Malfoy och Granger

Ja, det har du ju rätt i.
Men om han skulle döda Draco skulle jag ju behöva sluta med fanfictionen, och det vill jag helst inte. Inte nu i alla fall.
Och ja, Draco är ganska feg, meeen han stod väl mest upp för Hermione.
Men tack!

♥

mmer

Jag måste ha mer

Jag har inte skrivit på jättelänge, men jag har haft en ENORM idétorka.
---
Kapitel 22

Hermione

Veckorna på Hogwarts hade gått långsamt. Inget var egentligen kul längre. Det gick sämre för mig i skolan. Jag hade aldrig lust att hitta på något med Harry och Ron.
Allt var dåligt.
Jag ville inte påverkas så här på grund av en kille. Jag ville vara starkare. Men jag antog att jag inte var så stark som jag trodde.
Vintern hade kommit och det var redan dags för jullov.
Ron och Harry var hos Ron, och jag hade blivit erbjuden att följa med. Men jag hade tackat nej. Jag ville bara vara hemma ett tag, med mina föräldrar och avskärmad från trollkarlsvärlden.
Jag satt på sängen i mitt rum, klädd i min ljusgråa pyjamas. Utanför fönstret var det mörkt och stora snöflingor föll från himlen.
Jag hörde hur dörren bakom mig öppnades och jag vände på huvudet.
Där stod mamma med sitt snälla leende.
"Hej," sa hon glatt och stängde dörren tyst.
"Hej," svarade jag och sträckte mig efter min kudde.
Sen kramade jag om kudden, som om jag vore ett barn och den var mitt gosedjur.
Mamma satte sig i fotändan av min säng.
"Jag är verkligen glad att du är tillbaka, Hermione. Jag och din far har saknat dig så mycket. Men du måste ju också få din utbildning," sa mamma och kollade vänligt på mig.
"Jag har saknat er också," svarade jag och försökte låta glad.
Jag ville vara glad nu på lovet.
"Så, hur är det på Hogwarts?" frågade mamma nyfiket.
"Det är...bra. Lite stressigt nu när G.E.T kommer. Men annars är det väl bra där," svarade jag lite osäkert.
"Hur är det med Harry och Ron?" frågade hon och lyfte på ögonbrynen.
Mamma hade aldrig träffat Harry och Ron så mycket, så hon kände inte riktigt dem. Men jag hade pratat så mycket sen mitt första år så att mamma ändå visste en del om dem. Detta ledde ju såklart att hon nu på senare år börjat trott att jag var intresserad av någon av dem.
"Det är bra med dem, de är verkligen ett par bra vänner," svarade jag och tittade ner i täcket.
"Det var ju bra, hälsa dem från mig nästa gång du ser dem," sa mamma och borstade bort lite damm som låg på täcket.
Jag nickade och kollade ut genom fönstret. Det hade slutat snöa och nu var det bara kolsvart ute.
"Men nu måste du berätta för mig, finns det några söta killar på din skola då? Harry kanske?"" frågade mamma lite retsamt men ändå på ett allvarligt sätt.
"Men mamma!" skrattade jag och begravde ansiktet i kudden som jag fortfarande höll i.
"Vadå? Jag har inte träffat dig sen i september, det klart jag kan få ha lite tjejsnack med dig," svarade mamma och började låta väldigt nyfiken.
Jag lyfte ansiktet och log lite, även fast frågan fick mig att tänka på Draco.
"Harry är jättesöt och snäll, ja, men jag är inte intresserad av honom på det sättet. Han är bara en vän, och samma sak med Ron," svarade jag.
"Jaha, men finns det någon annan du är intresserad av?" frågade mamma och började nästan bli lite jobbig.
"Nej, inte på Hogwarts," svarade jag.
"Oh, så det finns någon som inte går på Hogwarts?" frågade mamma och kollade på mig retsamt.
Jag skulle inte sagt 'inte på Hogwarts.'
"Nej mamma, jag är inte intresserad av någon, okej?" ljög jag.
"Okej då. Vill du ha lite te?" frågade hon och klev upp från min säng.
"Ja, gärna," svarade jag.
Mamma nickade. Hon såg nästan ledsen ut. Sen började hon gå mot dörren.
"Mamma?" sa jag innan hon hann gå ut genom dörren.
"Ja älskling?" svarade hon och vände sig om.
"Kan jag få berätta en sak?" frågade jag och kollade nervöst på mamma.
"Självklart," svarade hon lite oroligt och satte sig på min säng igen.
"Jag har tänkt lite och jag tror inte jag ska åka tillbaka till Hogwarts," sa jag tyst.
"Men varför då, gumman? Du älskar ju Hogwarts!" sa mamma nästan med en ledsen ton.
"För att det är så mycket dåligt som händer i trollkarlsvärlden just nu och det känns bara inte bra," svarade jag med tårar i ögonen.
"Vad är det som händer då?" frågade mamma med en förstående blick, även om hon inte förstod.
"Först och främst så är ju Voldemort tillbaks, fast ministeriet vägrar att tro på det, men det lär ju inte ta lång tid att bevisa det för dem. Det känns verkligen som att Voldemort kommer få tillbaka makten. Då är det ute för smutsskallar som mig. Och även om det är taskigt mot Harry eftersom det är han de vill helst ha, så känns det bra att stanna här hemma," svarade jag.
Mamma var en mugglare, men hon visste vem Voldemort var, och vad han gjort.
"Men du, om ministeriet inte tror på det så lär han inte få tillbaka makten. Och även om han skulle det så besegrade Harry honom när han var en bebis, nu är Harry 15 år, han klarar det nog nu också," sa mamma och klappade mig tröstande på ryggen.
Jag tror inte mamma förstod allvaret med det hela, men jag försökte strunta i det.
"Och sen så är det en kille..." började jag.
"Jag sa ju det! Du gillar någon! Vad heter han?" avbröt mamma uppspelt.
"Du vet inte vem han är. Han och jag var inte direkt de bästa vännerna, men sen kom vi närmare och det slutade att vi blev tillsammans. Men sen gjorde jag slut och massa andra tråkiga grejer hände. Sen lämnade han skolan för att han var tvungen att göra en grej, så nu är det bara hemskt att vara på Hogwarts för att jag saknar honom så mycket," fortsatte jag och en tår föll ner för min kind.
"Åh, vad tråkigt. Men ge inte upp, det behöver inte vara så att du aldrig mer träffar honom. Dessutom har du ju dina vänner," tröstade mamma.
Jag nickade.
"Jag går och gör te nu," sa mamma och gick ut från mitt rum.

Super!

BRA!!!!

SUPERBRA!!

Woooohhoooo vad bra!!

Hahaha, Hermiones mamma verkar lite retsam

Jättebra