Gryffindor Keeper

Förlåt igen för att jag inte lade upp något kapitel igår, men nästa kapitel kommer nu!


Kapitel nio
(Gabrielle's perspektiv)

Jag strövade runt i korridoren, inte ensam den här gången, men det hade jag gärna varit. Det var mitt på dagen och alla Hogwarts elever var på väg till stora salen för att äta lunch. Janice gick bredvid mig och pratade om någonting ointressant som jag inte hade uppfattat vad det handlade om. Det enda jag kunde tänka på var en konstig sak som hade hänt under natten. Jag hade vaknat och gått ner till uppehållsrummet. Där hade det stått en pojke, han var äldre än mig, kanske arton eller nitton år. Hans hår var blont, rent och fluffigt, men kläderna vad desamma. Jag kände igen honom direkt, det var samma pojke som jag hade sett sitta ensam på en sten i mitten av ett träsk i drömmen jag hade haft två nätter tidigare. Han hade gått fram till mig och öppnat munnen för att prata, och precis då hade jag fallit baklänges och vaknat.

Vi svängde in i stora salen och jag släppte mina tankar på pojken. Rektorn hade lagat fönstrerna med en enkel trollstavsviftning och sedan bett en inte särskilt munter Mr. Filch att städa upp glassplittret som låg utspritt över hela golvet. Jag satte mig tyst bredvid Janice som redan hade börjat äta av maten, jag suckade tungt och tog för mig av lite potatisgratäng.
“Vad är det Gabbie?” sade Janice undrande och tittade på mig “du har varit så tyst hela dagen och nu sitter du här och suckar”
“Jag drömde en dröm” sade jag
“En mardröm” frågade Janice
“Nej” svarade jag “snarare en väldigt förvirrande dröm”
Jag slutade prata för att stoppa in en stor sked gratäng i munnen. Sedan fortsatte jag,
“För två nätter sen så drömde jag om en pojke som satt på en sten i ett träsk, han var hlt ensam och hade trasiga kläder och slitet hår. I natt drömde jag att jag vaknade, gick ner i uppehållsrummet och mötte samma pojke”
“Vad hände sen?” sade Janice nyfiket.
“Ingenting” svarade jag “jag ramlade bakåt och nästa sekund vaknade jag upp på golvet i sovsalen”

Janice tittade fundersamt på mig. Sedan vändes hennes blick mot dörren. Hon spärrade skräckslaget upp ögonen. Jag vände mig om mot dörren medan jag skrattade och sade,
“Vad är det Janice, du ser ut som om du har sett ett sp....”
Jag tystnade tvär, i dörröppningen stod han, pojken jag hade drömt om. Han såg sig omkring i rummet som om han letade efter någon. Plötsligt stannade hans ögon på mig, han log och började gå framåt. Janice tog tag i min hand, reste sig upp och började springa.
“Varför springer vi?” frågade jag förvirat när hon drog mig fram mellan borden.
“Han är läskig” svarade hon “och han var på väg mot oss”
“Men ser det inte lite ut som att vi flyr om vi springer iväg” sade jag och flåsade.
Av alla människor på jorden var jag nog den som hade sämst kondition.
“Det är ju det vi gör” svarade Janice och ökade tempot.

Plötsligt hörde jag en glad röst bakom mig,
“Hej Janice, hej Gabbie!”
Det var Lesley, hon sprang ikapp oss och frågade,
“Varför springer vi? Är det nån sorts tävling?”
“Nej Lesley” svarade jag “vi springer från en pojke”
“Ni har alltid varit de konstiga av oss” sade Lesley och tittade konstigt på oss.
Hon stannade utanför en klassrumsdörr och gick in.
“Janice” sade jag andfått “har inte vi lektion nu?”
“Ojdå” svarade hon och ökade farten.
När vi rundade ett hörn krockade vi in i någon. Jag tittade förvirrat upp och såg att det var pojken jag hade drömt om.

Fluffigt♥ ♥

YAY!! HEROS KOM IFATT!!
JÄTTEBRA!!!♥
MER NU!!!♥

Tack! ♥ ♥



Tack, det kommer kanske ett (kort) kapitel till idag som kompensation för igår ♥

YAY!! *hoppar upp och ner av glädje!*

Skulle ni vilja ha det ur Gabbie's eller Heros perspektiv?

HEROS det här kapitlet som kommer nu!
Annars Gabbie!

Okej ♥

♥

Här är nästa kapitel, det blir två stycken idag eftersom att det inte kom nåt igår. Detta är dock ganska kort, men jag blev ändå nöjd. Hoppas ni gillar det!


Kapitel tio
(Heros perspektiv)

Jag rundade ett hörn i mitt sökande på Gabrielle, när två personer plötsligt sprang rakt in i mig, jag öppnade munnen för att säga förlåt när jag såga att det var Gabrielle och hennes vän. Jag sträckte fram min hand mot henne och sade,
“Hej Gabrielle”
Hon backade undan och reste sig klumpigt upp själv, hon tittade skrämt på mig. Jag tog ett steg mot henne men hon backade undan. Jag förstod att det nog var säkrast även för mig att inte vara så nära henne. Hon såg ut att kunna gå till attack vilken sekund somhelst.
“Ta det lugnt Gabrielle” sade jag “du behöver inte vara rädd för mig”
“Jag är inte rädd” sade Gabrielle trotsigt och sträckte på sig “hur vet du vad jag heter?”
“Kommer du inte ihåg mig?” sade jag sorgset, jag ville att hon skulle komma ihåg mig, hon var min favoritkusin.
“Varför skulle jag göra det?” frågade hon “jag har aldrig träffat dig förut”
Jag suckade tungt, det här fick inte vara sant.
“Vi är kusiner” sade jag “vi lekte alltid med varandra när vi var mindre. När du började på Hogwarts dog min familj, då kom de hit och hämtade mig, de placerade mig i ett träsk”
Jag såg på Gabrielle’s ansikte att hon inte trodde på mig. Jag stoppade ner handen i fickan och tog upp ett fotografi. Det var taget tre år tidigare, dagen innan Gabrielle och jag skulle åka iväg till Hogwarts tillsamans. Jag visade det för henne och sade,
“Där är mina föräldrar” de log och vinkade på fotot. En tår föll från min kind när jag vinkade tillbaka till dem.
“Där är min lillebror” sade jag och pekade på en liten femårig pojke som satt på golvet och lekt med några grytor och kastruller.
“Där är din familj” jag pekade på tre personer som stod och höll om varandra, Gabrielle’s mamma och pappa och hennes äldre bror, Peter.
“Och där är du och jag” avslutade jag och pekade på Gabrielle som stod och höll mig i handen.
Jag tittade på Gabrielle och såg att hon trodde mig. Jag log för mig själv och kände ännu en tår rinna ner för mitt ansikte. Jag hade äntligen fått återse min kusin. Jag såg att Gabrielle också grät, jag förstod inte varför men jag kände att hon hehövde något att hålla fast i. Jag sträckte fram min hand och hon tog den. Vi stod så i några minuter tills Gabrielle’s vän sade,
“Gabbie” vi har missat vår lektion “den är slut nu”
Gabrielle nickade och släppte min hand. Sedan gick hon och hennes vän därifrån, bort genom Hogwarts många korridorer.