Medival Times [Öppet för alla]

Han suckade och såg lite ledsen ut, men han nickade till och ställde ner både skålen med vattnet, brödbiten och skålen med soppa på det lilla bordet bredvid sängen innan han reste sig och gick till dörren, han tittade ner på henne och strök handen över sin panna för att visa att hon skulle lägga på duken, han log lite och sa till sig själv att det kommer bli bra medans han gick ut mot köket, han såg båda flickorna vila maten och han gick tyst in, han kom på att han glömde något i Rose's rum och han gick sedan tillbaka och hämtade ut en egen skål soppa, han ställde sig vid sidan av bordet och började äta tyst.

Hanna ryckte till, som hon hört honom komma. Egentligen var det väl någon underliggande instinkt som hon hade lärt sig med åren på gatan.
Hon såg skuldmedvetet upp och blicken verkad skrämd.
"Förlåt, jag menade inte att sova." sa hon ångerköpt, men hela hennes gestalt sade att hon behövde det. Som om kroppen allteftersom släppte ut sina behov den försökt hålla undan och dölja. Nu när hon fått både mat och värme, märkte hon hur trött hon var. Men hon ville inte vara ohövlig eller dra på sig de andras vrede.

Tine hade varit så inne i sina egna tankar att hon knappt hört eller sett Flitch komma ut till bordet och ryckte till lite när Hannes tog till orda och blickade sedan mellan dem båda en kort stund innan hon rätade på sig lite och lade händerna i knät.

Fortfarande såg hennes ögon lätt fundersamma ut och hon vände blicken mot bordsytan igen, såsom ifall hon hade haft en karta där som hon försökt ta fram koordinater till sitt nya mål..

"Ni hade ett pergament åt mig, Herr Flitch..?"

James slängde hastigt i sig soppan, han tittade bort mot den yngre flickan och råkade sätta en bit potatis i halsen, han hostade till och svalde, han log lättsamt och tittade glatt ner i soppan, han tog en ny sked och tittade upp mot flickan med en respektfull och medlidande blick, han svalde hastigt och nickade till mot henne.
''Det gör inget, sov du... Det måste vara ovanligt att vara inne så här i instängd värme, bara lite vind som flyger in i springorna mellan trät.''
Han skrockade till och fortsatte äta, han fick i sig skålen och puttade försiktigt fram den på bordet, han klappade sig på bröstet och hostade lätt till från potatisen han hade fått i halsen. Han såg ner på den äldre flickan och nickade till, han höjde ena armen och gjorde en gest att han kom ihåg, han marscherade ut till arbetsrummet och bort till sitt skrivbord där han kvickt tog upp ett pergament och lindade in det till en rulle, han knöt ihop den med ett litet vitt band och bar ut det till köket, han höll fram det till flickan och nickade lätt.
''Så, ni får ursäkta min ohövlighet, jag har glömt att fråga era namn, eller så har jag bara glömt bort namnen.''
Han skrockade till och tog upp alla skålarna, han ställde dom på varandra och ställde dom på en bänk.

"Tine Ruby Johnes.." svarade hon som per automatik medan hon blickade upp mot Flitch. Hon fokuserade blicken och andades ut lite hastigt innan hon ställde sig upp.
"Ni ger mig pergamentet bara som det är? Utan att mitt namn på det..?" hon såg lite fundersam ut medan hon tog emot pergamentet. Var det med flit han hade glömt namnen eller var det bara lättare så? Hon antog att det skulle duga i alla fall till sin arbetsgivare som giltig frånvaro...

"Namn är nog inte så viktigt, bara man vet vart man har sig själv och andra.." svarade hon sedan medan hon tittade på pergamentet som hon nu höll i. Sedan vände hon blicken lite mot den andra kvinnan.

"Man sover där man kan eller råkar hamna, när man behöver det.." och man hörde ett uns av retsamhet i hennes röst medan hon log lite lätt. "Oavsett om det är på sten eller plank eller vid ett köksbord."

Hanna satt med sänkt blick men höjde den sakta blicken då hon kunde se att mannen log lite trots att hon var orsaken till att han satte något i halsen. Hans blick var dels medlidande men också något annat?
Medlidande hade hon sett förr, medlidande, fruktan, avsky, äckel ja det mesta hade hon sett, men detta?
Som att han såg henne som någon, som att hon var någon? Nej, så kunde det inte vara? Som något jämnlikt förhållande dem emellan?
"Tack herrn." svarar hon dock, följt av de för henne karriäristiska hostningarna som hon dämpade med armen. Då hon var klar fortsatte hon meningen.
"Ni har rätt herrn, det är underbart." sa hon, hela hennes väsen utspelade tacksamhet, hon visste inte vad hon skulle göra.
Hennes blick går dock till den andra kvinnan och såg undrande på henne då hon frågade efter papperet.
"Kan ni läsa?" slapp det ur henne förvånat mot kvinnan då mannen kom åter. Hon var väl inte förvånad för att kvinnan kunde, mer att hon också ville kunna.
"Hannes" svarar Hanna utan att tänka men hindrar sig sedan.
"Eller ja, Hanna är mitt födslonamn även om jag inte är döpt." sa hon och bet sig oroligt i läppen. Skulle de hata henne nu? Ge henne de vanliga öknamnen? Att inte vara döpt, inte ens ha ett efternamn eller föräldrar att visa upp kunde bara betyda en sak.....horunge och oäkting.
Sedan tittade hon åter på kvinnan, något med hennes röst. Retades hon? Med henne? Av vilken anledning?
"Jag har märkt det." mumlar hon en aningen skamset utan att möta hennes blick då hon inte är säker om kvinnan skämtar eller ej.

När han hade gått så satte hon sig ordentligt upp och hon tog skålen med vatten och förde den närmare läpparna och drack. Det kalla vattnet rann lätt ner i hennes hals och hon hostade till. När skålen var tom så bytte hon till soppan och började att äta den.

James blickade ner mot Miss Jones lite förunderligt, han lät huvudet glida från axel till axel ett tag innan han åter spände sig lätt och hostade till lite, han släppte pergamentrullen och slog den lätt med pekfingret medans han sa kallt.
''Jag skriver inte ner namn på mina dokument, inuti står namn på patienten, åkomma, metoder, utveckling och sedan tillfriskning eller död. Med min signatur i slutet.''
Han nickade till och log, han vände sig sedan mot Hannes, eller Hanna. Han såg lätt förbryllad ut men inte alls dömande, han nickade till och suckade till lite innan han slöt ögonen en stund.
''Ber du? Tror du? Att vara döpt är bara ett sätt att ses som bättre än andra, men om du inte tror i Honom vet jag inte om jag kan ha dig här.''
Han såg lätt sorgsen ut då Hanna säker skulle vara bra för hans forskning, men han hade ett rykte att skydda. Han tog ett steg tillbaka och öppnade ögonen åter igen, han hade mumlat mycket, det mesta på latin, förmodligen så hade han bett om att hon skulle vara troende, han strök sig över kinderna och tänkte på henne fråga, han skrockade till lätt och nickade.
''Ja jag kan läsa och även skriva, både Engelska och latin och en del Franska har smugit sig in i min ordbok.''

Hanna såg på honom och visste inte riktigt vad hon skulle svara, men hon ville vara uppriktig mot honom även om det betydde att hon skulle få gå.
"Nej, jag ber inte, jag vet inte hur man gör." sa hon och såg upp på honom med stora ögon.
"De sa ändå att det vore hädiskt om jag gjorde det då jag är en oäkting.
"Jag vill tro, men ibland är det svårt. Svårt att tro på något som hatar och avskyr en. Svårt att tro på något gott då jag sällan märkt något av det." fortsatte hon men med blicken sänkt och man kunde höra att hon var nära till gråt men hindrade sig.
"De begravde inte ens mor då hon levat i synd. Jag vill inte leva i synd, inte komma till helvettet, men jag kommer komma dit hur jag än gör." mumlade hon fram och det hördes knappt vad hon sa mer, men det syntes att hon var upprörd. Mest dock om döden, om sin mor som inte fick komma till himmelen, om att hon själv snart skulle dö och hamna i helvettet.
Hennes ögon såg skräckfyllda ut då han mumlade främmande ord, var han arg? Hon tränger undan gråten, tårarna som turligt nog inte kommit fram och nickar åt hans ord. Hon gissade att en läkare kunde sådant som att skriva, vissa människor, fina människor var födda med det.
"Men det skulle inte räcka om jag trodde eller ej, det går inte att bevisa som om man är döpt. Jag skulle kunna ljuga och säga till dig att jag gör det, bara för att få stanna här. Men jag gör det inte, så jag tackar för allt." sa hon plötsligt lugn och reste sig från bordet. Hon började gå ur köket mot dörren och försökte hålla en så värdig gång som möjligt. Hostan som hotade att spränga hennes lungor och få henne dubbelvikt höll hon inom sig.
Hon hade sagt sanningen, hon ville tro, hon ville be, hon ville vara döpt men var eller gjorde inget utav det då hon aldrig fått.

(( Ursäkta att jag varit borta.. En vän till mig har vart på sjukhus och haft det jobbigt så har hjälpt henne och en annan vän. Det är iaf bättre nu och jag hoppas jag kan vara mer aktiv igen.. Tack för att ni väntat! ))

"Tack." Svarade Tine kort och plockade upp sitt pergament och stoppade det i sitt arbetsbälte medan hon ställde sig upp, spände det lite hårdare om midjan och drog till skjortan och började kavla ned ärmarna som tidigt varit slarvigt upprullade. Hon hade blivit lite upprörd av hans ord, samtidigt som hon knappt hörde Hannas fråga. Hon blundade lite kort, började slappna av i armar och händer när hon sansade sig då hon hört Hanna prata om oäkting och synd.

De orangeröda ögonen tittade också med nu en viss vaksamhet mot Mr Flitch när han mumlade så. Varför gjorde han det? Hon blickade ned lite medan hon försökte lokalisera om hon kände igen språken, men han talade för lågt och hon kunde inte avgöra..

Tanken hennes var att gå ut just efter Hanna men hon stannade upp och blev avvaktande när hennes hostattack gjorde henne väldigt obekväm och hon stod kvar ganska stelt.

"Mr Flitch. Kan ni inte ge henne något åt den där hostan?" svarade hon och såg menande på honom. "Ni är ändå en doktor.." avvaktande stod hon kvar, medan hon förde ned ena sin hand avvaktande i ena byxfickan.