Nya halvgudar

(Tror ingen skulle bry sig förutom jag, min syster skulle säkert bara skratta skadeglatt...)

Narhaniel skrattade åt hennes försök att hälsa honom.
"Kom, vi måste gå och berätta för Keiron vad som har hänt", sa han och började gå upp mot Stora huset. Han höll fortfarande hennes hand i sin, men släppte det då han insåg hur det måste se ut. Han gav henne ett generat leende och kliade sig på näsan, för att det skulle se upp som om han haft en anledning att släppa den.
"Sedan måste du får träffa dina stugkamrater!" sa han uppspelt. "De är inte så många barn till Iris, men du kommer inte vara ensam"
Han log åt henne, och såg fascinerat på hennes nu ljuslila ögon lös av lycka.

(Ahw.... :c Får ta och lämna tillbaka dem då, men gömmer dem )

Estelle log halvt mot honom, hon visste väl varför han släppt hennes hand. Hon önskar dock inte att han gjort det, hon hade gillat att ha hans hand i sin. Nej, vad var det med henne, vad var det för idiotiska tankar hon börjat med. Hon som aldrig låtit någon komma nära varken fysiskt eller psykiskt släppte nu in honom inpå livet. Hade hon inte kramat honom med av ren glädje? Vad var det för fel?

De gick tillsammans upp mot de andra och Keiron, de flesta var fortfarande kvar och åt mat. Det påminde henne om att hon inte ätit något och att Nathaniel verkade vara orolig för den sakens skull. Varför var han orolig? Varför tänkte hon på honom hela tiden?
De kom fram till Keiron och han såg på dem med ett litet leende.
"Ja?" frågade han och riktade frågan till Estelle som han redan visste vad de skulle säga.
"Jag har blivit erkänd." mumlar Estelle fram med en blick på sina fötter, men hon höjer sakta blicken och ler glädjefyllt mot honom.

(Well, bättre än att inte få dem alls antar jag )

Nathaniel stod snett bakom Estelle och såg hur Keirons ögon spärrades upp av förvåning, och hur sedan ett varmt leende spred sig på hans läppar.
"Det glädjer mig att höra", sa Keiron. Han mötte Nathaniels blick. Nathaniel kunde dock inte riktigt avgöra vad kentauren försökte säga med en blicken, men den hade verkat nästan road.
Nathaniel rynkade något förbryllat ögonbrynen åt honom, och vände sedan blicken mot Estelle igen. Hon strålade av glädje, även om hon samtidigt verkade lite orolig över att stå framför Kerion.
"Vem är din mor?" frågade kentauren nyfiket och ställde sig upp. Han var återigen i sin verkliga form.

Estelle såg upp på kentauren och log svagt.
"Iris." sa hon leende med nu strålande klargröna ögon. Keiron ler mot henne och ropar sedan ut det bland borden. Ett jubel bryter ut och hon ser ett bord vinka åt henne. Bordet hade enbart tre killar och en tjej.
Nathaniel hade rätt att det inte var många, men Estelle skulle vara nöjd med bara en. Men nu hade hon fyra till stugkamrater och hon hade Nathaniel.
Estelle log stort då hon faktiskt kunde kalla dem sina syskon, sina halvsyskon. Hon går mot bordet med en sista blick på Nathaniel. Hon ville inte överge honom, men hon ville träffa de andra. Fast han hade pratat om den där läkarundersökningen med, den som hon inte alls ville göra.

Nathaniel log och applåderade tillsammans med de andra lägermedlemmarna. Estelle såg ut som om hon skulle spricka av lycka. Han nickade uppmuntrande åt henne när hon vände sig mot sina nya syskon och gick dit. Själv gick han och satte sig vid Apollos bord.
"Så Iris", konstaterade Will och blickade över mot Iris bord där Estelle precis slagit sig ner.
Nathaniel nickade. "Jag borde förstått det", sa han fundersamt och tog ett äpple. "Hennes ögon skiftar färg"
"Gör de?". Anna lutade sig över borde med en nyfiken blick och strök sitt burriga gyllenbruna lockiga hår hur ansiktet.
"Mhm, i blått, grönt och lila", svarade han och tänkte fascinerat på de vackra ögonen. Vänta... vad tänkte han just?
"Coolt", sa Anna och såg bort mot Estelle. Nathaniel bara nickade och såg själv bort mot sin nya vän.
"Hon kommer klara sig bra", sa Will som om han läst Nathaniels tankar. "Irisungarna är ett schysst gäng, och Butch skulle aldrig någon hamna utanför"
"Jag vet", suckade Nathaniel och vände sig mot sin stugledare. Han gillade Butch, som var ledare för stuga 14, även om han alltid tyckt det var lite lustigt att den kraftiga killen var son till regnbågsgudinnan. Nathaniel såg bort mot Iris bord igen och såg att Butch nu talade med Estelle. Han log åt att hon äntligen hade hittat hem.

En enorm kille, med en rufsig röd kalufs hälsar på henne med ett smittande leende. Killen var omkring hennes ålder, men var mer än dubbelt så stor som henne. Hela gänget var större än henne egentligen.
Butch var faktiskt bara ett år äldre än henne men hade varit på lägret länge. Eric, var en liten grabb på tolv år och han hade bara varit där ett halvår. Sedan var det Hannah och Thomas som var tvillingar med samma blonda hår och gröna ögon.
De presenterade sig alla för Estelle, hon sa inte så mycket men sa sitt namn och ålder. Hon hade svårt att tala mycket och spontant sådär, särskilt då det var många.
Men hon kände sig väldigt bra välkommen och då de skulle visa stugan kastade Estelle en sista blick på Nathaniel, hon ville inte tappa bort honom. Hur hon skulle tappa bort honom visste hon inte, men hon ville inte bli övergiven.
Stuga fjorton var i någon skimrande färg, en färg som verkade ändra färg när solen sken på den. Olika regnbågsfärger tycktes skimra fram, det var mycket vackert.

(Butch är snaggad i boken, och har en regnbågstatuering på sin biceps http://camphalfblood.wikia.com/wiki/Butch_Walker, det spoilar inte direkt något som händer i serien, eftersom han bara dyker upp i typ första kapitlet. Och du borde för övrigt läsa den! Nu!)

Nathaniel följde Estelle med blicken när hon och hennes syskon reste sig upp och gick bort mot stuga 14. Han gav henne åter igen uppmuntrande blick.
"Du kommer få nackspärr ifall du fortsätter sådär", sa Will med en ton han inte riktigt kunde placera. Hans vände snabbt tillbaka huvudet och såg på sitt syskon som nu flinade åt honom.
"Jag vill bara se till så inget händer henne", sa han med en försvarande ton.
"Jag vet", log Will varmt. "Men som jag sa, hon kommer klara sig fint"
"Jag vet", sa Nathaniel något frånvarande. Han hade fångat Keirons blick och det verkade som om kentauren ville tala med honom.
"Vi ses sen!", sa han till Will och sina andra syskon och hoppade upp från borde och gick bort till Keiron.
"Jag antar att du inte dyker upp på bågskytteträningen i eftermiddag?" ropade Will efter honom, men han svarade inte.
"Så Iris", konstaterade Keiron när Nathaniel kom fram till honom. "Det är inte dåligt det"
"Nej, verkligen inte", svarade Nathaniel. "Jag undrar vilka förmågor hon har"
"Hon kommer få börja öva med Butch och de andra direkt imorgon för att få se vad hon kan göra", sa Kerion och travade runt så han kunde se stugområdet. Nathaniel hoppade snabbt åt sidan. Han ville inte hamna bakom Kerions hästbak.
"Du kan kanske hälsa Butch det?", fortsatte Keiron. "Men idag skulle väl hon få en läkarundersökning, och så antar jag att hon behöver lite tid på sig för att anpassa sig till den här nya situationen. Du kan väl hälsa henne det?"
"Visst", svarade Nathaniel. "Jag går dit direkt"
"Gör så", nickade kentauren, och Nathaniel joggade därifrån. Han hade bara väntat efter en ursäkt för att få gå bort till Estelle igen.

(Aha, trodde han inte existerade xD Men det är bra, nu har jag läst om honom c: Jo, jag vet, borde det! D: )

Hannah går vid Estelle, tydligt lika glad som Estelle att hamna i stugan.
"Så skönt med att det kommer äntligen en tjej hit." sa hon glatt varpå hennes bror knuffar till henne.
"Vadå? Ni kan vara jävligt påfrestande." skrattar Hannah åt sin bror varpå Butch skrattar åt Thomas min.
"Killar är jävligt påfrestande, det är det vi lever för." flinar han och öppnar dörren till dem alla.
"Välkommen hem Estelle." sa han leende och Estelle klev in med en varm känsla i magen. Orden välkommen hem, ordet hem, hade en otroligt härlig känsla på henne.
Hon såg sig om i rummet, ett par våningsängar stod längst väggarna och Butch pekade på en som inte var upptagen. Sängen är bäddad med ett härligt skogsgrönt lakan.
"Hoppas du gillar det, vi har alla vår egen färg." sa Hannah och pekade på var säng som hade sitt eget färg på lakanet.
"Jodå, tack." sa Estelle leende och Eric kom med hennes få tillhörigheter han hämtat från Hermesstugan.
"Nathaniel väntar på dig utanför." hälsade han med ett menande flin som inte Estelle uppfattade. Hon kom ut till honom med de andra bakom sig och ett lyckligt leende på sina läppar.
"Det är underbart." upplyser hon honom då hon kommer fram till honom, så glad att han kommit och var där.

(Haha, jodå, han existerar! Läs nu!)

Nathaniel stod utanför den regnbågsskimrande stugan och försökte att se ut som om han inte bara stod och ivrigt väntade på att Estelle skulle komma ut igen.
"Hej, Nate", sa Eric när han gick förbi honom med vad det såg ut att vara, Estelles få ägodelar i famnen. "Vad står du här och hänger för?"
"Eh, jag behöver tala med Estelle", sa han och la sedan snabbt till, för att Eric inte skulle få några idéer, "och med Butch"
"Visst", sa Eric med ett litet skratt och försvann in i stugan. Nathaniel såg något missnöjt efter honom. Han hade säkert tagit det fel. Det var inget på gång mellan honom och Estelle. Han hade ju bara känt henne i en dag! Men ändå, det var verkligen något speciellt med henne...
Just då kom Estelle ut från stugan med sina syskon bakom sig. Hela hon strålade av glädje och hon gav honom ett lyckligt leende som han direkt besvarade.
"Det är underbart", sa hon med ett saligt uttryckt.
"Jag kan tänka mig", svarade Nathaniel med ett snett flin. "Jag har pratat med Keiron"
Nathaniel kastade en blick på Butch som stod snett bakom Estelle, och för en gångs skull såg den storvuxna killen ganska glad ut, innan han vänder blicken mot Estelle igen.
"Keiron hälsar att du ska börja öva upp dina medfödda förmågor imorgon tillsammans med dina syskon", sa han och såg runt på syskonskaran. "Butch vet vad du kommer behöva göra". Han log uppmuntrande åt henne.
"Men idag ska du få den där läkarundersökningen jag misstänker att du behöver. Så ifall ni är klara med rundturen så kanske vi kan ta den nu?", han gav henne och Butch en frågande blick.

Estelle kastade en frågande blick på Nathaniel och sedan på Butch och de andra. Hon kände sig plötsligt nervös, det var som om de förväntade sig saker av henne.
"Jag kan inget, jag har ingen förmåga." mumlade Estelle och hennes leende bleknade en aning.
Butch log och nickade åt Nathaniel.
"Det fixar vi och lugn du har förmågor." sa han trosvisst med det sista riktat mot Estelle. Han la en hand på Estelles axel varpå Estelle ryckte till och drog sig ifrån honom. Hon drog sig från honom lika skrämd som pojken i Hermes rört vid henne.
"Förlåt, menar inget illa." sa Butch med en rynka mellan ögonen och höjer händerna för att visa att han inte ville något ont.
Estelle nickar och ler snart.
"Nej, jag vet, förlåt." sa hon ursäktande och hatade sitt beteende. Hon visste väl, hon kände att ingen av dem här var som andra hon mött och ändå reagerar hon som ett skrämt rådjur. Hon var inte ens särskilt rädd av sig, inte långt där inne. Det visades då hon orädd gått mot monstret med konservburkar för att hjälpa Nathaniel. Men det låg långt bak, under år av rädsla och osäkerhet.
Då Nathaniel nämnde läkarundersökningen slocknade hennes leende helt, hon nickar dock och följer med honom så han kan visa vad de skulle. Hon gick med på det för att hon visste att Nathaniel gjorde det för att vara snäll. Hon gjorde det inte för sin egen skull utan för hans. Hon var rädd för läkare, för de frågor de skulle ställa, för vad de skulle finna. Hon hade aldrig vågat gå till en och inte haft råd heller.