The Mafie Boss's children(Dragon Fantasy)

"Hämnd mot dig" sa Mr White och flinade. Mia bet ihop. "Gå Tristan" upprepade hon men han drog då hårt i hennes hår och slog till henne. "Tig med dig!". Han tryckte kniven hårdare mot henne. "Jag ska döda henne framför dina ögon...För hämnd mot att jag förlorade mitt jobb och att hon avisade mig".
Mia försökte under tiden få loss sina händer ur repet, hon lyckades få loss dem och precis då Mr White skulle trycka på så slog hon undan hans hand och skulle ställa sig upp. Men hon hade glömt sina bundna fötter och föll hårt till marken.
Mr White röt till av ilska men sprang nu istället mot Tristan, i sin galenskap.

"Avvisade dig gjorde hon innan liksom många andra, du angick tjänstefel och har säkerligen gjort det i många år. Du har grävt din egen grav." sa Tristan lugnt även om hans hjärta skenade då hon föll och han slog henne. Men han stod lugnt kvar då Mr White kom mot honom. Han fruktade inte för sitt eget liv, han hade inget mot att dö.
"Du borde få hjälp, det finns anstalter för sådana som dig." sa Tristan vänligt mot mannen och tog tag i hans handled.

Mr Whites ansikte var förvridet av ilska. Han hade samtidigt också ett flin som fick honom att se hemsk ut. "Hjälp ja, jag har inget att leva för". Plötsligt började han skratta, ett hemskt skratt och han drog loss sig från Tristan och sprang uppför trappan och försvann.

Mia såg på allt och kände hur det snurrade, hon hade slagit i huvudet då hon fallit. "Tristan" mumlade hon då Mr White var borta. Hon hade lyckats knyta upp sina fötter och försökte ta sig upp.

Tristan kom fram till Mia med ansiktet förvridet av oro och lyfter upp henne i sin famn.
"Hur är det?" sa han och såg på henne, kramade om henne.
"Förlåt." mumlade han mot hennes nacke, allt var hans fel, allt han ville inte.

Mia kramade honom tillbaka och begravde ansiktet mot hans muskulösa bröstkorg. "Han slog ner mig i skolan...Tog mig hit" mumlade hon. Hennes huvud värkte. "Det är inte ditt fel..." mumlade hon sen och såg upp igen på honom. "Mitt huvud värker men jag är okej...". Hon log svagt och böjde sig fram och kysste lätt hans kind. "Tack". Hon sjönk sedan tillbaka.

"Det finns mycket som ät mitt fel, men det ska vi inte diskutera här." sa han lågt och reste sig med henne i famnen. Han log svagt av kyssen, skulle hon vilja det igen när hon fick höra vad han borde göra?
"Jag tänker ta dig hem, eller tror du att du vill till sjukhuset?" undrade han mjukt och vänligt. Han hade redan skickat iväg ett meddelande till polisen, att ta in den galne mannen.

Mia lutade sig tillbaka i hans famn då han reste sig och hon la huvudet mot hans bröstkorg igen. "Jag vill hem" mumlade hon. Om hon tog sig till sjukhuset skulle hennes pappa få reda på det och då skulle hon få förklara mycket. "Men stanna med mig, jag vill inte vara ensam" bad hon sedan. Hon slöt ögonen och för en stund svimmade hon av. Allt blev svart och skönt.

Tristan nickade, tog hennes skolväska på sig och började gå. Han kom hem till henne utan vidare större problem och kände sedan i hennes fickor efter nyckel. Han fann den öppnade och låste om dem innan han försiktigt la henne på sängen och gick till köket för att hämta vatten.

Mia vaknade då han var i köket. Hon stönade till och tog sig för bakhuvudet. Hon satte sig försiktigt upp och böjde sig till sitt nattduksbord. Ur en låda där så drog hon fram några värktabletter och svalde.
Hon sjönk sedan tillbaka. "Tristan?" sa hon halvhögt. Hade han gått?

"Jag är här." sa Tristan lugnt och kom till henne med ett glas med vatten.
"Här." sa han mjukt och såg på henne, han såg på hennes huvud men hon verkade inte fått några bestående skador.
"Hur är det?" sa han ömt och satte sig vid henne.