Amnesia and revenge

Samantha ökade stegen snabbt. Hon var än skärrad. Men snart syntes hennes hus och hon gick snabbt in med honom. "Det där var hemskt" mumlade hon.

Cale svarade inte. Han ursäktade sig bara kort och försvann upp. Kvällningen var redan påväg in när Cale drog av sig plagg för plagg och hällde upp ett bad.

Samantha tog sig upp till sitt rum med och sjönk ner på sängen. Hon beställde upp mat till sig och bad dem bära in till Cale med innan hon sakta satt och åt. Sedan bytte hon om till sitt nattlinne och kröp ner under täcket och försökte sova.

Cale badade länge. När han kom ut tog han på sig ett par rena byxor och åt. Samantha hade beställt mat till hans rum tydligen. Han sände henne ett tack i tankarna. Då han var klar såg han ut på kvällen. Den var lite över tio nu. Cale lade sig tillrätta o sängen, och kände snart hur han slocknade...

Samantha somnade snart tyngt. Men även i sömnen kunde hon inte glömma bilden av han som slet av mannens arm. Hon vaknadet tidigt nästa morgon och klädde sig snabbt och gick ner till matsalen.

Cale vaknade mitt i natten av en hemsk mardröm. Sedan dess hade han gått raka vägen ner till trädgården oh sett på hur månskärorna lyste. Långt in på morgonen satt han, och bara tänkte. Drömmen hade handlat om hur han fick sitt ärr. Den morgonen dök Thomas Cale inte upp till frukosten.

Samantha väntade en stund på Cale innan hon tillslut började äta. Hon funderade på vad hon skulle göra. Mindes han skulle han döda henne nog, men det skulle vara skumt om hon inte försökte få honom att minnas.
Då hon ätit upp var Cale inte där än. Så hon gick till hans rum men ibte där heller. Hon gick då ut i trädgården och sökte.

Cale satt ihopkrupen på en av bänkarna och bara stirrade framför sig. Han var helt tyst, hade varit det hela natten. Nu hade månskärorna slocknat, och de andra blommorna hade börjat visa upp sig för solen istället. Det var lite som om blommorna hade ett schema: under dagen var det de vanliga blommorna som stod och såg vackra ut - på natten trädde månskärorna fram och ersatte de andra blommorna med sin egen charm.

Samantha fann honom tillslut. Hon sprang fram. "Cale! Hur länge har du varit här? Kom in du blir kall!". Hon satte sig på knä och la armarna om honom för att värma.

Cale nickade och reste sig upp. Han staplade in, och sjönk ner mot en vägg när han kom in. Det var tyst rätt länge, sen började Cale prata.
"Jag var fem år när jag fick det här." berättade han med tom röst och pekade på ärret. "Vi var på fest hos kungen. Vi skulle äta middag, och jag hade lekt på slottsgården. När jag skulle gå mot den stora salen såg jag en stor dörr, i trä. Jag blev nyfiken, och gick in i rummet. Där fanns... Det låg en liten pojke där. Jag tror inte att jag insåg att han var död förrän mycket senare. I alla fall, far dök upp och skar upp min hals. Han sa att om jag inte var så dum som han trodde att jag var så skulle jag aldrig mer visa nyfikenhet. Sedan fick han mig att lova en sak. När han gått tog jag mig gråtandes til salen, och ljög om vad som hänt - som jag lovat far att jag skulle göra. Jag blev anfallen, sa jag. Pappa låtsades bli upprörd och lovade att själv halshugga den skyldige. På så sätt fick ingen veta att han, min egen far, hade varit när att döda mig."