Cowboys and indians

Dave satt stilla en stund och bara såg rakt framför sig. Han kunde inte bara låta henne springa iväg, hon hade gjort så mycket för honom och han hade bara fått henne att gå iväg. Han var tvungen att be om ursäkt åtminstone. Han tog sig upp och klädde sig snabbt och struntade i att axeln gjorde ont. Han skulle be om förlåtelse.
Han sprang ut ur tältet och ignorerade kvinnorna och barnen som ropade efter honom. Han sprang ut ur byn med och visste att han skulle få sota för det sen, men han måste prata med Aiyana. Han sprang och sprang och trodde att han tappat bort henne då han hörde hennes skrik. Han bleknade men bara fortsatte springa mot ljudet.
Han hann se henne just i den stunden hans egna vänner kom och började förgripa sig på henne. "Låt henne vara!" röt han och steg fram, han stirrade på dem och slog undan deras händer och ställde sig beskyddande framför henne. MÄnnen stirrade som om de sett ett spöke. "Dave...Men, vi trodde att de dödat dig..." försökte de och han bara morrade åt dem, som en ilsken varg. "Det är inte anledning nog att skada denna kvinna!". Han böjde sig sedan ner och såg oroligt på Aiyana och sedan på rävfällan. Han drog fram sin kniv och hög på mekanismen som höll ihop fällan så den lossnade.

Aiyana låg hopkrupen urstånd att röra sig, att försvara sig mot dessa män. Hon var blek, alltför blek för att vara henne och hon hade förlorat mycket blod då det försade ur såret. Då Dave lossnade på rävsaxen kved hon till av smärtan men var i övrigt tyst. Hon var glad att han var där, han mot männen. De hade inte hunnit gjort något så hon var ännu hedersam.
Trots den ilska hon känt mot Dave kände hon nu enbart tacksamhet. Men hon visste att hon aldrig mer skulle kunna använda foten. Deras medicinman var borta och detta var ändå för komplicerat för honom för att kunna göra det till en brukbar fot igen.
"Dave" sa hon svagt, med ett kvidande och tog krampaktigt tag i hans arm.

Då Dave fått loss rävsaxen morrade han mot männen igen. "Ni borde skämmas!" skällde han och de såg faktiskt skamset ner i marken, de vek sig för hans ursinne. Han vände sig återigen mot Aiyana då hon sa hans namn och såg orolig ut. "Är du okej?" frågade han fastän det var en dum fråga. Han lyfte varsamt upp henne och var noggrann med foten. "Var inte orolig, jag är här, jag ska hjälpa dig": Till byn kunde de inte gå, medicinmannen var inte där. Men de hade en bra läkare hos de vita, och lägret var inte alltför långt bort. Så han började springa med henne i famnen. "Håll ut! Du ska få komma till en läkare!" sa han medan han sprang och brydde sig inte om att såret gick upp och började blöda igen, han bara sprang.
Tillslut kom han fram men tog inte emot några frågor utav de förskräckta männen utan bara rusade in till läkarens stuga. "Hjälp henne! Nu!" krävde han och la ner henne på läkarens patientsäng. Läkaren själv vågade inte säga emot och började med att sy ihop.

Det var nog tur att Aiyana inte var vid medvetande då de kom in i byn. Det hade nog blivit än värre för henne då. Nu låg hon på sängen och vaknade halvt upp då läkaren började rengöra såret och sy igen det. Han hällde sprit över såret för att döda alla bakterier, Aiyana flämtade till och läkaren gav flaskan till Dave.
"Häll i henne." sa han kommenderande, det var första gången han var i kontakt med en levande indian. Helst ville han väl undersöka henne mer, om de var skapta på samma vis men vågade inte för Daves skull.

Dave såg till att läkaren gjorde sitt jobb och och inte något annat. Han visste vad han ville. Men han tog emot flaskan och vände sig mot Aiyana. "Såja, såja" sa han lugnande och tog en flaska med smärtstillande och satte mot hennes läppar och lät henne dricka. Han ställde undan flaskorna och strök henne försiktigt över håret. "Blunda bara, vila" sa han med mjuk röst och såg ner på henne.

Aiyana var full av skräck och panik. Foten dunkade och runt om henne var massa okänt, mannen som troligen var deras medicinman var okänd även om han verkade kunna det han gjorde. Utanför hörde hon ovanliga ljud, hon gissade att hon var i byn. Men snart började hon bli varm och hennes ögonlock fladdrade till. Daves ord och rörelse var lugnande och snart sov hon djupt tack vara den smärtstillande sömndrycken.

Dave såg till att hon somnade och höll blicken på hennes ansikte. Efter någon timma var läkaren klar. "Den sitter fast, men det tar nog ett tag innan det läkt klart så hon kan gå på den" sa läkaren och började packa ihop sina saker. Dave nickade och såg ner på henne. "Tack så mycket". Han såg på Aiyana igen, hon fick stanna i hans stuga tills hon vaknat. Han lyfte försiktigt upp henne och bar ut henne och till sin egna lilla stuga. Han la henne i sin säng och stängde dörren så de skulle få vara ifred. Han satte sig på en stol och väntade.

Aiyana vaknade upp med ett stönande, hon verkade vara lite halvgroggy och ha svårt och fokusera blicken då hon försökte sätta sig upp. Tack vare att hon fortfarande hade lugnande i sig fick hon inte panik i var hon befann sig. Hon såg Dave sitta på en stol vid henne och uppfattade att hon var på ett annat ställe än förra gången.
"Dave?" sa hon frågande och halvsluddrande, vad hade egentligen hänt? Hon mindes allt i ett virrvarr.

Dave såg på henne då hon vakande och log svagt och gick fram och tog hennes hand. "Hej" sa han lågt och sjönk ner på knä så de var i samma höjd. "Du är i mitt hem, du är i säkerhet" sa han och strök henne över håret. "Läkaren sydde ihop din fot, den måste läka men du klarar dig nog" sa han mjukt och var sedan tyst. Allt det här var hans fel...

Aiyana ryckte till och såg sig om, såg på honom.
Som hon inte försen nu insåg var hon var. Hon mindes att hon varit arg på honom, sen hade allt skett så snabbt. Men hon kände sig dåsig och hon älskade då han smekte hennes hår, varför visste hon inte, det kändes lugnande.
Hon drog undan täcket och såg på foten, den var lindad i något vitt, hon kände ett avlägset dunkande hon gissade skulle bli värre.
"Tack." sa hon tillslut och såg på honom, han hade räddat hennes liv.