Något nygammalt

Då nästa dag grydde hade Laura faktiskt sovit om än en kort och rastlös sömn på några timmar. Hon hade ändå fått vila även om hon behövde mer.
Egentligen behövde hon inte stiga upp eller något, det var helg, det var lördag och hon tänkte gömma sig på biblioteket hela dagen. Hon var sådan, smet från umgänge som hon egentligen behövde. Hon drog på sig mjuka byxor och en stor säckig tröja, gick förbi köket och tog ett äpple innan hon gick till biblioteket denna tidiga morgon. Hon hade själv lindat om handen och hoppades att det var rätt att göra så.
Hon fann sig åter till hennes favoritfåtölj, tog en stor bok och gömde sig bakom den och började läsa.

Cara reste sig upp och såg på Draco.
"Om vi skall göra det här kan ingen få veta, inte ens Blaise!" sa hon allvarligt. "Klarar du av det?"
"Jag klarar av det om jag bara får vara med dig!" sa han och ställde sig bredvid henne och hon nickade.
"Jag leker med ditt liv, du vet om det va?" sa hon allvarligt och han nickade.
"Så låt oss gå och äta lunch" sa hon och Draco sträckte sig efter hennes hand och hon drog tillbaka den.
"Normalt" sa hon och gick först ut ur rummet och ner för trappan där hon nästan krockade med Blaise.
"Hej" sa han lågt och hon kramade bara om honom.
"Nämn det inte" sa hon och han såg på Draco som kom ner för trappan.
"Hur är det mellan er?" frågade Blaise och Cara såg på Draco.
"Det är bra, vi är bara vänner, inget annat hade fungerat" sa hon och Draco såg sorgsen ut och Cara trodde inte det berodde på att han spelade utan för att han inte fick vara hennes kille offentligt, men hon sa inget utan gick mot matsalen.

Laura befann sig än i biblioteket men nu sovandes, uppkrupen i en av fåtöljerna med en tjock bok i knäet. Hon hade visst för vana att sova på alla andra ställen vid alla andra tidpunkter än då man skulle. Dessa stunder blev kortvariga men de var bättre än inga alls. Laura dock blev förskräckt var gång då hon kunde missa något viktigt. Men idag var det inga lektioner, inga träningar och hon hade lämnat in alla läxor. Egentligen behövde hon inte ens vara är, men hon pluggade extra i brist på annat att göra. Fast nu sov hon tungt huvudet föll mot bordet men hon vaknade inte dock var hennes hår farligt nära ljuslågan, den borde hon vakna av i alla fall.

Cara satt och tuggade på lite ägg som hon hade liggande på tallriken, osäker på om hon verkligen gjorde rätt, hon visste inte ens om hon kunde få de känslorna för Draco, eller hade hon dem redan men tryckt undan dem? Var det verkligen rätt att leka med hans liv, för det kändes som om hon lekte med sitt liv.
Cara tittade upp när en uggla skrek till och flög mot henne, hon kände igen sin fars kolsvarta uggla, till och med ögonen var svarta, hon såg att Draco genast bleknade och hon ville slå till honom, så redo han hade varit, tack och lov visste Cara att det här rörde något annat.
"Hej Lucifer" sa hon och strök ugglan över vingarna och den slöt ögonen, hon var antagligen en av de få som kunde komma nära ugglan, hon tog loss brevet och började ögna igenom det, det mesta var vanligt skräp som att hon skulle sköta sig, att hon inte skulle ligga runt som hon gjorde, det gav henne dåligt ryckte, att hon borde tillkänna ge sig och sätta sig på den tron som tillhörde henne, att hon borde inse vem hon var och inte leka runt, Cara suckade och låtsades inte om hennes fars uppmaningar utan fortsatte ner till slutet och stannade upp.
"Laura måste få veta det här" sa hon och reste sig upp, hon behövde finna den andra kvinnan och hon misstänkte att hon var i biblioteket, Cara fortsatte läsa det sista av brevet och log när Bella sa att hon skulle strunta i hennes fars uppmaningar och leva medans hon var ung, de avslutade båda med att de älskade henne och hon log lite, hon visste att båda hennes föräldrar brydde sig om henne och att de alltid kommer göra det.
Cara skyndade in i biblioteket och började leta efter Laura och hon fann henne snart sovandes i ett hörn och hon väckte henne försiktigt.
"Jag fick svar ifrån min far, det är bäst att du läser det själv" sa hon och räckte fram brevet.

(Jag tänkte att du själv får bestämma vad som hänt hennes far, eftersom det är Lauras far ^^)

(Vad snällt av dig xD Tror du förtjänar en grön paprika )

Laura ryckte till och drog sig bakåt då någon väckte henne. Hon såg upp på Cara med förskrämd blick.
"Jag har inte sagt något." fick hon ur sig innan hon lugnade sig. Det märktes vilken mardröm hon väckts från. Hon log sedan ursäktande och tog emot brevet. Hon ögnade igenom det och smålog åt det hela, hade hon inte vetat att det var Voldemort hade hon trott att det var vilken far som helst som förmanade sin dotter.
Men snart kom hon till det viktiga och då log Laura inte mer, men hon bleknade och började darra på handen. Hennes far var död, inte av Voldemort själv utan någon av hans dödsätare.
Hon såg upp på Cara med förtvivlan och sorg i blicken men fällde inte en tår.
"Tack." fick hon bara kvävt fram, även om det var skönt att veta var det ändå inget hon ville veta.
"Död" fick hon slutligen kvävt fram och vände bort blicken från henne.

(Haha lätt att jag förtjänar det, och jag är så snäll att jag ger den till dig )

Cara undrade om hon skulle ta det lika hårt om hennes far dog? Hon hade varit ledsen då han försvann första gången, men då hade hon endast varit elva, men nu, hon var inte lika säker, kanske berodde det på att hon visste att sättet han levde var förenat med livsfara.
Hon satte sig ner framför Laura och såg tveksamt på henne, hon visste inte vad hon skulle säga.
"Jag beklagar, men nu vet du åtminstone och behöver inte oroa dig" sa hon och såg på Laura, hon var inte direkt bra på att trösta och vad skulle hon säga.

(Sedan kastar vi dem på Becka )

Laura nickade och såg på Cara och drog hackande efter andan.
"Jag vet, du har rätt, tack." sa hon åter och försökte klämma fram ett svagt darrande leende. Det var inte Caras fel och henne kunde hon inte beskylla och det var lättare att veta det. Hur det än var hade hon vetat långt där inne att han var död och hade egentligen sörjt honom hela tiden. Men nu hade hon ingen alls i livet, hon var lämnad ensam och det kändes jobbigare än förr.
Tillslut reser hon sig och packar ner allt i väskan, ger Cara brevet åter och ställer undan böckerna utan att veta vad hon nu skall göra eller ta sig till.

(Haha det låter bra )

Cara tittar på brevet och sedan på Laura som började gå därifrån och hon bet sig i läppen.
"Äh what the hell" sa hon till sig själv och reste sig och gick efter Laura, hon kände att hon inte kunde lämna henne sådär, kvinnan verkade inte kunna ta vara på sig själv och hon visste inte varför men hon kunde inte låta henne vara själv.
"Vänta Laura" sa hon och gick ikapp henne, Irma gav henne en sur blick men Cara ignorerade henne och såg på Laura och log lite.
"Vet du vad som brukar hjälpa mig när jag är nere?" frågade hon och skrattade sedan, som om Laura skulle veta det. "En drink, vad säger du, skall vi ge oss iväg och ta en drink?"

Laura vände sig om och såg på Cara något förvånad att hon kom efter och verkade bry sig. När Cara föreslog en drink blev Laura än mer förvånad, ingen hade velat dra med henne någonstans förr.
"Vi får inte ta oss utanför Hogwarts murar." sa hon som att hon inte ville fast hon ville det. Hon visste bara att det hela var omöjligt, dessutom hade Laura inte tagit med sig sådana kläder. Hon hade bara fått med sig skoluniformen och denna mjukisdress hon bar nu.
Men hon uppskattade det Cara försökte med, uppskattade det verkligen, för ingen hade gjort det förr.

Cara höjde ett ögonbryn och skrattade sedan.
"Nej vi får inte, men jag följer sällan reglerna och sen vad skall de göra? Rapportera mig till Voldemort?" sa hon roat och såg på Laura med ett leende.
"Det finns alltid sätt att undkomma reglerna, frågan är om du vill göra det?" sa hon och började lämna biblioteket.
"Om du är upp för lite äventyr är det bara att säga till, det finns en hel värld utanför Hogwarts murar, har ingen sagt det till dig?" frågade hon och väntade på Lauras svar.