Ondskan går i arv

Hej alla mina megamugglisfantastiska läsare! Jag vill börja med att säga förlåt förlåt förlåt så mycket för att jag inte har uppdaterat på tre veckor när jag dessutom har lovat att det inte ska ta längre tid än en vecka mellan kapitlen!

Jag har haft en del med skolan, och sedan har jag bara inte haft lust att skriva. Det låter kanske konstigt, men jag tror nog att ni känner igen er! Jag inte orkat sätta mig ner och skriva, och sedan i veckan började jag på tDP som skulle vara färdigt till i övermorgon, och jag kände att det var mycket roligare. Nu kände jag att jag inte hade några mer bortförklaringar, så nu satte jag mig ner och skrev kapitlet. Jag såg till att det blev långt, mitt överlägset längsta hittills, eftersom ni har fått vänta så länge. Lova kan jag inte, men jag ska försöka att aldrig ha så hör långa pauser mellan kapitlen. Jag hoppas att ni tycker om kapitlet!


Kapitel 9 - Kvastflygning

Följande dag vaknade Durrabel återigen tidigt. Vid frukosten fick hon sitt schema och när hon kom till klassrummet i trolldryckskonst fick hon sitta för sig själv. Hon bryggde en enkel dryck, fick lära sig vad man skulle tänka på i trollformellära, åt lunch, lärde sig teorin för att förvandla en nål till en tändsticka i förvandlingskonst och slutligen hade hon försvar mot svartkonster. När de där hade lärt sig om några illasinnade varelser och alla andra elever hade gått tog hon tillfället i akt att lära sig mer om denna Du-vet-vem.

Hon gick fram till Ernie McMillan som höll på att laga den vita duken vilken Peeves hade haft sönder precis i slutet av lektionen, och ställde frågan:
-Ursäkta, mig sir. Jag tänkte att du som är lärare i försvar mot svartkonster kanske visste något om Du-vet-vem?

Ernie såg inte helt bekväm ut med att ha en pratstund med Durrabel helt på egen hand men började berätta den långa berättelsen om Voldemort, hans styre och hur han hade kämpat mot honom i slutstriden den 2:a maj.

När han var klar nickade hon tyst och sade:
-Tack, sir. När hon sedan gick därifrån tänkte hon på det han hade berättat. Var det verkligen sant att hon var dotter till den ondaste trollkarlen genom tiderna? Det kunde väl ändå inte vara sant. Ernie hade ju till och med sagt att han inte hade fått några barn. Men ingen kanske visste något och han hade fått det i hemlighet. Eller? Hon ville verkligen inte vara barn till Ni-vet-vem eller vad han kallades. Hon ville inte ha någon ondska som gick i arv, eller vad det var folk kallade det. Hon ville inte. Inte.

***

Nästa morgon såg hon att hon hade kvastflygning som första lektion på schemat. När hon kom dit var hon tidig och ingen annan var där än. Hon satte sig därför ner på den fuktiga marken och väntade på att resten av eleverna och läraren skulle komma.

Efter ett tag kom det en liten pojke som såg ensam ut. Hans slips tydde på att han var ravenclaware, och han såg ut som han inte visste vad han skulle tänka om Durrabel. Hon satt andlöst för att se om hon för en gångs skull skulle få någon som sade ett ord, eller lika gärna flera, till henne. Han såg ut som han tänkte öppna munnen och säga något, men sedan stängde han till den helt igen och satte sig tyst ner på marken utan att göra fortsätta på sin tillstymmelse till att prata med henne. Hon undrade vad han ville ha sagt, om han bara ville säga hej, eller om han skulle säga något om att hon var lik Ni-vet-vem, vilket ju var det enda andra hon hade fått höra från någon elev.

Efter ett tag kom resten av eleverna som skulle vara med, och ingen av dem satte sig i närheten av varken Durrabel och pojken. I slutet kom läraren, såg ut att vara ganska ung, och hon sade:
-Godmorgon, klassen.
-Godmorgon, miss, svarade klassen varpå läraren fortsatte:
-Jag heter Mandira Everdent och är lärare i kvastflygning samt quidditchdomare på Hogwarts. Det här är er första kvastflygningslektion, och totalt kommer ni ha tio stycken detta år. Sedan kommer ni inte ha några mer, men om ni är tillräckligt duktiga och visar upp tillräcklig talang kan ni komma med i ert elevhems quidditchlag till nästa år.

Det gick ett sus genom gruppen, och alla såg ut att tycka att det var ett bra mål att sträva efter. Alla utom Durrabel, som fortfarande satt på gräset, och lyssnade med ena örat samtidigt som hon petade på en myra med trollstaven. Den svällde upp en bit och tillbaka igen, och så höll hon på ett tag, ända till dess att miss Everdent sade:
-Även du, miss…

Durrabel väcktes snabbt upp ur sin koncentration på myran, och sade:
-Bonneville, professor.
-Miss Bonneville. Det du ska göra är att ställa dig vid en kvast, som de andra redan har gjort.

Durrabel blev en aningen röd i ansiktet och gick snabbt och ställde sig vid en kvast som låg i kanten av raden, och hon stod bredvid pojken.
-Nu vill jag att ni alla säger “Upp” och håller handen ovanför kvasten.
-Upp, sade alla elever, även Durrabel. Hon blev väldigt förvånad, när kvasten hon hade susade rakt upp i hennes öppna hand, och hon var inte sen att fånga den. Bara en till person, en kraftig och muskulös pojke som var från Slytherin, klarade den bedriften, och hon kände sig lite stolt. Emellertid noterade ingen henne utan den enda de andra tittade på var honom, och hon blev med ens på sämre humör. Det spelade tydligen ingen roll att hon hade klarat det, det vara bara han som var viktigt, det var som om hon inte fanns. Bara en tittade lite på henne, och det var pojken, och hon insåg plötsligt att han också måste vara helt ensam, och hon tänkte att hon skulle försöka bli vän med honom.
-Försök igen, sade läraren, och efter ett tag, med mycket “Upp” och stönanden över kvastar som inte lydde sina ryttare, höll alla i varsin luggsliten och väl använd kvast.
-Jag vill nu att ni ska grensla kvastarna. När jag blåser i visselpipan, ska ni stampa av och flyga upp. Flyg bara en liten bit, vänd sedan och landa mjukt och försikigt. Är ni redo? Bra. ETT, TVÅ, TRE, KÖR! sade hon varpå hon blåste högt och gällt.

När Durrabel kommit upp i luften såg hon att runt hälften av klassen stod fortfarande på marken och sparkade. Hon anslöt sig till de andra som susade uppåt en liten bit, för att sedan återvända efter lärarens instuktioner.
-Bra gjort, ni som lyckades, sade läraren när de hade landat. Till alla ni som inte lyckades, kommer vi flyga mer nu, så det är inte kört bara för att ni inte lyckades på första försöket.

Durrabel kände sig glad. Hon hade klarat det! Det hade känts väldigt bra att flyga, och hon tyckte att det hade varit enkelt och hon trodde att hon skulle klara svårare saker.
-Nu får ni flyga igen. Ni som misslyckades får följa samma instruktioner. Ni som lyckades får flyga längre och högre den här gången, men ni får bara vara innanför den här planens gränser, däremot får ni flyga hur högt ni vill. Kör!

Durrabel stampade av igen och flög upp en bit. Hon åkte åt höger, och höjde sig samtidigt, så att hon kom upp och kunde kika in i ett av tornen, där det satt massa ugglor. Hon åkte sedan runt planen några varv, medan hon höjde sig ytterligare, och till slut var hon uppe på runt femtio meters höjd, men hon var inte rädd. Hon märkte att hon var bra på det här, och hon hade bara roligt. Det läraren hade sagt som hon hade hört lite med ena örat om quidditchlaget lät som en ganska spännande idé när allt kom omkring.

Hon blickade ut över markena och en bit bort såg hon planen, som hade höga torn man tydligen skulle sitta i. Den mörka skogen låg i närheten och när hon tittade på den såg hon någonting. Något stort och svart dök upp och försvann snabbt igen mellan trädtopparna, medan några fåglar flög upp, och även om det gick på ett ögonblick blev hon rädd och glömde att hon satt på en kvast. Hon tappade kontrollen över det och började i vådlig fart störta neråt. Hon höll i kvasten med bara händerna, men försökte komma på den igen. Det var krångligt och hon närmade sig marken, där ingen annan hade märkt någonting ännu. Till slut kom hon på kvasten och lyckades ta sig ur fallet genom att trycka sig upp i luften i en stilig båge, men hon märkte att det var i sista sekund eftersom hon var nära att snudda med fötterna vid en annans elevs huvud.

När hon lugnt susade ner igen, med adrenalinet som fortfarande pumpade i kroppen, såg hon hur pojken som var ensam störtade ner från runt tre meters höjd och landade i en hög på marken. Hon tänkte att det var ett bra tillfälle att försöka göra sig vän med honom, och landade precis bredvid honom.
-Hur gick det? frågade hon.

Han såg lite rädd ut, men förstod att han hade inget att göra eftersom hon lutade sig över honom, och han kunde inte fly då, så han sade:
-Tack, det gick bra, samtidigt som han reste sig upp från marken och borstade av klädnaden.
-Jag heter Durrabel förresten, sade hon och sträckte artigt fram sin hand.
-Will, sade pojken samtidigt som han skakade den. Will Smith.

Och då hade äntligen fått sin första vän på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.


Jag kanske får upp något mer i helgen, det beror på, jag har en del skoljobb som måste göras också.

Hare bra ♥!

Jättemegafantastisktbrakapitel!

Suuuuperbra!!! ♥

Superb!!!!!!!!!! Ååh, äntligen har Durrabel fått en vän!!! I want more Jonatan!!!!!!!

Jag har gått och funderat på om jag skulle ge henne en vän eller inte men insåg att det skulle bli alldeles för tråkigt om hon gick på Hogwarts sju år helt själv

Super duper bra

Bra!!

Ny läsare, denna ff är helt fantastisk!:3
Hoppas på ett nytt kapitel snart!

Jag håller med!!!

Superbra♥

Jätte bra!