Piraternas fånge(PRS)

Mona visste inte vad hon ville se då hon inte visste vad som fanns i staden. Men hon gillade att se nya ställen även om denna stad var den värsta hon varit i. Carl ahde bara följt med för att skydda henne. "Åh my lady...Varför sa ni ja till detta?" undrade Carl och kom fram till henne. Han suckade och såg sig om, många såg på dem nu när kaptenen gått och de verkade vara mer sårbara, för de hade bara Seamus.
Mona ställde sig upp och ryckte på axlarna och de gick alla ut ur puben. Då de kommit ut mindes Carl en sak och såg strängt på Seamus. "Be om ursäkt till Lady Lorang!" sa han och Mona suckade och såg på Carl. "Sluta, han behöver inte be om ursäkt".

Seamus följde efter dem ut och när Carl tilltalar honom blir han förvirrad. Vad har han att be om ursäkt för? För att han kallade henne Lady? Seamus skakar lite på huvudet. Hur ska han säga det på ett propert sätt, vad kan han för något? Han har snappat upp lite olika saker. Olika språk...
"Je suis désolé, Mademoiselle Mona, pour mon comportement horrible." Säger han på smått knagglig franska. Han hade hört det från vissa adelsmän, han hade hört det av kaptenen och var nog en av de få hela fraser han kan. Han vet dock bara ungefär vad det betyder. Han vet att han säger förlåt, han kallar henne fröken och sedan något om hans dåliga beteende.
"Hur som haver, vi kan gå i några butiker." Konstaterar Seamus och tar sig förbi Carl innan han kan protestera igen. Seamus hade dock mycket hellre velat be om ursäkt av eget bevåg och inte på grund av vad han tycker och tänker.

Mona såg irriterat på Carl. Han hade inget med det att göra, visst hade Seamus sårat henne lite då han plötsligt blivit så kall. Men hon hade börjat glömma det nu, gått över det. Men nu drog han bara upp det igen..Hon trodde inte Seamus skulle säga något fören hon hörde honom uttrycka sig på franska. Hon hade fått studera det i några ord och förstod honom väl. "Je vous pardonne. Vous n'êtes pas obligé de présenter des excuses si" sa hon tillbaka med mjuk ton och log mot honom. Han kanske inte förstod det hon sa, men hon antog att budskapet ändå gick fram. Hon förlät honom.
Carl såg faktiskt inte alls nöjd ut, han verkade snarare mycket missnöjd med Monas leende till Seamus. Han gick på tyst bredvid henne. "Det låter bra" mumlade hon och såg sig om och höll sig nära Seamus, än tittade folk på dem.

(Min fina franska direkt från google översätt xD)

(Det var min med! XD)

Seamus behöver inte ta många steg, han har faktiskt med sig pengar. Rocken innehöll alltid pengar och allt som oftast inte heller lite pengar. Kaptenen hade de här rockarna för att de skulle kunna stanna på land under en längre tid och då kunde det i vissa fall finnas guld nog för veckor på land. Seamus sticker in en hand i en av rockens fickor och hittar mycket riktigt en väldigt tung pengabörs. Troligen stulen av någon rik status man, men ärligt så erkänner han att det är bra att ha nu. De ligger i rocken som del av deras belöning annars skulle kaptenen ha tagit det av honom. Butikerna är dessutom de lättaste att gå i då de allt som oftast inte är belägrade med lättklädda eller fulla folk. Seamus pekar ut den närmaste butiken, bokbutik udda nog, och går dit.

(Haha perfekt xD)

Mona följd efter honom och Carl följde efter henne. Det var som om han skyddade henne än, från männen i kvarterens blickar. Hon visste inte om hon var tacksam eller inte för det. Han var faktiskt något jobbig, han behövde inte skydda henne hela tiden.
Hon såg förvånat upp då de kom till en bokbutik. "Grahms böcker" läste hon från skylten och såg in. Den såg inte särskilt välbesökt ut. Men hon älskade böcker. Hon öppnade dörren och gick in och Carl följde efter. Hon rörde inget där inne, men såg på alla böcker.

Seamus ställer sig bara åt sidan. Den äldre mannen bakom disken hade ögonlapp på höger öga och såg allmänt raggig ut. Han var säkert inte så gammal som man skulle kunna tro. Ingen häromkring var det.
"Vad som än faller er i smaken." Säger han dock från disken och Seamus nickar instämmande. Vad som än faller dem i smaken? Han hoppas bara på att de inte hittar några kärleksromaner med bilder. Häromkring brukar kärleksromanerna innehålla väldigt sexuella beskrivningar och bilder. Seamus har aldrig läst en själv men han har fått dessa upplästa för sig... fått se bilderna. Han har fått bevittna det själv och har upplevt det också. Det är inget nytt för honom, för dem... möjligtvis.

Mona nickade till butiksägaren. Han såg ut som en riktih pirat själv. Men alla gjorde det. Hon tog sig fram till en hylla. Många av dem var dammiga och hade inte fått mycket uppmärksamhet. Hon drog ut en bok på måfå och fick ut en röd en med en blodig kniv avbildad på framsidan. Hon hann inte ens se vad den handlade om innan Carl tog den ifrån henne. "My lady. Ni borde inte läsa sådant. Det är skadligt för en ung dam som du". Hon såg irriterat på honom. "Jag är vuxen och min far är inte här. Du behöver inte skydda mig hela tiden". Hon vände honom ryggen och gick till en annan hylla. Carl suckade ledsamt och en del ångersfyllt. Han ville inte göra henne sur. "My lady.." började han igen men hon tystadd honom med en blick. "Kalla mig inte det. Jag kommer aldrig vars en lady igen. Vi är fast Carl".

"Hur hamnade du i en barnpigas tjänst, Seamus?" Frågar den gamle mannen tyst och Seamus rycker på axlarna.
"Min vanliga tur, såklart." Svarar Seamus och den gamle mannen skrockar lite. "Hur kommer det sig att du är här?" Motfrågar Seamus. Den gamle mannen är nämligen den föregående kaptenens förste styrman. "Jag trodde desertörer straffades med döden." Den gamle mannen ler ett tandlöst leende.
"De gör dem, men Vivian trodde tydligen att kasta av mig från relingen var nog." Svarar före detta styrman Ferris fortfarande flinande. Seamus brydde sig inte, han anade att Ferris fortfarande levde.
"Vad har du gjort under den här tiden då?" Frågar Seamus och Ferris ser sig om.
"Drivit den här lilla bokaffären." Konstaterar han och rycker på axlarna. "Lugnare liv, sånär som på de dårar som försöker stjäla min butik." Svarar Ferris och stöder hakan i handflatan och armbågen på disken. Seamus antar att han är uttråkad.
"Kapten är ingen dans på rosor heller men hon gör rätt för sig om man säger så." Svarar Seamus och hans sedan länge korsade armar ackompanjeras av knutna händer nu.
"Har hört det." Nickar Ferris till svar, Seamus kan inte låta bli att bli glad över att se Ferris igen... en krypande glädje som fyllde honom.

Mona suckade och såg bara på böckerna. Vad gjorde hon där egentligen? Hon var deras fånge, slav. Hon hade inga pengar och skulle aldrig få det nog heller, vad gjorde hon i en butik då? Det var löjligt nästan. Men det var bara kul att se alla böcker, även om de var gamla och dammiga. Hon lät dock bli att ta ut någon annan bok sedan Carls kommentar, hon orkade inte med honom längre. Han var bara tyst och stod kvar där.
Hon hörde hur dörren öppnades men brydde sig inte, säkert flert kunder. Hon flyttade sig bara ut ur världen och fortsatte se sig om. Plötsligt kände hon en hand på sin axel innan en annan las om hennes mun. De började dra ut henne och Carl som fick syn på det började springa efter. "Nej! Låt henne vara!". Han var nära men kunde inte göra mycket, det var två grövre män.

"Se det som ett lån." Konstaterar Ferris och kastar upp en kniv på disken. "Den är spetsad med gift, jag har motgiftet här bakom om du skulle råka skära dig." Fortsätter Ferris som en sorts försäkring. Seamus ser på den innan han tar den och slår undan den ena av de män som håller fast Mona.
"Ni borde veta bättre än att röra vid Kapten Seemours gods." Konstaterar Seamus kallt samtidigt som den andre som håller henne om munnen släpper taget.
"Ut ur min butik, pojkar." Hör Seamus från disken och han ser Ferris stå där med en revolver i handen och siktar på en av männen. Kniven Seamus håller i hand är redo att sticka ned vem som helst av dem men han vet inte riktigt om han vill.