Hungerspelen (Öppet rollspel)

-- DAG 1 --


VALERIE Distrikt 9

Valerie står på plattformen medan hon långsamt åker upp genom luften. Hon börjar fundera på ifall hissarna verkligen brukar vara så långsamma eller ifall hon bara inbillar sig det. Hon tycker att det känns konstigt för hon som studerat spelet så noggrant borde vetat det. Men hon har faktiskt rätt.
Halvvägs från markytan på ett ställe där solen inte lyser in, saktar hissen upp för att sedan stanna helt. En metallisk röst ljuder från dolda högtalare som hon inte kan se. Röstens meddelande lyder:
"Var hälsade spelare och observera att hissarna inte kommer att leda er till ymnighetshornet i år. Istället kommer ni att få ta er upp på ett annat sätt. I år kommer ni istället att få ta er fram genom underjordiska tunnlar på väg upp till markytan där ymnighetshornet väntar på er. Men uppmärksamma att inte alla tunnlar leder dit. Det finns tunnlar som kan leda er till andra delar av arenan istället så ta era steg varsamt."
"Det här var något nytt, antar jag. Spelledarna och deras trick för att få publiken att jubla... de vill alltså trötta ut oss och kanske alltså få oss att döda varandra redan innan vi fått vapen"? tänker Valerie. Hon har vid den här tiden fått se när en lucka i röret öppnats och klivit av plattan för att börja gå längs den passage av sten och jord som väntar utanför.

Tom Stark - Distrikt 11

Tom står på plattformen som sakta hissas upp mo markytan. Han kan nästan inte andas och mår illa av stress och oro. Han försöker andas men det känns som om någonting snörs kring hans hals och sakta försöker kväva honom. Vad gör han här? Han borde vara hemma hos sin familj och äta kvällsmat just nu, i väntan på att spelen ska ta sin början, inte vara med i spelen!

Plötsligt hörs en röst i högtalarna och Tom lugnar ner sig lite. Att höra en röst, vilken som helst gör honom lugnare. Han är inte helt avskärd från resten av världen. han är duktig på mycket, han KANSKE skulle kunna vinna det här. Han blir ännu lugnare när han hör vad den säger. Det betyder att alla inte kommer till ymnighetshornet samtidigt! Han är bra på att orientera sig och ännu bättre på att spåra, han kanske, KANSKE skulle kunna komma dit medans alla andra fortfarande yrade runt nere i tunnlarna.

När signalen ljuder så är han redo. Röret öppnas och han spinger genast framåt längs korridoren, glad att hans ben, som känns som spagetti, inte viker sig under honom. Han har inte råd att vara svag nu!


Cherry Vinblomma - Distrikt 7

Cherry vet att hon kan klara det här. Samtidigt som hon hatar regeringen av hela sitt hjärta och bara vill hem och gråta ut hos sin mamma så är hon upphetsad. Hälften av alla korkade muskelberg i distrikt ett till fyra skulle hon kunna övervinna med båda händerna bakbundna, om hon någonsin fick rätt läge, och resten var hon iallafall säker på att hon skulle ha en chans mot. Hela hon brinner av längtan över att få komma hem. Hon har övat mycket på det här. Hon vill inte döda, men hon vet att hon inte får tveka om hon någonsin får ett läge. Men hon är rädd. Cherry har aldrig varit rädd för döden, men hon är rädd för att hennes familj ska dö om hon inte hjälper dom. Hennes mamma är sjuk, hennes pappa gammal och svag och hennes lillebror är för ung för att kunna försörja familjen ensam. Hon andas lugnt. Hon vet vad hon måste göra, hur svårt det än blir så måste hon lägga sina kristna traditioner bakom sig. Hon bad en tyst bön till gud om att hon skulle överleva, utan att behöva döda överdrivet många, och att hennes död, om den någonsin kom, skulle gå snabbt och smärtfritt. Hon ville dö som sig själv, dö kämpande, inte tiggande om försoning under någon annans kniv. Det är viktigt för henne nu, viktigare än någonting annat.

Plötsligt stannar röret och hon känner sig förvirrad. Vad händer nu? Rösten i högtalaren förklarar allt och när signalen går så är hon beredd. Hon vet att för att kunna överleva så måste hon springa, springa tills hennes ben ramlar av av utmattning.

Tilly Fredricks - distrikt 4

Tilly känner hur upphetsningen sprider sig i hennes kropp när röret börjar röra sig uppåt. Det här var hennes öde, det hon var upplärd att göra.
Att hon samtidigt är livrädd var något hon tänkte tränga undan. Hon fick inte vara rädd nu. Hon tar ett djupt andetag och försöker utskilja något i mörkret, men det är omöjligt.
Plötsligt stannar hissen, fortfarande under markytan. Men nu kunde hon börja urskilja saker, vilket betydde att det kom ljus någonstans ifrån. Det var konstigt, röret skulle ju ta dem upp till ymnighetshornet. Hon ser inte heller någon av de andra deltagarna.
Då börjar en röst tala. Spelledaren förklarar om tunnlarna och hur det kommer gå till.
Tilly konstaterar nöjt att det är tur att hon inte har klaustrofobi, och känner hur upphetsningen strömmar tillbaka till henne när nedräkningen börjar.
Att förlora är inte ett alternativ, och hon skulle göra allt för att vinna. Det här spelet var hennes. När startsignalen går är hon redo och sätter av genom tunneln, mot ljuset.

---

Adrian Jacksy - distrikt 5

Adrian känner hur hans hjärta slår hårt i bröstkorgen och han andas ryckigt. Paniken är nära. Han vill inte vara här. Han vill hem. Han håller inne ett panikslaget skrik när hissen stannar, fortfarande i mörkret.
"Andas", mumlar han till sig själv. Han kan inte få bort bilden av hans tränares medlidsamma och besvikna blick från sin näthinna. Hans tränare visste att han var så gott som död redan.
Han känner hur tårarna börjar rinna när spelledaren börjar förklara reglerna och hur hissarna inte kommer ta dem enda upp till ymnighetshornet. Men samtidigt tänds en liten gnista av hopp. Det skulle inte bli något blodbad på samma sätt som i tidigare spel. Han behövde inte ens ta sig upp till markytan.
När nedräkningen börjar försöker han bestämma sig för om han ska stanna nere i tunnlarna, eller ta sig upp till markytan. Han skulle vilja se solen en sista gång innan han dog.
Han snyftar till när startskottet går och börjar långsamt ta sig fram genom tunneln.

Molwer Månblod - Distrikt 3

Mowler står på plattformen och känner upphetsningen strömma genom kroppen. Han är mordlysten och vill inget annat än att döda. När han hör reglerna så blir han besviken. Inget stort blodbad den här gången, men det gör saker så mycket enklare. Hans fingrar kliar, han vill hitta någon att strypa, nu. När startskottet går så springer han snabbt iväg. Det är det här han är född för, han tänker vinna!

Manda Stjärnblom - Distrikt 2


Manda har ett hånleende på läpparna när hon åker upp i röret. Det här tänker hon vinna, det blir inte svårt! Några nackar att knäcka så är hon klar sedan. Det är inget värre än så, sen har hon evig ära och berömmelse.

De nya reglerna presenteras och Manda blir, om möjligt, ännu mer upphetsad. Bra, nu så kan hon döda alla små nybörjare redan innan dom kommit upp och får en chans att försvara sig. När startsignalen går så springer hon iväg längs gången. Hon behöver hitta dom andra karriäristerna eller, ännu bättre, någon liten skitunge att knäcka nacken på.

HUGO - Distrikt 6

Hugo småspringer lätt fram. Den ojämna steniga marken under känns hård mot fötterna. Hans skor är obekväma och trånga. Det är nästan som att hans stylist redan vid första åsynen släppt taget om honom, beredd på att hans liv slocknar redan i början. Han tycker att Ayla, sin distrikts kamrat har behandlats åtminstone en smula bättre. Eller så inbillar han sig bara...
Han vet inte hur länge han sprungit men han har redan jätteont i fötterna. Men han kan inte sluta springa. Det är som att hans ben har eget liv. Luften är kvav och det är svårt att andas. Det känns som att taket vidrör hans huvud. Så lågt är taket i den här änden. Det är så skrämmande tyst och ensamt. Han har ingen aning om var de andra befinner sig. En del kanske befinner sig flera tusen meter under honom och en del andra kanske redan är ovanför markytan... och kanske finns någon bara runt hörnet. Han skulle göra allt för något slags sällskap. Han vet att han kommer dö i vilket fall men han skulle verkligen offra allt för någons sällskap, till och med sällskapet av sin mördare.
Gångarna slingrar sig som hundrahövdade hydrors halsar och är så klaustrofobiska att han blir trött i huvudet. Det är som att vara fångad i Minotaurus labyrint.
"Snälla om jag ska dö här, låt mig inte dö ensam!" tänker han för sig själv. Det är då han hör springande steg eka bakifrån.