Spring innan de tar dig (Öppet)

---

Emorys arm bultade och han lät den vila lätt emot sin kropp medan han lystrade till soldatens sista ord. Han hade inte sett några femtio soldater i skogen. Och deras ledare och den där kvinnan. Med en utandning släppte han dem med tanken. De hade vänt om men han trodde inte för en sekund att de hade gett upp på att fånga in och, eller döda dem. Ifall det enbart varit han hade han redan börjat röra sig ifrån platsen. Det var det logiska.
Emot läkaren nickade han lätt till vid hennes förfrågan. Ifall det skulle få henne att sluta tjata så. Bara hon kunde få den med det haltande benet att kunna röra sig ordentligt. För att sedan bli något förvånad över den blodtörsten som sedan infann sig i henne. Det verkade inte finnas något mellanting i henne. Men han förstod hämnd. Och han lät sig själv stå still och vänta på vad som behövde ske. Han tänkte inte beröva Aravis på den så som läkaren gjort.
Han vände sig emot kvinnan som verkade ha själv utsett sig till deras ledare. Det var tydligt att hon var van vid att ge order men trots det liknande han inte sin egen enhets ledare på den tiden då han hade ingått i en enhet. Men det var under krigets tidigare delar. Det kändes som en evighet sedan trots att det inte gått mer än ett decennium sedan han först skickades ut i strid.
”Alla är inte döda. Några föll tillbaka när de insåg att de aldrig skulle överleva men de var inte fler än tio. Troligtvis närmare fem. En av deras jeepar var borta och de tog av norrut.” Han gjorde en kort paus. Det var inte kvinnan med auktoritet som oroade honom. Trots att han inte ägnat mannen en blick sedan han kommit tillbaka så var han uppmärksam på honom. Ifall en mening kunde få någon att göra precis vad han ville var han den av dem som var hans största hot i gruppen. Och även om de andra verkade ha accepterat varandra och verkade på något plan lita på varandra så gjorde Emory inte det.
”När jag svepte skogen hittade jag ingen vid liv”, ett arrogant, självsäkert leende spred sig över hans läppar, ”men jag kan ju ha missat något.” Han var säker på att han inte gjort det men det betydde inte att de var på väg med förstärkning.

Aravis log snett mot Celaena och nickade.
"Det är du som kan helande inte jag. Men att stå ut med dig verkar inte vara något problem." sa hon enkelt och gissade att detta skulle bli en svår natt. Hur tuff och oberörd hon än försökte att föreställa var hon ändå en människa. Även om hon tränat med dem och försökt ända sedan barnsben vara som dem hon beundrade var hon inte det. Som n när hon var med dem försökte hon alltför mycket för att vara lika bra som dem.
Sanningen att säga var hon bra, mycket bra i mänskligt mått. Hon var en mycket god krigskämpe, hon kunde självförsvar och hantera vapen. Hon kunde klara sig i skog och mark, var intelligent och hade hög smärtgräns.

Aravis blick hade fastnat vid Eric, vid mannen och de andra. Han skrek och Aravis njöt högaktningsfullt. Vid Celaenas förslag log hon.
"Ett sådant gott erbjudande säger jag inte nej till." log hon mjukt men hennes ovanligt klargröna ögon lyste av hämnd och blodtörst. Hon försökte dra sig upp på fötter och väntade på Celaena för att få hjälp.

Gwen borrade in sin violetta blick i Emoryns ögon. Hon gillade inte hans ton eller hans arroganta leende. Men det påverkade inte henne nämnvärt, för det var uppenbart bara en fasad. Han försökte rubba henne, men det kunde han drömma om. Hon nickade åt hans information, hon litade på att han inte dolde något, då det inte skulle gynna honom det minsta. Men att han skulle ha missat något var skitsnack.
"Gör inte dig själv till åtlöje", sa hon med en nedlåtande blick. "Jag känner dig, och du skulle inte missa något sådant"
Gwen kastade en blick mot soldaten som fortfarande skrek för allt han var värd.
"Ja, kan ni bara ta död på honom nu. Hans skrik ger mig huvudvärk", sa hon åt Aravis och Celaena. Sedan kastade hon en blick mot Emory igen. Han var otvivelaktigt den starkaste i den bisarra grupp som befanns sig i gläntan. Han kunde komma till nytta. Gwen såg sig om i lägret.
"Bara för att de inte finns några soldater kvar i skogen för tillfället, så betyder inte det att de inte kommer komma tillbaka. De vet att vi är här, och de kommer inte sluta att jaga oss förrän vi alla är döda, oavsett hur många av dem vi dödar", konstaterade hon högt så att alla skulle höra henne.
Inom sig debatterade hon vilket som var det bästa sättet att ta sig vidare från den här punkten. På ett sätt var de starkare som en grupp. De skulle ha det lättare att försvara sig själva, speciellt med alla de olika förmågor som de genmanipulerade hade. Men hon tvekade inte på att flera av dem skulle sätta en kniv i ryggen på en annan ifall de skulle gynna dem. Så av den anledningen, och av den att de skulle vara svårare att upptäcka om de var ensamma, så var det bästa alternativet var antagligen att splittra gruppen och fortsätta var för sig.
"Packa ihop allt som kan vara av nytta för oss", sa hon och slängde sig ner på en av stolarna som stod vi elden. Hon var trött på att stå och för en kväll ville hon sova i ett varmt tält.

"Ett ögonblick", sade hon lite snabbt till Emory och räckte sedan Aravis sin arm. Celaena mådde bra nu när adrenalinet pumpade genom hennes kropp och kände hon sig nästan... vid liv, vilket var en udda känsla i allt det gråa som hennes dagar vanligtvis bestod av. Soldatens skrik gav dock henne en huvudvärk och hon visste att de skulle återkomma i svettiga mardrömmar. Men, men. Hon brydde sig inte i den stunden och att leva i nuet var det enda alternativ som fanns för henne, annars så skulle hon aldrig ens kunna klara av att försvara sig.
Hon hjälpte Aravis ända fram till mannen och stod sedan endast där som stöd ifall det krävdes.
Mannen såg på Celaena med bedjande ögon och hon stirrade bara tomt tillbaka. Hon var rädd, fan också, hon var rädd. Hon såg blodet som låg i en pöl runt mannens kropp och tänkte att ifall hon verkligen skyndade sig och lyckades ge honom sitt eget blod så skulle hon kunna rädda honom. Han skulle dock aldrig kunna gå igen, förmodligen. Ett liv som handikapp.
Men, hans överordnade skulle eliminera honom ganska snabbt. Och trots att hon var rädd för hur lätt det var att få ett liv att sluta existera så kände hon inget ånger. Hon ångrade sig inte. Hon var bara lika rädd för döden som alltid tidigare.
Det var därför hon var säker på att hon skulle klara av att se på hans död och till och med känna sig lättad.
Hon såg på soldaten och förställde sig hur det skulle ha varit ifall han hade rört vid henne, tagit henne med våld och... hon kände genast hatet brinna igen och log vagt mot soldaten.
Han visste att han var dödsdömd nu. Inte ens ett hopp om ett liv som handikapp.
Bakom sig kunde hon höra den andra kvinnan tala och hon såg mot henne. "Jag hade tänkt ta en av deras bilar, sedan sno en annan och sätta eld på deras jeep. Man färdas snabbare och dessutom kan man få med sig fler saker. När man väl kommit in i stad kan man till och med ge bilen till någon annan ifall de har någon spårningsutrustning på bilen." Hon ryckte på axlarna. Det var i alla fall hennes plan och det var det hon tänkte göra oavsett vad. Hon skulle lätt kunna komma fram till en stad innan nästa morgon och ge bilen till någon full person utanför en pub.

Emory mötte kvinnans blick och vek inte ifrån den. Och istället för att kommentera hennes påstående om att känna honom blev hans leende endast något bredare tills hon kom med ännu en order och slog sig ned på en av stolarna. Han tog ett steg framåt emot gruppen, emot elden, emot henne och kände av blodförlusten som en lätt yrsel men han stod fortfarande stadigt.
”Tro inte att vi kommer bära din vikt.” Irritationen var tydlig i hans röst. Han var inte ovan vid att ta order, det var inte det som fick hans ögonbryn att åka samman i en irriterad grimas utan att hon verkade förvänta sig att dem även skulle dra hennes strå till stacken.
Han nickade lätt till emot läkaren. Det var en plan och så länge han själv inte hade någon konkret plan så bestämde han sig för att följa gruppen. Dessutom skulle de inte kunna röra sig tillräckligt snabbt och smidigt genom skogen med de andra som var skadade.
”Du”, sade han emot den andra skadade kvinnan. Minna påminde han sig själv att hon presenterat sig som. ”Hur illa är du skadad?” frågade han. Inte för att han brydde sig utan snarare för att bedöma läget.
”Någon mer som är skadad?” frågade han sedan utan att invänta svar något högre än tidigare så att ingen inte skulle höra hans fråga.
Det var ovant för honom att behöva tänka på någon annan än sig själv men på något satt det i hans ryggmärg. Det var nästan som de printat in även samarbete i hans dna. ”Förutom Aravis då”, tillade han med ett höjt ögonbryn då det var tydligt att hon var det.

Aravis såg på Eric och log ljuvt med hotfulla ögon.
"Hej Eric, minns du mig?" sa hon med sockersöt röst men med blixtrande, hotfulla gröna ögon. De ögonen glömde man inte när man sett dem, de ögonen var inte mänskliga. De var inte heller mänskliga, hennes ögon var ovanligt gröna, nästan lysande och de kunde se i mörker.
Eric flämtar till och skulle just till att skrika, men Aravis la en hand över hans mun.
"Tyst nu, du kommer att dö så oroa dig inte över det." log hon och lossade en av sina knivar, förde den sakta över ansiktet så han kände spetsen.
"Vet du? Vi borde lossa ditt viktigaste redskap." sa hon enkelt och sakligt samtidigt som hon förde spetsen ner mot hans ädlare delar.
Eric verkade få nästintill panik, började sparka och skrika under hennes hand. Hon visste väl att det inte var långt kvar nu och inte ville hon röra honom heller.
Med en hård stöt borrar hon kniven i hans hjärta och vrider om. Blodet strömmar och med tillfredställelse ser hon Erics liv slockna.
"Sådär." sa hon enkelt och reste sig upp med ett leende som såg otroligt lättat ut. Hon såg ner på sina händer och förstod att hon måste tvätta sig. En blick kastade hon mot Emory och nickade.
"Jo, jag är skadad, men inte mer än att jag kan röra mig." svarade hon enkelt. Hon kunde tillverka en krycka om de nu skulle vidare. Att de räknade med henne förvånade henne dock.

Gwen fnös ilsket åt Emory. Om han bara visste vem hon var. Det var hon som var hjärnan. Det var hon som gjorde det verkliga arbetet. Hon kände en ilska och irritation som hon inte känt tidigare bubblade upp inom henne. Hon pressade fingertopparna mot tinningarna för att behålla lugnet som hon alltid hade. Det skulle inte vara såhär. Ingen hade någonsin sagt emot henne. Hon gjorde misstaget att kasta en blick upp på Emoryn leende ansikte och plötsligt brast något inom henne.
"Visst. Visst!", utbrast hon argt och ställde sig så våldsamt upp att stolen välte bakom henne. "Du har inte någon aning om vem jag är. Vad jag har åstadkommit. Vad jag har gjort för det här kriget"
Hon vände ilsket ryggen mot Emory och sparkade den nu döde Stone i magen så han rullade runt ett halvt varv. Sedan klampade hon bort mot ett av tälten och började ilsket riva upp tältpinnarna. Hela tiden muttrade hon för sig själv om otacksamma, oförstående och irriterande genmanipulerade monster.

"En idiot lyckades skära mig i benet innan jag kom hit, men jag känner inte ens av det", svarade Celaena kvinnan och såg sedan på hur saker och ting utspelade sig. Mannen dog, Aravis leende skrämde livet ur henne och kvinnan verkade få fnatt. Inte för att hon hade rätt att döma då hon tidigare hade varit den som tappade greppet.
Ingen verkade dock protestera om hennes plan så Celaena antog att allt var helt okej att hon skulle göra det och av någon anledning verkade alla tänka att de skulle färdas tillsammans. Hon ville egentligen inte, men det var logiskt. Hon hade tre skadade vare sig de ville medge det eller inte, och Celaena blev alldeles för orolig alldeles för snabbt, och kunde behöva två extra personer. Kvinnan var säkerligen smart, kanske hade hon till och med tänkt ut en av X5:ornas attacker tidigare? Och Dakotas gåva var... mäktig. Lite väl mäktig. Men uppenbarligen hon hade hört talas om några personer som hade lyckats stå emot psyopsen vid hennes anläggning. Dakotas dna kunde såklart vara annorlunda men Celaena hade uppfattat det som att ifall man kunde vara medveten under sina drömmar kunde man även inse att någon använde hypnos på en. Hon kunde ha förstått allt fel så klart men... Poängen var i alla fall att Dakota var mäktig och det gjorde Celaena något nervös.
"Två andra", muttrade hon istället och skakade lätt på huvudet innan hon gjorde en ansats till att hjälpa Aravis tillbaka och sedan hjälpa Emory och Mina med deras skador.
Hon såg runt på gruppen och tackade lätt gudarna hon inte trodde på. Det kunde ha varit mycket värre. De kunde ha varit genmanipulerade utan känslor som fortfarande arbetade för regeringen så att de kunde hämta in de andra genmanipulerade och sedan ha en stor massaker där de tog kol på dem. De genmanipulerade utan känslor och egna tankar skulle då fortfarande dö tillsammans med resten som var lik de andra personerna i gruppen hon antog att hon nu tillhörde.

Aravis suckar och kastade en blick på kvinnan som med ilska började dra ner tältet för att få det med. Hon log tacksamt mot Celaena men kastade en blick på Mina istället.
"Nu är du så vänlig och sitter still så Celaena kan fixa ditt ben. Du må vara genmanipulerad, men du är inte oövervinnlig och kan blöda ihjäl som alla andra." sa hon vänligt och enkelt, men med någon skärpa i rösten för att bringa ordning i allt.
"Nu om vi bestämt oss att slå samman för en tid måste vi sammarbeta och det innebär inte att en ger order och de andra följer den blint." sa hon med allvar och såg var och en av dem in i ögonen med sin klargröna blick. Alla utom Dakota som hon såg mer i pannan för att det inte skulle verka oartigt och kvinnan vid tältet som hade fullt upp med sitt. Men hon talade högt och tydligt så att alla skulle höra.
"Jag föreslår att vi tar allt det vi vill ha här och letar sedan på en bil som kan ta oss vidare. Det är redan mörkt, men vi måste här ifrån." sa hon med bestämdhet men log smått.
"Alla här är på fri fot och jag gissar att var och en är vana att lyda order och inte vill det mera. Det är så det ska vara och alla här har säkert goda förslag att komma med." fortsatte hon och satte sig ner framför en av de döda för att se vad han hade i fickorna och för att vila sitt ben.