The unexpected (prs)

"Det är okej. Även om bilen inte håller så kommer vi klara oss. Mamma kan trots allt flytta på föremål, precis som du. Hon skulle hindra en eventuell bilkrasch. Det är ingen du behöver oroa dig över. Dessutom kan jag också några trick", ler hon.
Hon kan se hur hennes föräldrar inte kan sluta titta på Ashe och Artemis. Mako verkar också något förundrad över hela situationen. Ashe tror nästan att det är en dröm.
Hon tänker tillbaka på de senaste 48 timmarna och inser hur hennes liv drastiskt förändrats. Hon klarade inte ens två lektioner i skolan, vilket är hysteriskt roligt. "Mamma? Måste jag gå i skolan? För jag tror inte det är något för mig, för att vara ärlig."
"Universitet eller college har tanken alltid varit", svarar hennes pappa.
"Men vi vet inte längre", avslutar hennes mamma. "Plus så vill vi att ni flickor håller ihop, så, innan ni båda kommit överens om något så blir det inget förutom huset ett tag."
"Åtminstone tills ni har lyckats vänja er", säger Mako. Ashe ser på sin lillebror med rynkade ögonbryn.
"Du har alldeles för mycket att säga om saker och ting."
Mako rycker leende på axlarna. "Vi har förlitat oss på min förmåga de senaste åren. Men du och Artemis kommer kunna komma och gå som ni vill. Ni är inte i direkt fara. Ni kommer klara er tillsammans. Praktiskt taget ostoppbara."
Ashe tycker inte om de där orden. Hon vill inte vara ostoppbar. Hon vill bara... vara. "Vi får se. Sluta med det där orakel-snacket nu. Var en liten pojke. Se fram emot serier och sov för guds skull. Du växer fortfarande."
"Hon har en poäng, Mako", säger Ashes mamma.
"Jag säger bara att ni kommer skydda varandra", muttrar Mako och låter äntligen som ett litet barn. Ashe, som sitter i mitten, får plötsligt Makos huvud lutat mot henne. Hon lägger armen om den lilla pojken och önskar att de bara kunde teleportera sig. De skulle bli en lång resa.
"Mår du bra?" viskar hon sedan till Artemis. Allt det här måste vara så himla främmande för henne. Hon kan till och med tänka sig att hon kanske börjar ångra sig. Ashe vill inte att Artemis ska ångra sig. Hon vill att hon ska slappna av och lita på Ashe tills de kommer fram till huset.
"Vill du att jag ska visa dig hur världen funkar?" lägger hon sedan till. Hon menar så som hon hade visat henne känslorna i en familj. Eller hur hon såg på det hela när Artemis kurade ihop sig till en boll.
Det skulle vara att fuska i verkliga livet, men skolan tog ifrån henne allt hon borde kunna. Och Ashe kan ge Artemis allt det där. Men endast om hon vill.

Artemis lyssnar på deras samtal, hon var ännu inte redo att tala, att komma med egna argument och funderingar. Men de förstod säkert, hon var en som kunde rabbla fakta och svara på faktafrågor så lätt som inget. Men att kunna komma med egna åsikter, att svara på frågor om sig själv det kunde hon inte.
Det hela gjorde henne till en utmärkt stjärnelev utan personlighet, egna värderingar eller tankar.
Att hon och Ashe skulle vara stoppbara kunde hon inte förstå, hon kände sig tvärt om och det var Ashe som var det inte hon.
Allt var så förvirrande så nytt, men de verkar alla förstående som om de förstod hennes situation. Att de ville få henne att leva att fungera som en normal människa kunde hon inte förstå, men det var början till att leva för henne.
På skolan hade hon sakta tynat bort till enbart något som gick och lydde, här kunde hon få leva.
Det var först då de vuxna verkade upptagna med körningen och Mako verkat ha somnat Artemis började slappna av något.
Hon satte sig bättre upp och kände den hisnande farten, men hon började vänja sig.
Hon nickar åt Ashes fråga för det var så man skulle fråga på mår du bra frågor. Då slapp man gå mer in på dem och man ljög inte heller.
"Gör det gärna. Visa mig." bad hon och vände blicken mot sin vän, sin syster?

Ashe ler och lutar försiktigt sin panna mot Artemis igen. Hon visar henne allt hon kan komma på. Flygplan, bilar, växthuseffekten, skolor, alkohol, fester, länder, kulturer, låtar, människor, kameror. Hon visar allt det fantastiska, men även det förskräckliga. Mord, sexism, rasism, fobier, pedofiler. Allt. Hon visar hur samhället fungerar med poliser, sjukhus och brandbilar. Hon visar att man måste betala räkningar, hur skatt fungerar och vilken sida av vägen man kör. Att saker och ting varierar från person till person. Hon visar olika sorters kärlek. Hon visar henne sociala medier, teknologi, universitet, tävlingar, sporter. Allt hon kan tänka på. Hon visar henne något så simpelt som serier. Bibliotek, hur stora, eller små, de kan vara.
Hon försöker visa henne allt hon kan om världen. Information om magin lämnar hon ute. Det är något Artemis själv ska komma i underfund med. Men världen, där erfarenhet är det enda som räddar en, hjälper hon henne med.
Hon håller Artemis hårt i handen medan hon visar henne allt. Hon vill inte att hon ska bli rädd. Gudarna ska veta att Ashe skulle vara rädd ifall hon fick reda på alla krig och allt det hemska som fanns i världen på en gång. Speciellt om hon skulle vandra rakt in i det.
"Världen fungerar som magi. Det finns både dålig och bra magi. Det finns både dåliga och bra människor", viskar hon tillslut efter att ha visat henne allt hon kan tänka sig.

Artemis lystrar till allt, ser allt med fascination och förskräckelse. Hon hade läst mycket och mycket av krig och liknande hade inte undgått henne. Hon hade även en teoretisk del i hur allt såg ut även om hon nu märkte hur bristfällig den var. Det var dock först vid pedofiler och vid någon som slog en annan hon ryckte till. En reaktion hon inte kunde styra över, en som hon knappt var medveten om. Men det sa den uppmärksamme så mycket, sa en så mycket om vad Artemis undermedvetna försökte dölja.
Då allt är klart stirrar Artemis ut genom fönstret på bilen med stora, rädda och förundrade ögon. Det var så mycket hon inte visste om, hon aldrig fått reda på. Mako sover i Ashes famn och något mjukt far över Artemis ansikte innan hon åter stirrar ut.
"Världen är en hemsk plats." sa hon med förfäran, för självfallet satte sig det hemska fast i hennes sinne. Utanför hörs märkliga ljud då bilar far förbi och i den mörka natten syns ljus som inte är stjärnor. Hon hoppades att de inte skulle bo i allt det läskiga, gärna i utkanten där man kunde se stjärnor. Hon var nu medveten om ur mycket hon måste lära sig.
"Fast kanske inte allt är hemskt." mumlar hon sedan och lutar sig försiktigt mot Ashe som var den enda trygga punkten nu i hennes liv. Ett liv som hade förändrats radikalt och nu som hon inte visste vad hon skulle ta vägen.
"Känner mig som Alice i underlandet." nästan viskar hon fram och ser än ut genom fönstret. Där ute var den stora läskiga världen, en värld som var som underlandet för henne.

(Äntligen hemma! )

"Man vänjer sig", mumlar hon. "Det är det som är det värsta." Hon har trots allt själv tagit liv i självförsvar. Och hon kommer troligen göra det igen. Ashe är alldeles för lojal och det vet hon själv.
De kör ett bra tag men Ashe kan inte somna. Hennes mamma uppmanar henne flera gånger men Ashe skakar endast på huvudet. Hon memorerar skyltar, landsmärken och liknande istället. Ifall hon måste rymma vill hon veta hur och vilken väg som leder vart. Hon tror såklart inte att hon måste rymma från sin egen familj, men ifall Mako behöver skyddas så finns det saker, folk, han behöver skyddas ifrån. Vilket betyder att det finns folk som kan attackera henne och hennes familj. Hon måste veta ifall hon någonsin skulle behöva den sortens information.
Men till slut är de framme. Ett tvåvåningshus på en kulle... Hon mumlar en sanningsformel och då hon delar blod med sin familj så kan hon se igenom deras illusioner. Det är en stor fördel för henne, men ifall någon i hennes släkt någonsin skulle försöka döda henne så är det plötsligt inte så bra. Illusioner är bra att kunna ha till hands.
I alla fall. Huset är gigantiskt. Hon förstår inte varför de behöver en hel herrgård. Kanske i nödfall? Det låter rimligt. Ifall de plötsligt skulle skaffa sig en order eller liknande ifall något magiskt krig utbröt. Eller kanske ett råd.
Herrgården är alldeles för stor oavsett vad, ifall man frågar Ashe. Tre våningar hög, och hon vet inte ens hur långt ner den går under mark, den är längre än något hus hon någonsin varit i, vilket säger en hel del. Runt omkring så finns det en gigantisk... hon vet inte om trädgård är rätt ord, men hon antar att det är en trädgård? Hon brukar tänka på små villor när hon hör det ordet, men... wow. Träd av alla slag, blommor, örter, häckar, de har till och med statyer. Av mytologiska varelser som mest, men vanliga saker som nakna gubbar och gummor finns också. (Säkert gudar i någon tro dock.)
"Det är för stort", mumlar hon medan bilen saktar in. "Och snälla sig att vi inte har gudar i trädgården."
"Var inte larvig", ler hennes pappa. "Det är endast en avspegling av deras kraft. Att fånga en gud är omöjligt, men en liten avspegling av deras kraft går lätt om man avbildar guden själv."
"Självklart", muttrar Ashe ironiskt tillbaka.
"Och det är stort för att det är praktiskt", tillägger hennes mamma medan de kör in genom grindarna som hon öppnar med sin förmåga och sedan stänger bakom sig. "Ifall vi blir anfallna finns det ställen att gömma sig på. Massvis med dolda rum. Saker som skyddar en överallt. Att strida in i huset skulle vara till vår fördel. Och, det skulle definitivt köpa oss lite tid."
Bilen stannar helt nu. Utanför syns den stjärnbelysta himlen. Hon förstår att de tyckte att tanken på avlägsenhet passar de bäst, men det är inte det smartaste. Att vara långt borta från civilisationen kan ha både sina nackdelar och fördelar. Överlevnadsdelen av Ashe tycker inte om var de har valt att bosätta sig, men en större del älskar det. Även om internetuppkopplingen måste vara urdålig.
"Mako, Artemis. Vi är framme." Hon skakar lätt på sin lillebror men han vaknar inte.
"Bär du honom?" undrar hennes mamma med ett leende. Ashe vill, det vill hon verkligen, men hon skakar på huvudet.
"Nej, gör det du."
Hennes mamma öppnar dörren och hennes pappa stänger av bilmotorn.
"Så det här är vårt nya hem", är det enda Ashe kan säga. "Inte allt för dåligt... kommer ta en evighet att gå någonstans, men det är en annan sak. Vi kanske kan sätta upp portaler in till stan eller liknande..." Hon suckar. Det skulle inte funka. För att inte tala om att hon inte vet hur portaler fungerar. Munkarna runt om i världen använder sig dock av dem. Grejen är att en dörr fungerar åt båda hållen, och hon vill inte riskera sin familjs säkerhet för att hon var sugen på en hamburgare.

(Woho Var har du varit? )

Artemis hade fallit i någon orolig dvala mellan vakenhet och sömn. Hon sover oroligt men ger inte från sig ett ljud. Hårt håller hon om Pan och huvudet ligger lätt mot Ashes.
Då Artemis äntligen kunde sova någotsånär bra hörde hon Ashes röst och trött reser hon sig upp. Solen hade precis stigit upp och morgonkylan får henne att rysa av kyla. Men det är huset som får henne att häpna om man ens kunde kalla det hus.
"Wow." får hon ur sig i häpnad, ett uttryck som får henne mer levande än någonsin och hon ser med stora ögon på huset då hon kliver ut på en stor grusplan där bilen stannat.
"Ni måste vara rika, huset är enormt." kommer det från Artemis, men det följer av ett svagt leende. Hon älskade det, hela omgivningen gav det hela ett lugn och en trygghet. Det var inte i stan och hon skulle säkert få se stjärnorna. Kanske hon skulle kunna få vara ute? Lära sig simma och vada i bäcken, fiska och allt det andra. Det hela gick väl inte nu då hösten var här och vintern i antågande. Men de färgrika löven fick henne att tänka på en bok hon läst med barn som hoppade i lövhögar. Hon hade läst om så mycket som hon aldrig fått uppleva.
"Det är underbart." svarar hon leende från Ashes pappas frågande blick och de följer sedan efter hennes mamma in då hon bär på en sovande Mako.

(Hemma hos en vän och "firat" henne tidigt cx Gosade med hennes hund och såg på två filmer med andra ord XD)

Hennes pappa skrattar lätt till. "En journalist och en sjuksköterska skulle aldrig kunna betala det här stället. Det är från min familjs sida. Det står under ett falskt namn och pengarna vet jag inte var de kommer ifrån. Allt jag vet är att det är ett säkert ställe och att det nu är vårt." Ashe känner på sig att det är aningen mer olagligt än så, men hon får väl reda på det med tiden. Hon förstår att sina föräldrar inte vill uppmuntra olagligheter, så en vit lögn här och där skadar inte.
Hennes mamma slår upp dörrarna med en blick. "Artemis. De här dörrarna och grindarna är inte riktigt normala. Det finns små mekanismer inuti båda dörrarna som går kors och tvärs som ett pussel. Man måste dra isär bitarna så att dörren inte är låst längre. Och sedan korsa bitarna när man låser den. Vi två är de enda i närheten som kan slå upp dörrarna, men Daisuke och jag ska se till att det finns symboler skrivna i mitt blod så att endast Mako och Ashe kan öppna dörrarna. Mitt namn är Aimi förresten", ler hon sedan mot Artemis.
Sedan kliver hon in med Mako i famnen och Ashes bagage flygande bakom henne. Det landar tyst på golvet bredvid Ashe. Bakom Ashe hör hon hur dörrarna slås igenom bakom henne och låses med små mekaniska ljud här och där.
Hennes pappa går fram och ger sin fru en kyss innan hon försvinner uppför trapporna för att lägga Mako.
"Så, flickor. Vill ni se ert rum nu och upptäcka huset imorgon eller vi ni ha en liten rundtur nu på badrum, matsalar och liknande? De simplaste?" undrar hennes pappa och ler mot dem.
Ashe kan dock inte sluta stirra på huset. Hon hör knappt sin egen pappa. Det finns en röd matta. Både på golvet och på trapporna. Hon anar dock att mattan på golvet snarare gömmer symboler än... vad mattor nu än egentligen är till för.
Hon tänker nästan fråga hur gammalt huset är innan hon inser att det definitivt har ett århundrade på nacken, om inte mer, men måste genomgått regelbundna renoveringar.
"Vi har tv och sådant, eller hur? Om inte så kan Kai koppla upp oss på någon vecka på olika tv-stationer och skaffa oss internet och allt det där. Och det kommer vara kodat som..." Hon kommer inte längre förrän hennes pappa avbryter henne.
"Självklart finns det det. Vi måste trots allt hålla koll på omvärlden ifall det är den vi vill skydda oss ifrån. Du talar dock så ofta om Kai att vi nästan överväger att be honom flytta in."
"Det lär inte ske", svarar Ashe snabbt.
Ashes pappa ser väntande på dem medan Ashe fortsätter stirra och... wow. Huset är helt fantastiskt. Hon vet att hennes pappa förväntar sig ett svar på sin fråga men hon kan bara se leende på Artemis.
"Artemis? Du väljer. Jag orkar med vilket som."

(Jag var tvungen att googla namn åt föräldrarna XD Minns att jag tänkte "äsch, de är döda" när jag skrev in dem i mallen och oroade mig inte om namn då x))

(Tycker det låter som ett bra firande )

Artemis lyssnar på Ashes mamma, Aimis ord och nickar. För sig själv undrar hon om det inte var bra om alla kunde öppna och stänga dörrarna? Hon var inte ens säker på att hon kunde göra det, hon var inte lika duktig som Aimi. Men hon säger inget, att fråga tillhörde inte hennes natur eller snarare uppfostran.
"Jag förstår ms Aimi." svarar hon även om hon inte förstod helt och hållet.
De kliver in i huset och stället är enormt, så vackert, så stort. Hon kände genast på sig att huset dolde enorma hemligheter och uråldriga saker. Det var som något låg och darrade i luften, något som de andra skulle kalla magi, men hon inte hade namn på.
Detta var annat än den lilla kala skrubb hon levt sina dagar i.
"Jag skulle gärna se mig om sir, om det inte är för mycket begärt." säger hon artigt och ser på Ashes fader. Hon var förvånad att Ashe vågade avbryta honom, inte svara på frågan och han blev inte arg, han slog inte. Trots att Ashe tydligt var ohövlig gjorde han inget.
Hon log svagt, osäker om hon gått för långt. Inte skulle hon välja inte? Men de hade frågat?
"Fast bestäm ni." skyndade hon sig att säga till dem båda, något skärrad av sina tilltag.

(Haha xD Kunde förstå det, namnen var inte nödvändiga då Sorry för kort, men ska jobba imorgon ♥)

(Rätt så ^^)

Ashes pappa nickar. Han går fram till Ashes väskor och ska precis lägga handen på dem för att förminska dem så att han inte tröttar ut Artemis när hon nästan skriker till.
"Pappa, nej! Ingen formel! Jag släpar på dem om det så behövs. Jag har redan förminskat nästan allt där inuti och att sedan förminska det hela igen, nu en annan persons magi, skulle kunna sabba mina hårddiskar och allt!" utbrister hon förskräckt.
"Hur mycket har du där i?" frågar hennes pappa henne chockat.
"Uhm... Mat, lakan, täcken, datorer, utrustning, vapen och allt det där jag inte skulle kunna få tag på i akademin?" säger hon i frågande tonfall.
Daisuke suckar. "Det klart. Plus, du har använt dina formler allt för ofta. Du måste variera så att du kan bemästra alla. Din favorit är förminskningsformeln, men, det finns fler alternativ. Inte i att packa, men du skulle kunna göra vikten enklare", ler han med en glimt i ögat och rör endast vid väskorna. Ingen formel.
Ashe tystnar. "Du har blivit starkare. Mycket starkare. Jag klarar inte ens av de mesta utan formler ännu."
"Och jag tackar gudarna för det", ler han och lyfter upp hennes väskor som nu knappt väger någonting. "Okej, först till ert rum så att vi har en utgångspunkt", säger han och börjar gå uppför trappan. "Ni har ert rum på tredje våningen, men går givetvis att flytta ifall ni vill. Vi har massvis med utrymme. Och, Artemis? Har du tränat något fysiskt? Vet du hur du försvarar dig själv? Dessutom, munkarna brukar alltid säga att en starkare kropp betyder en starkare själ."
"Pappas farfar var buddistisk munk, det är därför du lär höra fler visdomar från munkar och nunnor här", inflikar hon för Artemis skull. "Dessutom behöver du inte oroa dig om dörrarna, mamma kommer säkert lära dig hur de fungerar."
"Självklart", säger hennes pappa, nickar och inväntar sedan ett svar från Artemis.
Ashe ler. Hennes pappa har redan insett att Artemis hellre svarar på frågor än berättar själv. Att svara på en fråga är att få tillstånd att prata och så vet man vad man ska prata om. Hon kan förstå hur Artemis känner och tänker.

(Självklart ^^ ha en trevlig dag! ♥)

Artemis väntar tyst och lyssnar på deras samtal. Det fascinerar henne för dem verkar magi som en naturlig del i vardagen. Det kanske det var med? Men inte för henne det var inget hon någonsin provat på utan enbart läst teoretiskt om. Hennes blick for långsamt genom rummet. Sedan börjar de gå upp för en trapp, det var en sådan där stor trappa som man kunde se på gamla herrgårdar, vilket detta just var. Artemis går sakta och ser längst väggarna där porträtt är uppsatta på olika människor i uråldriga kläder. Vissa såg vackra ut, andra rentav hemska, onda.
Då Ashes far tilltalar henne skakar hon enbart på huvudet i hopp om att det skulle räcka. Men han ser det inte då han är före dem och kanske var det också med flit för att hon skulle bli tvungen att tala.
"Nej sir, inget sådant alls." svarade hon artigt och tänkte väl att det syntes med. Hon var förvisso något kortare än Ashe men såg ut som en tanig liten sticka. Hon hade ingen tillstymmelse till muskler och knappt kvinnliga former heller. Skulle någon se henne skulle man kalla henne undernärd. Det vitblonda håret till den alltför bleka hyn såg det ännu värre ut.
Hon såg ut att behöva både sol, mat och frisk luft. Att röra på sig och inte endast sitta med näsan tryckt över böcker.