The rich man's daughter(PRS)

Mannen tog fram lite mat och började äta. "Var inte orolig, så länge du är här så kommer ingem åt dig" log ha innan han lutade de sig tilllbaka. "Varför lämnade du tillbaka hennr om du kidnappat henne?".

Hilde såg på maten men sa inget om att hon var hungrig hon kunde inte begära mer av honom.
"För att jag inte är så förtappad som jag trodde, jag blev väl fäst vid henne och inget spelade så stor roll då jag skulle dö. Det var väl som en sista god gärning i hopp att få nåd eller något." mumlade hon svävade fram, nej hon visste inte orsaken.

Mannen tog ett glas med vatten och gav till henne och nickade sakta. "Jag förstår". Han såg fundersam ut sen. "Jag har hört talas om att någon ville ha tag på enflicka, är det hon?".

Hilde nickade och tog tacksamt emot glaset med vattnet. Hon drack och sjönk tillbaka bland kuddarna sedan.
"Ja, hennes far har många fiender." mumlade hon fram, slöt ögonen och somnade, eller kanske svimmade? Hon visste inte allt blev svart i alla fall.

Mannen sa inget mer tills hon somnade. "Om hon är värd så mycket kanske jag skulle pröva min lycka" mumlade han. Hanvar en mästare på att stjäla, till och medmänniskor.

Hilde vaknade många timmar senare av solen som sken i hennes ansikte. Det var gryning och hon visste först inte var hon var, hon såg sig om och mindes Edward. Var någonstans var han? Hade hon tagit hans bädd, hon stönade och tog sig upp, benet kändes stelt och smärtade.

Edward hade under natten varit borta, prövat sin lycka som han sagr och han hade haft tur. På morgonen återvände han med en avsvimmad Mona. Han var inte så blödig, han tänkte inte fästa sig vid henne. Han satte henne påen stol och hade sedan gått ivägför att jaga.

Hilde kom upp och kom haltande fram till den lilla flickan, detta var ju inte meningen.
"Mona, gumman." fick hon fram och la henne i sängen, vad menade Edward med detta? Varför hade hon varit så dum at nämna Mona? Hilde svor över sin egen dumhet.

Mona öppnade långsamt ögonen och satte sig upp förvirrat. "Kom jag aldrig hem? Var det en dröm?" Undrade hon och gnuggafe sömnrn ur ögonen. Hon såg sedan på Hilde och för första märkte hon hennes sår. "Du är skadad!".

Hilde himlade roat med ögonen.
"Nej men god morgon på dig med, att jag var skadad märkte du inte igår." sa Hilde och suckade.
"Jo, du kom hem. Edward som äger denna stuga räddade mitt liv och jag var idiotisk att berätta om dig, förlåt." sa Hilde och bet sig i läppen, hon var en idiot.