Från olika världar!

Sol hade hört Yuu skrika och efter ett tag hade hon tagit sig upp. Hon drog filten om sig och kom sig sedan ut mot Yuu där de andra också var.
"Jag är här." mumlar hon som svar på hans fråga och står lutad mot dörrkarmen. Hon sa sedan inget mer, ville bara se att de levde allihopa, vilket de gjorde.
Allt kändes så ovant, varje steg hon tog och den vanliga livsgnistan fanns där inte mer. Ögonen lyste inte längre gula och hon kände sig annorlunda hela hon. Det var som att förlora benen eller något annat, något som var en del av henne och skulle bli svårt att leva utan. Skulle hon ens klara det? Skulle hon orka?
Hon kryper upp i en av fåtöljerna och virar filten om sig, hon kände sig värdelös och bara i vägen att inte längre kunna vara till hjälp.

Jezebel gav Yuu ett nytt glas vatten men lät honom inte dricka för fort. Han var inte säker på vad som var fel med honom och han ville inte ge honom för mycket vätska för fort ifall något skulle hända. Jezebel såg på Sol när hon kom in i rummet, hon såg annorlunda ut, hennes ögon var inte längre gula och hon såg ut som om hela hennes liv var över. Riff gick fram till henne och började undersöka Sol för att se om hon var frisk och oskadd.
"Kvinna?" sa Cain och såg på dem med en frågande blick.
"Vi mötte din mor" sa Jezebel och såg på sin bror. Han såg chockad ut.
"Augusta är död, hon kastade sig ut genom ett fönster när hon mötte mig" svarade Cain och Jezebel såg på honom, vilka bra mödrar de båda hade, den ena säljer sin son och den andra tar livet av sig när han ser honom.
"Jag vet inte, men det var en dröm så hon kan antagligen leva" sa Jezebel och funderade sedan. "Det konstiga är att Yuu kunde mötte henne då han aldrig träffat Augusta"
"Det kan ha med andevärlden att göra" sa Marie och Jezebel såg på henne. "Andar kan återvända ifrån de döda och interagera med människornas värld ifall de har en stark vilja och ett starkt motiv att göra det"
Jezebel misstänkte att Augusta hade det, han visste inget om henne utan såg på Cain.
"Om ni ursäktar mig" sa Cain och försvann ut ur rummet och Jezebel såg efter honom och sedan på Yuu. Han reste sig upp och bestämde sig för att gå efter sin bror, kanske för att han var nyfiken på vem Augusta var eller vad det för att han ville veta hur Cain mådde? Jezebel fann Cain sittande i ett fönster en våning upp och han gick fram till honom och satte sig bredvid och väntade på att Cain skulle börja tala.
"Hon tog livet av sig för att jag liknade Alexis" sa Cain och Jezebel ryckte på axlarna.
"Varför tar du åt dig då? Det var Alexis som skrämde henne inte du" svarade han och Cain såg på honom med en undrande blick.
"Jag vet inte. Varför lyder du fars order?" frågade Cain och Jezebel ryckte på axlarna.
"Han har skapat mig så" sa Jezebel och Cain skakade på huvudet.
"Man kan inte skapa människor" svarade han.
"Om de är döende kan man det. Utan hans hjälp hade jag dött" svarade Jezebel och undrade varför de hade börjat prata om honom.
"Du kan inte klandra dig själv för alla som dör. Mina systrar dog för att jag skulle kunna leva" sa Jezebel och Cain stirrade på honom men Jezebel sa inget mer om det.
"Det är svårt att inte ta åt sig när man är orsaken till att folk runt än dör" sa Cain.
"Det är inte ditt fel, det är för att jag dödar dem för att far inte vill att du skall ha några allierande" sa Jezebel och Cain suckade.
"Om jag inte klandrar mig själv för att människor runt mig dör, lämnar du då far?" frågade Cain och såg på sin bror med en allvarlig blick. Jezebel vek undan blicken, kunde han lämna Alexis? Borde han göra det? Han var osäker på vad som var bäst. Han ville att Cassian skulle överleva och han undrade hur han såg till att det hände. Återvände han till Alexis kanske hans far skulle låta Cassian vara men han tvivlade på det, antagligen skulle Cassian inte vara trygg vad han än gjorde, men han var antagligen tryggare om han inte återvände.
"Jag skall försöka lämna Alexis" sa Jezebel och Cain log emot honom innan de båda tittade ut genom fönstret.

Sol lät Riff undersöka henne, inte för att hon kände att det hade någon betydelse längre. En häxa utan sina krafter var som en flod utan dess vatten, så kände hon nu i alla fall. Riff verkade inte finna något mer fel än det som redan var och gav henne bara en beklagande blick. Sol besvarade inte blicken, bara åter sjönk ner i fåtöljen. Hon såg oseende in i brasan som där var tänd, vem hade tänt den? Sedan försvann hon i dystra tankar, var hade den Sol tagit vägen som troligen skulle söka hämnd? Hade hela hon bara varit hennes krafter? Ja, så var det nog, Sols självsäkerhet och sätt berodde på att hon hade krafter till att kontrolera situationer, kontrolera andra och nu var det borta, hon var ingen.
Då Yuu yttrade sig såg hon sig om men Jezebel hade tydligen gått, när hade han gjort det? Så frågan måste besvaras utav Sol själv men hon hade ingen lust till det. Att offra sina krafter skulle hon göra för var vän hon hade och Yuu räknades in bland dem, dessutom dödade hon inte oskyldiga trots det höga pris hon fått betala.
”Det var ett hus, en pojke över ett lik. Sen en liten pojke sprang mellan gator, det var du tror jag. Efter det tog det en stund, jag hämtade Jezebel. Sen minns jag inte mycket, Alexis, en som kallade sig din far och kvinnan som tydligen är Cains mor. Du får fråga Jezebel om du vill ha detaljer, jag hade koncentration att hålla oss kvar.” sa hon och tystnade sedan tvärt, det var sista gången hon brukade magi, hon kände sig så tom. Hade hon varit den som gråtit hade hon väl gjort det nu. Hon sa inget om vad kvinnan sagt och gjort, hon ville inte ta upp det. Hon ville helst bara glömma, men sådant gick inte att glömma. Tyst drar hon filten tätare om sig och stirrar åter in i elden som blind för omvärlden.

Jezebel reste sig efter en stund och Cain såg på honom.
"Jag trodde aldrig vi skulle kunna ha en normal konversation" sa Cain och Jezebel ryckte på axlarna.
"Jag trodde knappast du skulle släppa in oss i ditt hus" sa Jezebel och började gå tillbaka till rummet. Han hörde Sols svar och gick in i rummet. Han såg på dem båda och de såg väldigt deprimerade ut, Riff lämnade dem för att leta upp Cain och Marie såg på Jezebel med ett svagt leende.
"Jag kan inte direkt säga något mer än det Sol sa. Augusta sa att Sol skulle döda Yuu eller förlora sina krafter och hon sa åt mig att återvända till Alexis" sa han och Marie såg på honom. "Oroa dig inte, jag har lovat Cain att inte återvända"
Cassian kramade hans axel och Jezebel log svagt emot honom och såg sedan på dem osäker på vad han skulle säga.
"Sa de något till dig Yuu?" frågade Jezebel och såg på den sängliggande mannen.

"Stoppa oss? Hur kan man stoppa en död? Eller stoppa dem? Sen vad sa hon till dig i skogen?" sa Sol lågt fram och följde Yuu med blicken. Skulle han verkligen ut och gå sådär? Hon såg frågande på Jezebel men rörde sig inte, hon orkade inte.
Men skulle Jezebel förråda dem? Han hade sagt att han inte skulle det. Fast exakt förråda dem till vad? Sen hur kunde hon och Yuu bli indragna i det hela? Hade de ens fått svar på hur de kom hit?
Nej, det var en massa olösta gåtor utan svar och hon kunde inte längre delta.
"Jag går och lägger mig, ni behöver inte mig." mulade hon slutligen lågt, ställde sig upp och började gå till sitt rum. Hon gick in och la sig på sängen hopkurad under filten och stirrade tomt in i väggen. Hon ville ha tillbaka sitt gamla jag, om inte kraften så det andra. Hade inte Augusta varit död hade Sol velat strypa henne personligen.

Jezebel tittade på Yuu och ryckte på axlarna, Augusta var syster till hans far och att Alexis försökte stoppa folk och döda dem var han van vid, det var inget ovanligt vi det så varför reagera. Jezebel funderade precis som Sol på hur man kunde stoppa en död men då han inte hade något svar på det så valde han att hålla tyst.
Marie såg på Jezebel.
"Kommer du förråda oss?" frågade hon och han såg på henne och lyfte upp henne i famnen.
"Jag har inga planer på det och jag har lovat Cain att inte återvända till min far" sa han och hon kramade om honom och han log svagt. Cassian såg lättat på honom. Jezebel var dock osäker på om han skulle förråda dem eller inte. Skulle han förråda dem? Han visste inte om han skulle kunna stå emot ifall Alexis bad honom komma hem? Han ville tro att han kunde det men han visste inte.
Jezebel såg Yuu försvinna ut genom dörren och Sol sa godnatt. Jezebel släppte ner Marie som gick efter Sol och Jezebel misstänkte att den unga kvinnan skulle säga åt Sol att leva och inte ge upp. Jezebel bestämde sig för att gå efter Yuu och fann honom stå utomhus på gräset. Jezebel gick fram till honom och lutade sig emot räcket, han såg på den unga mannen osäker på vad han skulle säga. Jezebel var inte direkt den pratglada människan och inte heller den som var bra på att stötta någon, men av någon anledning kändes det som om Yuu behövde honom.
"Låt de inte komma in under skinnet på dig. Alexis har en tendens att göra det och jag misstänker att Augusta inte är allt för olika honom" sa Jezebel tillslut och såg upp på stjärnorna.

Sol hörde någon komma in och sätta sig på sängen där hon låg. Sedan följde en lång tystnad, personen gjorde sig inte till känna utan var tyst som en mus.
Sol ignorerade det från början, låg bara under filten. Men ju mer tiden gick drog personen hennes nyfikenhet till sig, vilket säkert var det som denne räknat ut. Tillslut vänder sig Sol om och ser till sin förvåning Marie, den lilla ettriga unge som var syster till Jezebel. Vad nu hon gjorde här kunde inte Sol begripa, Marie verkade inte precis gilla henne.
"Vill du att de ska vinna eller?" frågar hon slutligen och stirrar ner på Sol som rycker på axlarna, för tillfället brydde hon sig inte. De hade redan vunnit över henne, så kändes det just nu i alla fall.

Jezebel skrattade till, det var inget vänligt skratt utan ett tomt kallt skratt.
"Efter allt jag har gjort dem så är det egentligen inte så konstigt. Jag är förvånad över att Cain ens lät mig komma in än mindre över att de faktiskt bryr sig om vad som händer med mig" sa han och ryckte på axlarna. Han var uppriktigt förvånad över hur mycket de brydde sig om honom, att Cain inte ville att han skulle återvända till sin far, att Marie trodde på honom, han undrade om det hade något med Cassian att göra, om han hade sagt något till dem?
Jezebel tog ner blicken ifrån himlen och såg på Yuu och nickade, Sol verkade behöva deras stöd även om Jezebel var motvillig till det då kvinnan verkade ha svårt för honom och väldigt lätt att bli vred på honom.
De gick båda till Sols rum och Jezebel såg på Marie som stod vid Sols säng och Jezebel skrattade inombords, Marie verkade försöka få Sol att må bättre. Doktorn lyfte upp Marie som såg förvånat på honom.
"Jag tror Sol behöver en annan metod" sa han och Marie såg på honom och log svagt.
"Men Marie har rätt Sol, du kan inte låta dem vinna. Vad är du utan dina krafter? Jo en vanlig människa och det är antagligen annorlunda för dig, men vi allihop här är vanliga, lite galna kan måhända, men vi är ändå bara människor och vi lever allihop" sa Jezebel och Marie nickade bestämt. "Visst du kan ligga i sängen och tycka synd om dig själv, det kommer inte röra mig ryggen, eller så kan du gå upp och försöka komma på ett sätt att få tillbaka dina krafter!"
Jezebel kunde faktiskt inte bry sig mindre om vad som hände med Sol, om hon bestämde sig för att ligga kvar i sängen så spelade det honom ingen roll, men han ville inte att hon skulle bli ett problem för honom. Han orkade inte ha någon som gett upp totalt runt honom. Han ville själv inte leva men han låg inte i sängen hela dagarna och tyckte synd om sig själv.

Sol såg på dem och visste att de irriterande nog hade rätt. Men hon hade inte lärt sitt liv att leva normalt, hon kunde inte försvara sig eller liknande men var van vid att leva självständigt. Hon var glad att de var där, om de verkligen brydde sig eller inte var svårare att veta. Troligen brydde de väl sig inte, men det hade hon vetat om hon haft krafterna kvar och kunnat läsa av dem.
"Ni har rätt, jag kan leva utan krafter men inte på samma vis. Ni är tränade för att leva utan krafter, det är inte jag." sa hon och satte sig långsamt upp, hon försökte i alla fall att leva som de sa.
"Jag kommer bara bli i vägen för er, en vanlig tarvlig kvinna som inte kan försvara sig." sa hon och såg på dem. Hon fattade inte vad de ville, förstod de inte att hon inte var någon längre? Men hon reste sig i alla fall upp ur sängen för att göra dem till viljes.
Men rätt hade de, de skulle inte få vinna över henne och det kanske fanns en minimal chans att hon kunde få krafterna åter. En väg hem visste hon inte ens, hon gissade att död väntade henne där, det var vad Tengil sagt.

Jezebel tittade på Yuu och nickade.
"Cain känner dem bäst, trots att Alexis är min far kan jag inte säga direkt mycket om honom och Augusta kände jag inte alls" sa han. Det fanns inte så mycket han kunde säga om Alexis, inte mer än att han är djävulen själv och att han krossar allt som kommer i ens väg.
Jezebel vände sig om mot Sol när hon började prata och fnös.
"Vi är inte tränade. Vi har olika yrken vi har lärt oss. Man är inte tränad för att leva ett normalt liv! Du kan fortfarande laga mat, prata, äta, gå och försvara dig. Man behöver inte vapen för att försvara sig, det underlättar men det är inte nödvändigt" sa han kallt och Marie nickade. Jezebel fann det roande att hon höll med honom.
"Ja med den inställningen kommer du vara i vägen för oss!" sa Jezebel och lämnade rummet med Marie. Han var inget vidare på att trösta folk och han hade inget intresse i det. Trots att han hatade sitt liv hade han aldrig ansett sig själv vara i vägen eller försvarslös. Han hade gett sig själv plats, tagit den när han behövt, och försvarat sig i de strider som varit meningsfulla. De gånger han gav sig var när han erbjöds en smärta som kunde dämpa smärtan han kände inombords, konstigt nog hade han inte känt den smärtan på ett tag. Jezebel släppte ner Marie och hon gick bredvid honom in till en salong med en flygel.
"Kan du spela?" frågade hon och Jezebel skakade på huvudet.
"Alexis gav mig aldrig en musikalisk utbildning" sa han uppriktigt och hon drog med honom fram till pianot och de satte sig ner. Jezebel tittade på Marie som började spela och hon uppmanade honom att försöka.
Jezebel tryckte försiktigt på tangenterna och hon log uppmuntrande och han försökte spela de ackord hon visat, något som var betydligt svårare än han trott och han gav strax upp. Istället satte han sig i en stol och lyssnade på henne när hon spelade, Katt hoppade upp i knät och han stirrade in i elden.