The one that got away

Andrew hörde hur hon gick och såg efter henne innan han tillslut gick han med. Han såg på henne där hon rökte. Han lutade sig mot väggen. "Ledsen att du såg mig så förut" mumlade han och syftade på då han varit förtvivlad. Han drog handen genom håret.

Saphira drog ett djupt bloss och såg på honom, försökte få sina händer att sluta skaka och ryste till i kylan.
"Så? För att du visar känslor? Att du inte är den du tror dig vara? Det gör dig mer mänsklig." sa hon med något oklart i rösten och slutna ögon.

Andrew var tyst en stund. "Jag vet inte" mumlade han bara. "Ibland åker allt av mig bara, min galenhet eller vad man ska kalla det, då blir det så, då kommer allt ikapp mig" mumlade han och suckade, han nästan inte att det inte skulle vara så, han hatade att känna så.

Saphira nickade och tog sig upp på fötter samt fimpade cigaretten. Nu hade hon bara en kvar och hon ville ha fler, mer av tabletterna också.
"Jag förstår dig, känslor och minnen är bara jobbiga." sa hon lugnt, även om de nu inte hade samma saker att minnas.

Andrew nickade sakta, allt var jobbigt. "Jag vet...jag kommer nog aldrig glömma det..." mumlade han. Han kanske kunde berätta för henne? Det kanske skulle kännas bättre då? "Vill du veta anledningen till allt det här, till min...galenskap?" undrade han lågt och åsg på henne.

Saphira nickade och stoppade paketet i byxfickan.
"Ja, men vi går in, jag fryser." sa hon med lätt hackande tänder. Hon visste inte om hon ville veta, men hon var gäst här och det krävdes att vara artig.

Andrew gick in och väntade på att hon skulle gå in och stängde dörren efter dem innan han såg på henne. "Jag var elva år gammal och hade just kommit hem från skolan..." började han och drog och lutade sig mot väggen. "Men mina föräldrar hälsade inte på mig, jag hittade dem inte, och allt i huset var en röra, tillslut gick jag ner i källaren...Och där fann jag dem...". Han snyftade till och torkade snabbt bort en tår. "De var döda, uppskurna, polisen trodde det var ett rån som gått fel....Och jag bara satt där och såg på dem, det var hemskt, det var som något gick sönder i mig....".

Saphira svalde och blev kall inombords då hon hörde historien och visste om igen inte vad hon skulle säga.
"Tog ingen hand om dig? Polisen eller någon?" sa hon lågt och satte sig ner lutad mot en vägg med halvslutna ögon för att försöka mota tillbaka huvudvärken.

Andrew nickade sakta. "Jo, de satte mig i något slags barnhem, jag flyttade dock tillbaka hit då jag blev myndig" sa han och såg på henne. Han hade aldrig känt någon kärlek till de som tagit hand om honom. "Men det var några år sedan nu jag flyttade hit igen".

"Hur gammal är du?" frågar hon sedan lugnt. Hon försöker ha det till ett vanligt samtal, inte tänka på källaren som var så nära. Inte tänka på honom, försöka tänka bort det.
Det förklarade en del, men det var fortfarande inte bra, det var ingen ursäkt till det han gjorde. Det var som hon sa, hon förstörde sitt eget liv medan han förstörde sitt och många andras.