Revelations (prs)

Kiera granskade Yuu när han försökte sitta upp på hästen och ett tag hade hon nästan lust att hjälpa honom upp men hon motstod den impulsen, hon kunde inte behandla honom som ett barn. Hon hade hört för länge sedan att man aldrig glömde av hur man red om man väl kunde det, men hon visste dock inte hur det fungerade när man förlorade minnet, kanske kom man ihåg hur man gjorde i kroppen men inte i huvudet.
Kiera vände sig om mot Yuu när han undrade över hennes namn och hon höjde ett ögonbryn mot honom, hur kunde hon vara så korkad att hon inte presenterat sig innan? Om Yuu knappt mindes något om sig själv hur skulle han då kunna minnas henne?
"Jag heter Kiera Snow" sa hon och log sedan. "Jag är tjugofyra, själv då?" frågade hon, mest då hon faktiskt inte visste hur gammal Yuu var, men hon ville också veta om han mindes det.
Dragor lunkade sakta på med Milvats bredvid sig, Dragor gnäggade lågt åt den andra hästen när den frustade missnöjt över farten, men snart hade Milvats accepterat att hans ryttare inte ville går fortare och protesterade inte längre över det hela. Kiera såg på Dragor och log.
"Duktig kille" sa hon och klappade honom på halsen, Dragor nickade stolt och hon skrattade varmt och vände sig sedan mot Yuu.
"Om du känner dig svimfärdig eller om något annat är fel så säg till" sa hon och log uppmuntrande mot honom.

Kiera stannade nästan Dragor när hon hörde Yuus svar, nio. Hon skakade på huvudet av förvåning, hur kunde han tro att han var nio? Var det ens möjligt att tro att man var yngre än vad man var, hon var tvungen att prata med Mirtha om det hela och hoppas att hon visste något om Yuus tillstånd för det kändes som något mer än en minnesförlust. Hon såg sedan på honom och log vänligt, hon skulle bli tvungen att försöka hantera det här på bästa sätt, tack och log hade hon umgåtts en hel del med Simons lillasyster, Mysan för att klara av det hela.
"Nio, så stor" sa hon och log vänligt mot honom. Hon såg sedan på soldaterna och skrattade.
"Ja jag är uppenbarligen det, jag fick för några dagar sedan reda på att jag är prinsessa och ämnad för att bli drottning" sa Kiera och började berätta hela historien för Yuu, dels för att kanske få honom att minnas något och sedan för att han skulle lita på henne.
Hon såg på honom när han klappade hästen det verkade som han gillade djuret och det gladde henne.
Kiera såg på honom med sorgsen blick.
"Nej jag har inga barn, jag har inte direkt haft lyxen att kunna unna mig kärlek eller tryggheten att bilda familj, dessutom skulle jag aldrig kunna utsätta ett barn för den faran jag lever i" svarade hon och såg sedan på honom när han tog sig för pannan och tog upp en näsduk hon hade i sadelväskan och red upp jämsides med Yuu, hon hällde vatten på trasan och såg sedan försiktigt på honom.
"Det här kan svida lite" sa hon och torkade av blodet ifrån pannan och knöt sedan näsduken runt huvudet och backade undan ifrån honom. "Det är inte det bästa bandaget jag lagt men det fungerar för stunden" sa hon leende och tittade sedan rakt fram, det kändes konstigt att prata med Yuu som om han vore ett barn.

Kiera skrattade när Yuu sa att hon skulle bli en bra drottning, det var ett kallt kort skratt, hon vände sig sedan om mot Yuu och skakade på huvudet.
"Nej det skulle jag inte. Jag är inte rätt människa att styra över folk, jag tänker inte störta Cassandra av rätt anledningar, jag gör det endast av hämnd, inte för att jag bryr mig om vad som händer med folket" sa hon likgiltigt, det var inte helt sant, hon ville inte att människorna i hennes land skulle råka illa ut, men hon var inte beredd att offra sig för dem, hon tänkte göra det hon behövde och sedan överge tronen, det var iallafall så hon kände nu. "Du förstår jag uppfostrades inte till drottning och jag vill inte sitta instängd i en sal och styra över människor, jag anser att folk skall vara fira och bestämma själva och vem är jag att styra över dem?" sa hon, det var en retorisk fråga mer ställd till henne själv än Yuu.
Kiera vände sig sedan om mot Yuu och log ett varmt leende.
"Det var väldigt snällt sagt" sa hon "Du är själv inte någon elaking direkt" sa hon skämtsamt och skakade sedan på huvudet.
"Du har inget att be om ursäkt för, det är inte ditt fel att mitt liv är som det är och kan därför inte ursäkta dig för det" sa hon och Dragor buffade vänligt på henne och såg ner på honom. "Det är inte ditt fel heller Dragor"
Hästen log nästan mot henne innan han tittade rakt fram igen. Soldaterna runt dem lyssnade noga på deras samtal men de sa inget och höll sig på avstånd.

Kiera såg på Yuu och skakade på huvudet med ett leende på läpparna.
"Det är inget du behöver oroa dig för eller be om ursäkt för, jag hoppas bara du kommer få tillbaka dina minnen inte för att du måste minnas mig utan för att du skall finna dig själv igen och minnas vad som hänt dig den senaste tiden" sa han och klappade Dragor på halsen när han gnäggade lågt, Kiera duckade för en kniv och såg bort mot skuggan i skogen och en av soldaterna red efter, Kiera suckade, ibland önskade hon att hon levde ett normalt liv och inte alltid var jagad.
"Du är en vänlig skäl Yuu och du har rätt, man kan alltid se det positiva i det dåliga." sa hon och skrattade sedan och log mot honom. "Nej både på gott och ont"
Mannen kom tillbaka med ett huvud i bältet och nickade åt henne, Kiera nickade tillbaka och såg på Yuu för att se hur han reagerade.

Kiera såg på Yuu med sorglig blick och förstod att i det tillståndet han var nu så måste hans mor ha blivit mördad inte allt för länge sedan och minnena var fortfarande smärtsam.
"Att minnas kan göra ont, jag har saker jag helst hade velat glömma jag med, men utan de händelserna hade jag inte varit den jag är idag" sa hon och red närmare honom och la en hand på hans axel i en tröstande gest. "Men jag förstår att du helst vill glömma mordet på din mor och förhindra det, och hade jag kunnat hade jag hjälpt dig göra det, precis som jag hade hindrat mordet på mina föräldrar eller mördat Cassandra när jag var mindre" sa hon bestämt och såg på honom. "Men jag kan avslöja att det blir lättare med åren och när jag lärde känna dig var minnena inte lika påtagliga och du hade lärt dig leva med dem"
Hon red sedan en bit ifrån honom igen för att inte tränga sig på och log sedan åt hans fråga, det var en fråga som ett barn skulle ställa helt klart.
"Jag har flera människor jag tycker om, men det finns en särskild om det var det du menade" sa hon och log svagt vid tanken på Simon, mannen som hjälpt henne genom åren och älskade henne trots det som hon gjort och tvingats utstå. "Men det är också det komplicerat, men hej varför skulle livet vara enkelt, vad skulle då vara utmaningen med att leva" sa hon och skrattade och såg sedan på Yuu.
"Jag har inte direkt något hem, mitt hem är förstört om vi inte räknar slottet som jag antar är mitt då jag är den försvunna prinsessan" sa hon torrt och fnös innan hon fortsatte. "Jag bor hos en vän som heter Mirtha, det är hon som styr skogen vi rider i, jag bor där med några andra, vi är på väg dit men kommer inte komma fram fören i morgon." sa hon och såg på Yuu som verkade trott, Kiera tittade upp på himlen och såg att klockan började närma sig kväll och signalerade att de skulle göra halt, soldaterna såg på henne och hon red in i en glänta.
"Vi slår läger här för natten" sa hon och genast satte soldaterna av och började förbereda för kvällsvard, slå upp tält och sätta ut vaktposter. Kiera satte av ifrån Dragor och började göra i ordning honom för kvällen innan hon skulle slå upp sitt egna tält. Kiera såg på Yuu som satt på hästen.
"Milvats skulle säkert uppskatta att bli ompysslad, har du borstat en häst innan?" frågade hon.

Kiera var tyst en stund och strök Dragor över mulen och vände sig sedan mot Yuu.
"Du berättade det för mig, du minns inte det men när vi tillbringade en natt uppe i passet berättade du om att din mor blev mördad" sa hon och räckte över en borste till Yuu och visade honom hur han skulle borsta Milvats och nickade sedan.
"Allt jag vet är att du mördade din far, du sa inte exakt vad du gjorde men jag kan tänka mig att det inte var något trevligt, men han fick antagligen vad han förtjänade" sa hon och ryckte på axlarna, Kiera hade inget emot människor som dödade i självförsvar, eller för att hjälpa andra människor. Hon hade dödat tillräckligt många människor för att inte ens reagera över det.
"Jag vet vad du kommer göra det gör jag, men jag vet inte vad du gjorde direkt efter att du dödade din far, nej" sa hon och såg på Yuu med ett leende. "Det är något du har rätt att hålla till dig själv, men om du vill berätta kommer jag lyssna"
Kiera borstade klart Dragor och gav honom sedan ett äpple, hästen åt hungrigt upp det och gav sedan Yuu ett äpple som han kunde ge till Milvats. Hon satte fast Yuus häst och släppte sedan lös Dragor som ruskade på huvudet nöjt och gick för att beta. Hon tog sedan fram sitt tält och började gå mot en plats att slå upp det med Yuu bredvid sig.
"Jag har ett slott men för att bo där måste jag inta det och döda min styvmor, så jag kan inte bo där fören hon är död" sa Kiera och såg på soldaten som kom fram till henne.
"Ers höghet låt oss slå upp ert tält" sa han och Kiera skakade på huvudet.
"Var inte dum, Jim. Jag har slagit upp tält innan, och jag tänker inte låta er göra mitt jobb, jag klarar det här själv" sa hon leende och la en hand på hans axel.
"Men tack för erbjudandet, om du vill hjälpa mig kan du hämta lite mat till Yuu" sa hon och pekade på mannen bredvid henne, soldaten sken upp och verkade nöjd över att få hjälpa henne och han försvann. Kiera började resa tältet och var snart klar, hon la ut sovsäcken och liggunderlaget i det och såg på soldaten när han kom tillbaka med grillat kött och grönsaker, hon såg att han tagit med en skål till henne och hon log tacksamt mot honom när han gav henne och Yuu varsin skål och han bugade och började gå därifrån när hon stoppade honom.
"Jim du behöver inte buga, jag sitter inte på någon tron och vi är jämlikar, vi slås båda för den frihet vi drömmer om" sa hon och han nickade och försvann, Kiera såg på Yuu innan hon satte sig ner på marken och började äta.

Kiera tittade ner i maten och petade på den, hon var egentligen inte hungrig men hon var tvungen att hålla modet upp och visa sina mannar att hon inte tvivlar på att de kunde vinna, men det fanns stunder då hon tvivlade. De hade inte mött många mannar under dagen ändå hade fyra av dem stupat, hur skulle de kunna klara av en hel armé? Hon visste inte hur hon skulle kunna lede dem till seger, hon hade aldrig varit i krig innan än mindre lätt ett, Kiera suckade lågt och hade lust att bara lägga sig ner och låta någon annan ta över för en stund, men hon kunde inte göra det, det var hennes ansvar och hon skulle göra det som förväntades av henne dessutom skulle hon inte ge någon annan nöjet att döda Cassandra. Kiera stoppade en köttbit i munnen och tittade på Yuu när han började prata och hon såg sorgset på honom, hon hade alltid haft sin far som kunnat skydda henne, Yuu hade varit tvungen att skydda sin mor, att ta emot slag ifrån en vuxen man var inget ett barn skulle behöva göra.
"Du är en modig man Yuu, det krävs styrka att göra det du gjorde och jag beundrar dig för det, samtidigt som jag beklagar att du var tvungen att genomlida det och att du och din mor inte hade kunnat undkomma din far" sa hon och gav honom ett varmt leende, det skulle inte vara någon tröst men det var det bästa hon kunde göra.
Hon tuggade länge på en köttbit innan hon svarade honom.
"Jag har dödat fler människor än jag kan räkna, jag dödade min första man när jag var elva, han försökt döda mig och jag skar upp hans hals utan att tveka" sa hon och tittade sedan ner i maten. "När jag tvingades fly hamnade jag i ett land många mil härifrån, där tvingades jag jobba som hora, jag dödade så många jag kunde där nere, de var så klart alltid fler än vad jag var, men för varje person jag dödade var det en liten seger för mig" sa hon och tittade på Yuu. "Mannen jag sa att jag gillar heter Simon och han räddade mig, han hjälpte mig att fly därifrån och följde sedan med mig, utan honom hade jag antagligen varit död, jag är honom evigt tacksam för det" sa hon och åt upp maten, Dragor kom fram till henne och la sig ner bakom henne och hon lutade sig mot honom och kliade hästen mellan öronen. Hon var inte säker på varför hon berättat det för Yuu, kanske för att han hade berättat något för henne, hon tittade upp på himlen och såg hur månen började stiga på himlen.

Kiera slet blicken ifrån himlen och stjärnorna ovanför och mötet Yuus blick när han talade med henne.
"Det är snällt av dig att säga det, jag är väl egentligen den enda som tvivlar på det" sa hon och strök Dragor över mulen när han buffade på henne för att muntra upp henne. Kiera skrattade innan hon fortsatte. "Är det inte underligt att jag är den som tvivlar mest? Jag, den som borde tro på denna galna plan och här sitter jag och tvivlar. Jag tvivlar inte på människorna som finns vid min sida utan på mig själv, jag är antagligen mest orolig för att jag skall få dem alla dödade, den här gången äventyrar jag inte bara mitt egna liv utan andras" sa hon och suckade, hon tittade åter upp på himlen och var tyst en bra stund, hon funderade på om hon skulle berätta för Yuu, skulle han kunna veta hur gammal han egentligen var? Var det bra för honom eller kunde det ställa till problem? Kiera var inte säker men kanske skulle han börja minnas om hon berättade. Kiera hörde honom lägga sig ner och hon granskade honom, det hela var ganska roande egentligen att han trodde att han var ett barn. Hon såg sorgset på honom, det var sådan skillnad på unga och vuxna Yuu, hon önskade att han hade fått vara lika obekymrad som nu, ibland avundades hon Luu som inte förstod på sig alla orättvisor i världen. Kiera slet blicken ifrån Yuu och tittade åter på stjärnorna.
"Du var tjugofyra" sa hon enkelt och väntade på en reaktion.

Kiera log mot Yuu, det kändes underligt att hon berättat det för honom då ingen annan fått reda på det, kanske var det för att han var utomstående och inte kunde döma henne på samma sätt, kanske var det för att han inte var en av hennes mannar som hon kunde tvingas leda in i döden.
"Det är kanske så" sa hon endast, hon hade aldrig mött någon annan som tvivlat, men kanske gjorde alla det, kanske till och med hennes far den mannen hon såg upp till. Kiera suckade, han var inte hennes riktiga far, det kändes underligt. Kiera skulle alltid se honom som sin far men att veta att han inte var det kändes fel på något sätt som om någon ryckt ur henne ur sitt eget liv och satt henne i någon annans liv, ett liv där hennes föräldrar var döda och hon var kunglig.
Kiera hörde Yuu sätta sig upp och sänkte blicken ifrån himlen och såg på honom, hon förstod att han var förvånad och att det kändes underligt, hon visste inte hur hon själv skulle ha reagerat om hon tappat minnet.
"Ja du var 24 år, jag har inte känt dig så länge" sa hon och ryckte på axlarna och såg oroligt på Yuu för att se om hur han skulle ta det hela, hon visste inte hur han kunde reagera på det hel.

Kiera såg på Yuu och tog fram en filt ur sadelväskan och gick bort till honom, hon la filten över honom så han inte skulle frysa. Egentligen hade hon velat att han låg i tältet men hon skulle aldrig orka bära honom och hon ville inte väcka honom om han sov. Dragor granskade henne med vakande ögon och hon log mot hästen.
"Håll honom varm" sa hon och Dragor nickade och reste sig upp, han la sig försiktigt bakom Yuu och la huvudet vid hans sida, hade hon inte bett Dragor hålla Yuu varm hade hästen varit iskall men nu skulle Yuu inte behöva frysa överhuvudtaget. Kiera gick bort till mannen som höll vakten, Marcus och satte sig vid honom.
"Är allt som det skall ers höghet?" frågade han och hon skakade på huvudet och han såg oroligt på henne.
"Kalla mig Kiera, ers höghet känns för främmande och inte alls som jag" svarade hon.
"Men du är drottning, det vore opassande om jag sa något annat" sa han och Kiera log roat.
"Jag är också Kiera och det vore opassande att inte tilltala en vän vid namn" sa hon och Marcus log mot henne.
"Om det gör dig gladare, Kiera" sa han osäkert och hon nickade. "Så varför är du här?"
"Jag kunde inte sova, jag är orolig över Yuu och då kunde jag lika väl hålla dig sällskap" sa hon och tittade ut i skogen och sökte av området, att hålla vakt var något hon gjort många gånger innan.
"Din vän?" frågade han och tittade på mannen borta vid hästen och Kiera nickade.
"Han har tappt minnet och jag hoppas Mirtha vet vad som skall göras" sa hon och Marcus nickade.
"Hon är en vis kvinna så det vet hon nog" sa han och Kiera log tacksamt mot honom och tittade sedan åter ut över skogen.
"Gå och lägg dig Marcus så håller jag vakten, du behöver sova" sa hon.
"Nej jag kan inte låta dig hålla vakt och du behöver också sova." protesterade han.
"Jag har hållit vakt innan och jag kommer ändå inte sova inatt" sa hon och såg på honom och tillslut nickade han, önskade henne godnatt och försvann bort till sitt tält för att sova, hon själv satt kvar och såg ut över skogen.