Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

De andra eleverna gick och Quirrel stägde dörren. Jag svalde och han tittade på oss.
"Vad var det med er under lektionen?" frågade han.
Jag och Liv tittade på varandra, och ingen av oss kunde få fram ett ord. Quirrel stirrade misstänkssamt på oss och jag sa till sist:
"Vi vet inte, sir"

"Nej", fyllde jag i, "det är liksom svårt att förklara, professorn".
Det var förstås en väldigt begriplig förklaring, absolut den bästa man kan tänka sig. Eller inte.
Quirrel betraktade oss, och tycktes inte blinka en enda gång. Vad var det med läraren egentligen?
"Är n-ni sä-äkra på d-det?" stammade han med ett nästan hånfullt grin på läpparna.
Det var verkligen konstigt att stamma och hånle på samma gång.

"Det var liksom..." började jag, men tystnade sedan.
Det vra något med de här ögonen. Ormliknande, farliga, men ändå liksom professor-aktiga. Man kunde verkligen inte lita på den mannen.
"Ska vi gå då?" föreslog jag.
"Ni kan gå" sa Quirrel, men verkade inte vilja det.

Det var skönt att få gå ifrån Quirrel.
"Han verkar rätt skum", viskade jag till Jenny. "Såg du hans ögon?"
Jag kände mig fortfarande lite skakad efter det lilla samtalet med Quirrel. Han hade låtit oss gå, men det var som om han hade protesterat mot sig själv. Det var otroligt besynnerligt.

"Mm" svarade jag uppskrämt. "Nu ställer vi inte till med fler bråk."
Liv nickade och vi började trött gå mot uppehållsrummet. Jag kom att tänka på bakläxan och stönade. Vi skulle aldrig hinna med den!
"Nu är vi i trubbel" viskade jag.

"Ja, det är vi sannerligen", viskade jag.
Jag fick en plötslig lust att brista i skratt, eller, det bubblade upp inom mig.
Jag slog handen för munnen, och måste ha gett ifrån mig något roligt ljud, för Jenny fnissade till.
"Vad är det?" fnissade hon.
När jag lugnat ned mig lite sa jag:
"Sannrligen! Det är ett så gammeldags ord!

"Ja, det är det" sade jag och fnissade till. Jag log brett. "Men det är ett vackert ord."
"Jaa" sa Liv drömmande.
Tjocka Damen var visst på sitt (som alla elever sade) urusla humör. Eller, hon var glad, men hon var på sång-humör, vilket var uruselt för alla elever. Hon sjäng falskt och gällt och Liv och jag höll för öronen.
"KAN DU SLÄPPA IN OSS?" skrek jag, och hon tvekade, men öppnade sig till sist.

"Tjocka damen är verkligen en urusel sångare", sa jag. "Men hon tror att hon sjunger vackert. Till och med min pappa sjunger bättre, och han sjunger väldigt falskt".
Vi gick upp till tjejernas sovsal, långsamt.
Jag var trött, fast jag ville prata med Jenny. Det var inte en bra blandning av två önskningar.

"Du" sade jag försiktigt till Liv. "Tror du att vi kommer att lyckas med det här? Jag menar, om vi verkligen..."
Jag tystnade. Jag förstod att Liv inte orkade diskutera, och jag vände mig om. Men Liv avbröt mig.

"Lyckas med vad?" frågade jag oförstående.
Ibland var jag lite för trög. Ett exempel på när jag brukar vara trög, är nu.
Kanske berodde det på att jag var så fruktansvärt trött, eller var det någon annan underlig, nyupptäckt, anledning. Min hjärna var kanske bomull när jag var med Jenny. Inte så konstigt i så fall, för det kändes precis så.