Internatet.

"Det märker du, om människan är villig att hjälpa dig och ställa upp för dig vad som än händer, då är de riktiga vänner, om de försvinner när du behöver dem, ja då kan du kasta dem i papperskorgen" sa han och log emot henne.

"Är du min vän då?" frågade hon och hennes röst var låg och mjuk. Det hon egentligen frågade var väl om han ville det eller ej. Hon var den som drog sig undan, inte trängde sig på och skulle aldrig tränga sig på honom.
Det var varmt och skönt under filten och hon tog dem sakta mot soffan så de kunde sitta. Hon var än lite ostadig på benen och trött kanske men ovanligt avslappnad.

Daryl såg på henne när hon frågade och tänkte efter innan han svarade, han följde henne till soffan och satte sig ner.
"Ja, men jag är inte säker på att du vill vara min, jag vet inte om det är bra för dig" sa han lågt.

"Jo, snälla, lämna mig inte igen." for det ur henne då hon satte sig ner men tystnade sedan. Igen lät väl konstigt, men det var då han valt Jane med vänner, när han och Jane........hon ville inte tänka på det.
"Du är väldigt bra, du är underbar, förstår du inte det?" säger hon nästan kvidande, rädd att han ska försvinna igen men samtidigt vill hon inte vara påflugen. Hon håller händerna krampaktigt knäppta så knogarna vitnar i knäet och stirrar på dem utan att möta hans blick.

Daryl tittade på henne och vände sig emot henne och log.
"Jag hoppas du är beredd på att elden bränns" sa han varnande och såg in i hennes ögon.
"Du vet inte vad du ger dig in på" sa han och närmade sig henne.

Samanthas ögon spärrades upp och drog sig en aningen bakåt. Hon svalde men nickade dock osäker på vad han menade.
"Vad menar du?" får hon fram och hennes röst är bara en viskning. Men hon vek inte undan med blicken hon ville hjälpa honom.

"Jag menar att du inte känner mig, du vet inte vad jag är kapabel till, vad jag har gjort innan, hur många människor jag har sårat, men om du vill att jag skall vara din vän finns jag här" sa han och lutade sig ännu närmare, han behövde bara luta sig lite längre fram för att avståndet mellan deras läppar skulle slutas, men han stannade och spärrade in sin blick i hennes ögon.

Samantha såg än mer rädd ut, kanske inte rädd mer förskräckt över att ha honom så nära henne.
Hon nickade åter och mötte hans blick, hon var på vakt.
"Jag vill vara din vän om du är min." sa hon uppriktigt. Vad menade han med att vara så nära? Insåg han att hon var oskuldsfull som en blomma när det gällde saker, allt som hade med mänsklig kontakt att göra nästan.

Daryl log emot henne.
"Då så då är jag din vän" sa han och backade och log roat emot henne. Han reste sig upp och sträckte på armarna och gick för att skölja av händerna som fortfarande var blodiga, han såg blodet färga handfatet rött, han var förvånad hur nära han hade varit att förlora kontrollen över sig själv och nästan kasta sig över Sam, han suckade och drog handen genom håret.

Sam slappnade av då han försvann för en stund. Spänningen hade man kunnat ta på och någonstans djupt, djupt inom henne var hon besviken att det inte gått längre.
Men att han var hennes vän? Den känslan kändes underbar inom henne. Imorgon var det fredag och äntligen helg, hon log för sig själv aldrig förr hade hon längtat efter helg.
Försiktigt tar hon sig upp och gäspar, men att sova hade hon inte i tankarna, hon brukade inte kunna sova.