Medeltida hemligheter (prs)

Inte ens i drömmens värld kunde han sluta oroa sig för Rose. Han sprang efter henne, hon klädd i en bröllopsklänning och han i de sönderslitna kläderna. Han sprang efter henne men hon bara sprang ifrån honom. Han förstod inte vad det betydde. Han visste bara att han väldigt desperat försökte få tag i henne men lyckades inte. Han bara oroade sig mer och mer hela tiden och ju närmare han desto svagare verkade Roses konturer bli, som om hon försvann i hans närhet.
"Det är okej. Se så. Vakna", mumlade någon i hans era öra. Han rörde sig så hastigt och rädd att en gigantisk stöt av smärta for genom hans kropp.
Han flåsade och han var helt kallsvettig.
Alicia lät vatten droppa ner i hans mun med en en tygbit och han svalde tacksamt.
"Seså. Allt är okej. Hon kommer klara sig", viskade hon. Maximillian vågade inte tro henne den här gången.

Rose kunde knappt tro sina ögon. Hon var tillbaka i byn.
"Är det här rätt?", frågade Björn och tittade sig omkring. Rose nickade, hoppade av hästen och gav honom en stor kram.
"Tack", viskade hon och skyndade sig mot smedjan.

(förlåt för kort och slarvigt men mår inte så jättebra.)

(Herregud, känn dig inte pressad! Vad är det som har hänt? )

Maximillian halvsov, hörde sig själv mumla saker han inte riktigt kunde uttyda, men trots det kunde han inte vakna. Han svettades igen och återupplevde gamla minnen som inkluderade honom och Alicia. Han mindes till och med när han varit förälskad i henne. Han hade nästan glömt bort det.
Han försökte vakna men kunde inte. Han var förlorad i drömmarnas värld och han kunde säga vilka dumheter som möjligt i sömnen.
"Gå och möt henne. Jag tar hand om honom", hörde han en sammanbiten röst säga och sedan släppte handen som hade varit runt hans.
"Alicia?" mumlade Maximillian oroligt och det var bland det enda han faktiskt hörde sig själv säga.

(det är mycket som händer helt enkelt. skäms också för att jag under dessa två år inte har lärt mig att man inte ska powerplaya.. xD)

Alicia öppnade dörren och tog Roses hand. Hon ledde henne till ett rum (var inte riktigt säker var han var), och det första Rose såg var Max. Han såg inte ut att må särskilt bra.
"Nej..", viskade Rose.

(Good lord no. Jag gör det fortfarande xD
Han är hos medikusen )

Maximillian kände någon ta tag i hans hand. "Max? Jag är här nu. Det är lugnt. Rose är också här", sade hon vagt vid hans öra och nu började hans drömmar ersättas.
Från Alicia och han så var det nu Alicia, Rose och han. Och både Alicia och Rose vad klädda i bröllopsklänning.
Han kände sitt hjärta sjunka när de båda började springa iväg från honom och han var tvungen att välja.
Men, som på given signal så flämtade han efter luft när smärtan blev för kraftig. Han fortsatte att mumla saker, säga saker, men nu kunde han åtminstone inte tyda sina drömmar.
Han hade dock på känn att orden som lämnade hans läppar inte var särskilt bra för hans och Roses förhållande då han var säker på att Alicia började hemsöka hans drömmar igen. Det värsta? De var inga mardrömmar.

(haha, skönt att veta xD mycket att hålla reda på när man rollar xD)

Rose flämtade till. Hon närmade sig försiktigt Max.
"Det kommer bli bra", sade hon och strök honom över pannan. Rose hoppades att hennes lilla lugn kom över till Max. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, men en sak var säker, Rose skulle stanna vid hans sida tills han blev bra igen.
"Jag älskar dig."

Maximillian kände smärtan ett bra tag innan han till slut vaknade. Medikusen såg på honom med rynkade ögonbryn. "Hur du fortfarande är vid liv är bortom min förståelse. Såret höll på att bli infekterat."
Maximillian nickade bara medan Alicia gav honom mer vatten på det där tygviset. Han såg till sin förvåning Rose alldeles intill sig. "Hej. Du är tillbaka", log han matt. "Sade jag något galet?"
"Vi kan tala om det senare", svarade Alicia och om han hade rätt så hade han sagt något dumt igen. Riktigt dumt, faktiskt.

Rose log. Han var vaken. Hon hade hört Max prata, men inte riktigt brytt sig om vad han hade sagt. Rose tryckte hans hand försiktigt.
"Jag har inte hört något särskilt i alla fall", sade hon försiktigt. Rose ville inte riskera att förstöra något.

"Bra", log Maximillian och kramade tillbaka hennes hand. "Hur mår du?" undrade han sedan oroligt. "Hur kom du hit? Vad händ..."
"ROSE!" skrek någon plötsligt innan han hann säga något och han såg Hector komma rusande emot Maximillians fästmö.

Rose släppte motvilligt Maximillians hand och gav Hector en lång kram. Hon skulle precis ta fram minnen men så märkte hon att de var borta. Det enda Rose mindes var Björn. Hon rynkade pannan.
"Jag.. Jag minns inte", sade hon förvånat. "Men något är fel i den här staden, det är jag säker på."