Magic Bounty (PRS)

Peter hade slumrat till, men vaknade tvärt när Anna stängde dörren. Han gäspade litet och gick för att möta henne.
"Det räcker säkert", sade han och såg ner på henne. "Ledsen att du var tvungen att handla upp alla dina pengar. Och att du måste iväg igen", sade han och började plocka upp utrustningen. Efter att ha lagt ut påsarna och sovsäckarna rynkade han pannan. "Du glömde vattenflaskor... Men det är okej, vi kan säkert hitta vatten på vägen, så vi behöver bara ha med oss några glas", skyndade han sig att tillägga. Han ville inte såra henne nu när de inte hade råd med något mer.

Anna drog undan håret från ansiktet och såg upp på honom då han kom för att möta henne. Hon log smått. "Det gör inget, min familj kanske kan bistå mig lite med pengar, de har så det räcker själva i alla fall". Hon skulle just hämta en väska för att packa då hon hörde hans ord.
Hon svarade inget utan bara försvann in i köket. Hon kom tillbaka med en väldigt stor vattenflaska, nästan som en termos. "Jag har den här, den räcker ett tag i alla fall...Jag hade inte råd". Hon gick till köket och fyllde den med vatten innan hon tog fram en väska. Hon började stoppa mat, filtar och flaskan i en och såg upp på honom. "Om vi bara packar nu och tar på oss några mer kläder klarar vi oss nog...".

Peter nickade lätt och tryckte ned sovsäckarna i en större väska innan han gick in i Annas sovrum igen för att hitta en jacka. Han rotade först igenom hennes byrå och rodnade kraftigt då han fann hennes underkläder och skyndade vidare till garderoben. Han hittade en mörkgrön jacka med luva som var alldeles för stor för Anna och passade honom perfekt.
Med jackan på gick han sedan ut i köket igen och tog upp väskan som var tyngst, den med sovsäckarna.
"Hur ska vi ta oss till avloppet utan att bli upptäckta? Tror du att du kan använda din magi? Bara lite?" frågade han.

Anna stängde alla väskor ordentligt och gick in i sitt badrum. Hon hittade en snodd och satte upp sitt hår så det inte skulle vara i vägen och gick sedan in i sovrummet också. Hon hittade en tjockare jacka än den hon hade och också en mössa. Hon tog på jackan och stoppade mössan i fickan innan hon gick ut till honom. "Jag är klar. Och jag får använda en formel igen...Bara en stund". De tog sig ut ur hennes lägenhet och hon låste dörren noggrant innan de gick ner till ytterporten. Hon tog ett djupt andetag och tog tag i hans hand. De såg nu ut som ett gammalt par på sjuttio år. Hon skyndade sig ut genom dörren och ut på gatan tills de kom till gallret. Hon såg sig snabbt om innan hon drog av gallret och hoppade sedan in, just då formeln avtog.

Efter att Peter landat i vattnet därnere sträckte han på ryggen. "Ah, är du säker på att det bara är en illusion, jag kände mig ganska gammal", skämtade han och tog hennes hand igen.
Han ledde henne hela vägen till gränsen där han öppnade gallret och gick ut. Han hjälpte sedan Anna ut och spanade upp på muren. Inga vakter syntes till, förmodligen var alla upptagna med att leta efter Peter.
"Vilket håll?" frågade han henne och skuggade ögonen från solen för att se sig omkring. Öknen var lika sandig och öde som vanligt.

Anna log mot honom och skrattade lätt, ja jag är säker. Du ser normal ut nu, lika ung och snygg som vanligt". Hon rodnade sedan kraftigt då hon insåg vad hon sagt. Hon tog bara hans hand och följde med honom tills de nådde gallret.
Hon tog sig ut med Peters hjälp och såg sig om. "Norrut...Ditåt!". Hon pekade norrut. "Om några kilometer bör öken upphöra...Och mer normalt klimat börjar istället". Hon började gå åt det hållet och öppnade upp jackan då det var väldigt varmt än.

Peter tänkte tillbaka på hur Anna sagt att han var snygg och log. Han började snart svettas och var tvungen att ta av jackan och knyta den om midjan.
De gick i någon timme innan de nådde öknens gräns. Vädret slog förvånansvärt snabbt om och blev svalare samtidigt som sanden övergick i gräs och träd syntes omkring dem.
Det verkade som om de var på väg in i en skog.
Klockan var nu tolv på dagen och Peters mage kurrade ljudligt då de nådde en glänta. "Vi tar en paus och äter lunch", föreslog han och krängde av sig väskan för att sätta sig på marken.

Anna fortsatte rodna ett tag, men det försvann tillslut eftersom det inte nämndes mer. Hon tog av sig sin jacka efter ett tag också och virrade den om huvudet istället för att skydda sig mot solen.
Hon var förundrad över hur snabbt naturen ändrade sig mot dem. Det blev svalare, mer träd och gräs och solen kändes inte alls like het som innan. Hon gillade det dock. Hon föredrog svalheten före hettan och solen i öknen. Hon fortsatte gå i tysthet med honom tills hon plötsligt hörde ett högt kurrande från Peter. Hon log och nickade till honom och satte sig ner. Hon öppnade upp sin väska och tog ut frukt och kött till dem var. Hon stoppade en bit kött i munnen och började tugga långsamt. "Det var inte alls länge sedan jag såg min familj...Men det känns ändå som evigheter sen".

Peter blev lite deppig när hon nämnde hennes familj, men dolde det genom att proppa munnen full med frukt. Han satte det dock i halsen och fick en hostattack han var tvungen att få stopp på genom att skölja ned det med vatten.
Han tog några djupa andetag och skämdes. Varför måste jag alltid skämma ut mig i hennes sällskap? tänkte han irriterat. Han lade sig på rygg med armarna under huvudet och tittade på molnen när de blåste förbi. "Saknar du dem? Din familj?" frågade han sedan och sneglade upp på Anna.

Anna fortsatte tugga på köttbiten och tänkte på sin familj. Hon saknade dem alla. Hon hade just svalt och skulle säga något till Peter då han plötsligt fick en hostattack. Hon tittade oroligt på honom. "Hur är det?". Hon tog vattnet efter honom och tog några klunkar också. Hon hade just börjat äta på en ny köttbit då han frågade henne om hennes familj. Det tog ett tag innan hon hade tuggat och svalt allt hon hade i munnen. "Ja, jag saknar dem väldigt mycket. Jag älskar min familj. Men jag ville skaffa mer vänner..Hitta en partner. Alla killar i min hemby såg på mig som lilla Anna de växte upp med, eller så har min storebror Sam skrämt iväg dem. Han är väldigt överbeskyddande". Hon var tyst en stund. "Ibland ångrar jag ändå att jag flyttade...".