tugga på ytterligare ett.
"Trodde dessa krafter tillhörde dina demonkrafter. Vad är dina demonkrafter då? De du har och de du gav upp." hon rynkade lätt på pannan för att försöka förstå. En sak från sin döda mor förstod hon mer. Kanske han höll av modern på något vis, hon visste inte. Det skulle vara något som betydde något, hade ett personligt värde.
Vad hade hon av värde? Runt halsen hängde ett läderhalsband med ett trollkors på i järn. Något hennes fader gjort och gett till dem alla. Det var som en symbol för deras familj, men i gamla tider sades korset skydda från troll. Det betydde alltför mycket för henne och det ville hon helst inte ge ifrån sig.
Istället tog hon upp en trasig jojo ur fickan. Den saknade snöre och hade avskavd röd färg.
"Den har tillhört min syster." mumlade hon lågt fram. Den betydde mycket för henne, som ett minne av systern. Annars skulle hon aldrig burit med sig något så pass stort och oanvändart.

(Trollkors ser ut såhär
)

Claurus skakade på huvudet.
"Nej, det är som sagt svartkonst, alla kan lära sig det. Bara demoner kan skapa illusioner, springa snabbare och vara starkare än andra och kunna döda med sina ögon. Det sistnämnda är kraften jag gav upp. Illusioner kan jag använda, men det andra är låst på grund av märket", sade han och drog upp ärmen så att Sidara kunde se märket på hans arm.
Han lutade sig fram för att inspektera jojon närmare. Den var sliten och värdelös, men Sidara älskade den så det skulle vara en bra uppoffring.
"Det duger", sade han till slut och drog sig tillbaka.
"Du kan bränna den ikväll."

Sidara sträckte fram handen och rörde sakta och mjukt hans märke med ena tummen.
"Så det var det de gjorde? För att du inte skulle bli överlägsen i arenan." hon släppte hans arm och log snett mot honom.
"Jag är glad att vi inte möttes i en duell." hon visste att han hade vunnit den. Visste helt säker kunde hon ju inte vara för hon var skicklig och han hade inte hela sin kraft. Nu var hon dock inte skicklig nog, hon hade förlorat mycket muskler och kunde ibland inte röra sig snabbt utan att det sprängde i bröstet och hon måste hosta.
Sidara lägger tillbaka jojon i fickan och fortsatte att gå. Var hon säker på detta? Jo, det var hon. Mer tveksam hade hon varit om hon levt som förr, nu var hennes dagar räknade och den enda hon hade att bry sig om var hon själv.
"Vad är svartkonster då? Vad kan man göra? Mer än att förvandla spjut till hårspännen då." flinade hon roat.

Claurus sade det inte, men han höll med Sidara. Han var också glad att de aldrig hade behövts slåss mot varandra. Han hade förmodligen vunnit och hon hade varit död nu. Hennes anklagande ögon från drömmen for genom huvudet på honom och han rös. Varför lät du mig dö? hade hon sagt. Skulle han tänka så ifall hon verkligen dog? Skulle det vara hans fel? Claurus rycktes tillbaka till verkligheten av hennes fråga. Han grinade.
"Jag har själv bara låst upp de mest simpla egenskaperna av mörk magi. Förutom att göra upp eld och förvandla saker kan jag inte göra så mycket...", sade han långsamt och såg upp på himlen med ett fundersamt ansiktsuttryck.
"Förutom det här förstås", sade han plötsligt och höll upp handen nära sin mun. Han öppnade den och blåste mjukt på handflatan. Små slingor av röd rök avlägsnade sig från dess yta och steg mot himlen.
"Det är inte särskilt användbart, men det är ganska coolt", sade han och följde den smala röken med blicken när den steg mot himlen, smått leende.

Sidara följde röken med blicken och log hänfört.
"Den är ju perfekt om du vill att jag ska hitta dig. Särskilt om du lär dig att styra röken, så den kan leda mig. Eller......" hon bara skakade på huvudet, vad visste hon?
"Har du bara utforskat lite kan vi göra mer tillsammans." hon skrattade till, men fick sedan stanna upp för ännu en hostattack som nästan vek henne dubbel. Då hon åter kunde resa sig flämtade hon efter luft innan hon lugnade sig.
"Borde ha en vattenflaska med mig." flinar hon lätt, även om det var sant ville hon samtidigt le och skratta bort allt. Faktum var att de hade börjat gå upp för något mellan en gräsbeklädd kulle och ett berg och det tog hårt på hennes lungor.

Claurus svarade henne inte. Sanningen var att han haft en oroväckande känsla av igenkännande ett tag nu. Det kändes som om han vandrat den här vägen förut. Hans misstankar bekräftades när de nådde kullens topp. Framför dem bredde en liten by ut sig mellan två avlånga åsar. Claurus grimaserade vid åsynen av den och stannade upp. Det var dalen han växt upp i. Den verkade mindre nu, men barnhemmets grå fasad syntes fortfarande längst bort. Minnen han förträngt bubblade upp till ytan och han skyndade sig att se bort.
"Vi har nått civilisation", sade han lågt och bet sig i läppen. Han hade hoppats att han aldrig skulle behöva återvända, men ödet hade visst något annat i åtanke.