Doctor Who -PRS med Caty Delacour-

Jag kollade på henne. Gick mot skärmen vid kontrollsbordet.

Alice satte sig ner på en enkel säng i ett litet rum som uppenbarat sig mitt framför henne. Madrassen sjönk ner lite under henne, vilket inte störde henne. Det kändes som om det var en tjock dimma i hennes huvud som fick henne att känna sig yr och lite... frånvarande. Allting kändes overkligt på något sätt. Hon lade huvtröjan bredvid sängen och somnade. I hennes drömmar sprang hon genom korridorerna, det fanns så många minnen, så många personer som vandrade runt där, ovetna om varandras närvaro.
Sedan, plötsligt stannade allt. Människorna började tyna bort och kvar fanns bara doktorn, ensam. Någon sjöng i bakrunden. Ett hummande, lugnade ljud, och Alice var osäker på om det bara var i drömmen eller i verkligheten.
Sömnen blev djupare och hon slutade tänka, och hon drömde inte mer den natten.

På morgonen nästa dag vaknade jag av ett ljud från TARDISEN. Jag gick upp för att klä på mig. När den bruna kavajen ((det är en kavaj eller?)) och den blåa flugan på så gick jag ned och fixa lite frukost. Jag såg Stella komma ned.
"Morsning, sovit sött?" Frågade jag henne.

Stella kände sig mer utvilad än hon gjort sedan hon började vara rumskamrat med Alice, visst var Alice trevlig när hon var vaken, och visst var det kul att diskutera saker med någon som pratade i sömnen, men efter ett tag blev det ganska irriterande med det oavbrutna babblandet hela nätterna.
"Väldigt sött." sa hon och gäspade. "Själv då?"