Klaine [PRS]

*exakt 21 timmar senare...*

Det är höst. Det märks på den eviga blåsten, den bitande kylan och den grå himlen. Men Blaine gillar ändå hlsten. Den är mystisk, och härlig. Man vill liksom bara flyga i alltihop. Och även om det regnar lätt och är ganska mulet, är det vackert för Blaine.
Han kan seriöst inte vänta på att få träffa Kurt. Hans natt har varit fylld av drömmar och fantasier om Kurt och han som sitter någonstans, väldigt, väldigt nära varandra, pratar, kysser varandra, skrattar, och allt sådant.

Skoldagen är slut, vilken inte kan betyda annat än att det är dags för Kurt och Blaines lilla 'dejt'. Den som han längtat så mycket till. Den som han faktiskt längtar efter.
Lukten av nyfallet regn slår mot Kurts näsborrar. Luften känns fuktig och kylig, kanske också en aning dimmig, men beväpnad med jacka, halsduk, vantar och mössa är det inget problem. Ärligt talat är det just dem sakerna som är de bästa vapnen på hösten. Och möjligen ett paraply.

Kurt kommer där borta. Blaine kan inte låta bli att förundras ett tag om hur man faktiskt kan vara så vacker, men han hinner inte. Han rusar fram till Kurt och känner en stark vilja att gripa tag i Kurts nacke och kyssa honom, men han låter bli för sakens skull.
"Hey beautiful", säger han och lägger en hand på Kurs kind.

Han står där borta, Blaine. Iförd den där halsduken han alltid bär, och sötare än någonsin. Alldeles för söt för sitt eget bästa, om han inte vill ha en efterklängande Kurt runt sig dag ut och dag in.
"Hi, More Beautiful", säger Kurt leende. "No, I'm not gonna say 'the most beautiful' because after you say that, I'll say 'more than the most beautiful', and I want to say that 'more than the most'. Weird sentence. Laugh if you want to."

Blaine skrattar till och säger ett enkelt "Dork" innan han sätter händerna runt Kurts midja. Åh vad han skulle vilja kyssa honom nu. Men gör det bara då. Nej, den här gången får det vara Kurt som börjar. Bara för att retas.

[Sry för kort]

Kurt föreställer sig att hans ögon glittrar när Blaine lägger armarna om honom. Kyss mig då, tänker Kurt. Men Blaine gör det inte. Så då är det väl bäst att Kurt tar första steget.
Han lutar sig fram och låter sina läppar försiktigt snudda Blaines. Det är en euforisk känsla. Mer än det.
Det blir bara en lätt första kyss, men förhoppningsvis följer en till, och en till, djupare sådan. Det skulle vara ytterst trevligt.

Freaka inte ut nu. Blaine besvarar kyssen lätt medan han förflyttar händerna till Kurts nacke istället. Och tar tag i håret och leder in för ännu en kyss, en lite mer djup och långsam. Som i alla de där romantiska filmerna där paret kysser varandra i slutet och det står The End efter. Men Blaine hoppas att det här inte är slutet. Att det ska komma fler och fler kyssar som upprepas, om och om igen.
"I love you so goddamn much", andas han intill Kurts läppar, ler.

"Cannot say it better myself", ler Kurt.
Han kysser Blaine igen, långsamt och njutningsfullt. Att det över huvud taget finns någon som honom, Kurt, är ett mysterium. Men så är det. Och det är ju, om man får säga det, fruktansvärt bra. Och sen att denne like älskar Kurt får Kurt att vara den lyckligaste människan i hela universum. Om han sade det till Blaine skulle han antagligen säga att han är lyckligast, men det skulle definitivt vara en lögn.

Blaine vet inte vad han ska säga. Eller tänka. Eller hur han ska reagera. Att det finns en sådan underbar person som Kurt som älskar honom känns så ofattbart att han hat en aning svårt att tro på det. Han kan inte fatta hur han har blivit så lycklig.
"Hey, I thought you were the drama queen", viskar han, skrattar till i ett andetag.

"Sometimes I'm not", mumlar Kurt. "Come on! The car is waiting."
Han tar sin pojkväns hand och börjar gå mot där Blaines bil är parkerad. Där den alltid står. Inte för att Kurt vill dra sig ur, nej, han vill frysa varje kyss och bo i den. Bilen är ett lite mer undanskymt ställe, perfekt för kyssar, och kanske lite mer än så.