Monster High School

Lirima öppnade försiktigt dörren.
"Kan jag sitta här?" undrade hon. Plötsligt rusade två personer förbi henne, en flicka i svart och en pojke, också klädd i svart.
Lirima såg häpet efter dem. Men när hon kollade in i kupen såg hon något ännu märkligare. En pojke hade röda ögon och en flicka såg ut att ha huggtänder.
Lirima gick in och gav personerna som satt där inne ett strålande leende med sina kritvita perfekta tänder. Hon la sin vätska under sätet och satte sig bredvid en flicka med nötbruna ögon.
"Hej, jag är Lirima" sade hon. "Vad heter ni?"

(wait vem har huggtänder? o.O)

Joanna ~ 
Jag tvekar lite.
"Joanna", svarar jag.

Meri

Vägen till skolan var mycket länge än jag trodde. var vi inte framme snart?


ta det som en hint.....

Tårarna fortsätter att rinna och det känns som om allt kommer ut. Min undertryckta ilska, sorg, oro och fruktan, allt på samma gång. Plötsligt nuddar någon mig på axeln.
Jag vänder mig om för att vifta bort personen, men sedan stelnar jag till. Det är pojken, han som ritade bilden och han jag fortfarande inte vet namnet på. Jag ser på honom med stora ögon, och börjar gråta ännu mer.
Jag torkar generat bort alla tårar, för jag vill inte framstå som någon som gråter hela tiden, även fast jag inser att han redan vet att jag gör det. Jag tittar ner.
-F...Fö..Förlåt, jag...
Mer får jag inte fram, för jag börjar gråta ännu häftigare.
Jag torkar tårarna återigen, men det kommer bara mer och mer.

Jag tittar på den gråtande flickan. Borde jag trösta henne? Eller borde jag bara gå där ifrån. Nej jag kan inte lämna henne så här.
"H-hur är det..?" lyckas jag få fram men känner mig väldigt dum.

(Kollade på första inlägget och där fanns det en vampyr, men läste genom rollet nu och såg att hen hoppat av xD Tagit hinten )

"Trevligt att träffa dig Joanne!" sa Lirima. En tågvissla hördes plötsligt. "Jag tror att vi är framme!" fortsatte hon efter en stund. Hon reste sig och kollade ut genom fönstret. Det var molnigt och det såg ut som om det regnade. Längre bort såg hon en kontur av en byggnad som måste vara skolan. Hon kände en klump i halsen. Det tycktes vara något över skolan som fick henne känna sig konstig, hon visste inte om det var någon konstig energi eller om hon bara var nervös. Hon kände plötsligt hur en konstig känsla ilade igenom hennes kropp. En av hennes gamla kompisar hade trott på mystiska energier. Hon insåg hur mycket hon redan saknade sina vänner.
Hon hade lovat att skriva, och de hade lovat tillbaka.
"Ska vi gå?" sade hon glatt och gav de som satt i kupen ett strålande leende innan hon trippade ut i korridoren.

Jag biter mig i läppen och fortsätter gråta. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara, om jag ens ska svara. Jag antar att det skulle vara oförskämt om jag inte gjorde det, men jag kan inte komma på vad jag ska säga.
Jag skakar på huvudet.
"D.. Det är bara det att.. Att... Jag.. Du vet.. Hon.. Hon som.. kom in nyss?"
Jag börjar snyfta om möjligt ännu häftigare, och torkar mina ögon med min ärm.

Jag suckar och klappar henne tröstande på axeln. "Ja vad är det med henne?" Frågar jag osäkert.

Jag ser på honom. Ska jag berätta?
Jag antar att man måste lita på sina vänner, så jag tar ett djupt andetag och börjar prata.
"Hon... är en ängel..."
Jag känner hur tåget börjar bromsa in.
"Och.. Jag..."
Jag torkar mig i ögonen och ler mot honom.
"Jag.. Förlåt. För att jag är så himla ledsen hela tiden.. Men.. Jag.. "
Jag tar ett djupt andetag.
"Jag är en fallen ängel"

Jag stirrar på henne. Sa hon verkligen det. "E-en fallen ängel? Hur var du det?" Frågade jag tyst.