Prs med Wolf

Anaid gapade.
"Slita sönder rått kött?!" hon stirrade på Aimil tills hon kom på hur oartig hon var. Igen.
Anaid stängde munnen och försökte att inte se generad ut.
"Förlåt, jag menar, absolut, det går bra, jag hmmm....har faktiskt aldrig ätit kanin förut...så det blir spännande att prova något nytt!"
Anaid kände sig hemsk. Här blev hon artigt och respektfullt tillfrågad och det ända hon lyckats åstadkomma var att se dum, respektlös och bortskämd ut.
"Duktigt, Anaid, duktigt!" tänkte Anaid, "Men hur kan man äta rått kanin kött!?"
Hon tvingade sig själv att sluta tänka på det sättet. Eftersom hon nu var efterlyst som blodsförädisk häxa måste hon vänja sig vid att inte omsltas av sådan lyx som hon tidigare gjort.
Det var dax att växa upp.

Aimil log förstående och sträckte på sig.
Hon tog tag om kaninen i trädet och bar den till Sham. "Sätt i gång. Jag vet att du har med kniven." Sham fnös och tog emot den döda kaninen. Han gick iväg en bit så att han var utanför cirkeln av ljus och började skära bort skinnet.
Han tuggade på skinnet samtidigt som han skar upp magen och rensade ut inälvorna. Aimil såg till att han jobbade innan hon satte sig bredvid Rascal och Anaid.
"Så vad vill ni göra i morgon?" sade hon och stirrade in i elden. "Kanske vi skulle se om vi kan hitta dina vänner? Om de irrar omkring i skogen för länge dröjer det inte förrän de blir upptäckta eller skadade", sade hon och tittade på Anaid. Rascal tyckte att det lät bra. Han kände sig skyldig eftersom han inte kunnat nå fram till Minosa.

Anaid nickade.
"Det är en bra idé" Anaid funderade på ad Aimil sagt om personerna som sprungit förbi, "Om det var Astrid ni såg finns det risk att hon redan är död, men om Minosa är med henne måste vi bara hitta dom snabbt"
Anaid satt med en hand i Rascals och en i knäet, men nu lät hon den i knäet glida ner i gräset.
Hennesfingrar snuddade vid något hårt och kallt.
Dolken.
Anaid släppte Rascals hand och tog upp dolken. Hon synade den och log.
Den blanka metalen var hal och blöt, vapnet var lite rostigt under parrerstången, men annars var den helt oskadad.
Anaid visade den för Racsal.

Rascal såg på det blanka vapnet och svalde.
Hamnskiftarna använde också knivar, men deras var gjorda av sten. Skiffer och flinta. Människornas var så... Onaturliga. Vapnet gjorde honom obekväm. Han märkte att Aimil kände likadant. Hon drog sig tillbaka lite, nästan omärkbart.
"Det är bra. Du kan försvara dig. Jag föreslår att vi ger oss av tidigt imorgon. Anaid kan inte se i mörkret, hon skulle kunna skada sig. Dessutom behöver vi vila", sade han och vände sig till Aimil. Hon nickade svagt. "Det är jäkligt svårt att göra ett bra jobb med bara en kniv", sade Sham plötsligt och visade upp kaninen. Den var flådd och urgröpt, men det var ett slarvigt jobb och det hade behövts längre tid och bättre verktyg för att göra det, men det fick duga.
Han torkade av knivbladet mot mossan och stoppade tillbaka den i bältet. Fortfarande med kaninen i handen slängde han varsin pinne till dem. "Jag passade på att vässa pinnar åt oss", sade han och lade kaninen framför dem innan han satte sig ner. Aimil tog hans kniv och skar av ett av bakbenen. Hon satte det på pinnen och förde in den i elden. Sedan skickade hon över kniven till Anaid.
Rascal lutade sig fram. "Kan du göra det själv eller ska jag hjälpa dig?" frågade han försiktigt.

Anaid såg från kniven till kaninen, från kaninen till kniven. Hon förstod inte riktigt vad hon skulle göra.
Kniven var väldigt konstig när hon nu tänkte på det, hon tog upp den och synade den. Det verkade som om den var gjord i någon typ av sten.
"Vad konstigt, alla vapen brukar ju vara gjort i silver, järn eller stål" tänkte Anaid.
Anaids egen dolk var gjord i järn men parerstången i stål.
Så tillbaka till kaninen. Anaid försökte skära av ett ben själv, men hon var så äcklad av vad Sham gjort med den att hon knappt kunde ta i den.
Hon suckade och tittade på Rascal.
"Tror du att du kan hjälpa mig?"

Rascal såg roat på medan Anaid försökte skära av det andra benet. Han tog emot kniven igen när hon bad om hjälp och högg igenom benet. Sedan spetsade han det på hennes pinne och gav den till henne. Därefter skar han av en stor bit av låret åt sig själv och stack in köttet i elden.
Aimil åt redan av sin, den var inte färdig, men Rascal visste att hon gärna åt rött kött. Sham väntade inte på sin tur utan slet av ett stycke kött med tänderna att grilla.

Anaid kände sig spy färdig bara av att se när de andra åt. Aimils bit var fortfarande rosa, Sham slet av det med tänderna som en blodtörstig hyena.
Anaid ryste. Hon makade sig närmare Rascal även om de redan satt ganska nära varandra. Anaid hade aldrig grillat förut så hon visste inte hur lång tid Det skulle ta.
Efter en liten stund tröttnade hon på att grilla och försökte använda magi istället.
Det slutade med att halva köttet blev svart och andra konstigt klibbigt.
Men det fick duga.
"Rascal" sade Anaid, "Jag är ledsen att jag inte berättade vad jag är, jag var bara rädd att det var lika förbjudet att vara häxa bland hamnskiftare som bland människor. Kan du förlåta mig?"

Rascal drog pinnen ur elden och tuggade på det varma köttet. "Du behöver inte be om förlåtelse. Jag gillar din magi. Den är så... varm", mumlade han mellan tuggorna och log. Aimil lutade sig över Rascal. "Jag kan inte förstå att din egen far kastade ut dig bara för..." sade hon till Anaid, men hon avbröt sig när hon såg Rascals min.
"Åh förlåt mig Rascal, jag menade inte-"
"Det är okej. Jag hörde ändå inte hemma med dem. Jag är säker på att du inte hör hemma hos människorna", sade han och vände sig till Anaid. "Just det! Du är en av oss nu! En laglös, smyger omkring i skogen, inga regler, inga föräldrar. Bara ett gäng vargar och en häxa i friheten", sade Sham högt och slukade sin andra bit kött.

Anaids känslor gick på högvarv. Honn visste inte riktigt vad hon kände. Ena halvan av henne var glad över Rascals åsikt om hennes magi, andra halvan var arg och sårad på ett konstigt sätt över vad Sham sagt och att Rascal trott att hon inte hörde hemma bland människorna. För det gjorde hon väl? Eller? Anaid visste inte säkert.
"Jag var en högaktad dam bland människorna, om ngon försökte göra mig illa hade han eller hon antingen hängts morgonen efter, eller kastats i fängelse hållorna, men en häxa är aldrig axepterad, hon står i förbund med mörka krafter - tros det - därför måste hon dö, precis som alla som brukar magi, jag tror att det var så kriget startade, människorna tror att hamnskiftare är onda mörkrets varelser och vill därför döda alla. Varenda en. Jag vet inte riktigt vart jag hör hemma" Anaid suckade men så sken hon upp, "Är det någon som kan spela luffarschak här?"

Sham brast i skratt. "Ja, visst, vi är ooonda... Frukta oss", skrattade han och Rascal suckade. "Bry dig inte om honom, han är fortfarande en valp. Jag tycker att du hör hemma där du är lycklig...", sade han och tog hennes hand igen.
När hon sken upp blev han förvirrad. "Luffarschack? Vad är det?" Aimil och Sham blev också nyfikna och stirrade på Anaid med stora ögon. "Är det ett spel?" utbrast Aimil.
"Hur vinner man? Vad vinner man?" sade Sham och log lystet.