Spegel Spegel på väggen där

_{Skrivet av Borttagen:}
Detta var inte sista kapitlet. Jag tror det blir ett till. Dessutom finns det utrymme för en uppföljare om någon vill läsa det

Ja!!
Skuta aldrig skriv!

---

The marauder's map

25 maj, 2014 17:26

Superbra! ♥ Om du skriver en uppföljare måste jag läsa den c':

---

25 maj, 2014 18:02

25 maj, 2014 18:11

_{Skrivet av Borttagen:}
Detta var inte sista kapitlet. Jag tror det blir ett till. Dessutom finns det utrymme för en uppföljare om någon vill läsa det

Uppföljare och sista kapitlet kräver jag!

Det är fantastiskt (bortsett från hur bra du skriver) att du kan uppdatera dina texter/berättelser/ff så ofta och ändå ha dem på den nivån, de är så välskrivna.

---

25 maj, 2014 18:16

Du skriver superbra och den här berättelsen är superbra! Hoppas det blir en uppföljare! *håller tummarna*

26 maj, 2014 17:10

MEEER!

---

26 maj, 2014 19:08

Det här är kapitel tolv, det allra sista kapitlet. Jag är superglad för all god respons jag har fått och för alla kommentarer som gjort mig superglad. Tack!

KAPITEL TOLV: PROBLEMET LÖST. ELLER?

Daniel gick genom korridoren och undrade var alla var. Isabelle hade gått mitt i middagen, och Alicia var säkert fortfarande hos rektorn, men var kunde Chen vara? Han hörde ljud från ett rum in till höger, så han öppnade dörren. Scenen Daniel möttes av gjorde honom minst sagt chockad. Allt var täckt i glassplitter. En pojke han inte kände igen låg i ett hörn, till synes livlös, och den där pojken i gobbstenslaget (hette han Adam?) satt över en annan kropp på marken. Isabelles kropp. Bredvid Adam satt Alicia, med blod rinnande ner för sin arm. Hon höll handen tryckt mot såret, men det verkade inte stoppa blödningen. Mitt i allt stod den person Daniel minst ville se i den här röran. Chen.

"Vad är det som händer här?", frågade Daniel, men ingen svarade honom, så han gick över på nästa fråga. "Vem är han?", han pekade på pojken i hörnet, men också det verkade vara en för komplicerad fråga. Daniel försökte en tredje gång. "Hur mår Isabelle?"
"Hon trillade omkull när spegeln krossades", svarade Chen, tydligen utan att vilja förklara för Daniel varför någon hade krossat en spegel från första början.
"Hon andas!", sade Adam lättat och lyfte huvudet från Isabelles bröstkorg. Han hade hennes huvud i sitt knä. "Det verkar som att hon har skadat benet. Det ligger i en konstig vinkel, men hon lever i alla fall." Chen blötte en bit toalettpapper som hon räckte till Adam. Han baddade Isabelles panna med den. Daniel tyckte att både Alicia och Isabelle såg ärligt talat fruktansvärda ut. De var båda blåslagna och hade stora skrapsår i ansiktet. Isabelle satte sig upp. Hon såg förvirrad ut.
"Daniel? När kom du hit?"
"Just.... nu. Varför ser alla på mig så där?"
"Hur kunde du, Daniel?" ,frågade Chen plötsligt.
"Kunde vad?"
"Säga till alla att Alicia dödade den där ormen?"
"Det var ju du som sa att jag skulle röra om i grytan, inte sant?"
"Jo", svarade Chen, "men jag menade inte så."
"Förlåt", sade Daniel uppriktigt vänd mot Alicia. "Jag ska berätta allt för Dumbledore."
"Men varför?", frågade Alicia stött.
"Jag...", Daniel hade svårt att hitta ord. Han ville inte låta för elak. "Jag ville hellre vara med Chen och Isabelle än med dig. Jag har förstått nu hur elakt det var, och jag ber om ursäkt. Jag lovar att jag ska säga sanningen till rektorn." Daniel skämdes verkligen över sig själv. Det han hade gjort mot Alicia var inte schysst.
"Jag vill berätta för Dumbledore", sade Isabelle. "Det var ändå jag som gjorde allt det där."
"Kan någon berätta för mig vad allt handlar om?", frågade Daniel. Han upprepade den fråga han ställt tidigare. "Vem är han?" Han såg på den livlösa pojken på golvet. Isabelle satte sig mer stadigt upp och lutade sig mot Adam.
"Det där är Liam. Jag berättar min historia om ni berättar er", sade hon hest.

Det var så det kom sig att jag började skriva de här breven. De första delarna skrevs redan då, på toaletten, men mycket av det har jag kompletterat här i sjukhusflygeln. Vi kom alla överens om att inte berätta något för någon vuxen om vad som hänt, så att jag i lugn och ro skulle få färdigställa hela historien. Nu har du läst allt, så jag hoppas att du förstår varför ingen av de andra förtjänar relegering, och varför Alicia inte borde bli straffad.

Isabelle Smith,
Årskurs fem,
Ravenclaw.

Isabelle såg ner på bunten av papper hon hade i knät. Nu var allt sammanställt. Här, i hennes knä, fanns Adams, Chens, Daniels, Alicias och hennes egen version sammanställda för bästa möjliga överblick av allt som hänt.
"Madam Pomfrey? Kan jag gå till rektorns kontor? Jag har en sak jag skulle vilja ge till professor Dumbledore." Madam Pomfrey såg strängt på Isabelle.
"Hur känns det i benet, miss Smith?"
"Det gör inte alls lika ont längre. Snälla! Jag ska inte vara borta länge. Jag ska bara lämna det där jag ska lämna och sen kommer jag tillbaka."
"Låt gå för det", sade Pomfrey. "Det är ju ändå rektorn du ska till, men kom tillbaka hit så snart du är färdig." Isabelle satte sig upp och drog på sig sin kappa över pyjamasen. Hon orkade inte klä på sig nu. Hon vinkade till Alicia som låg i sängen bredvid. Alicia vinkade tillbaka.
"Ses sen", sade hon. Isabelle och Alicia hade legat och pratat mycket under sina två dagar i sjukhusflygeln och Chen, Adam, Daniel och Dylan hade hälsat på så ofta de kunnat, så alla sex hade kommit varandra ganska nära.

Isabelle var glad att alla hade lektioner nu, för hon ville helst inte bli sedd haltande genom korridorerna iklädd nattlinne under kappan. Till sist var hon framme vid professor Dumbledores kontor. En hufflepuffpojke Isabelle inte kände kom ut genom en öppning bakom en stenfigur.
"Lösenordet är chokladgroda", sade han vänligt. "Är det sant att du och dina vänner dödade ett dussin varulvar alldeles själva?"
"Nej", svarade Isabelle. Hon tänkte på hur oroande det var hur rykten spreds på den här skolan medan gick förbi pojken mot stenfiguren. "Chokladgroda", sade hon och stenfiguren flyttade åt sidan. Isabelle gick in, men innan öppningen stängdes igen vände hon sig mot pojken.
"Tack för lösenordet!"
"Det är lugnt", sade han och flinade. "Snygga kläder." Isabelle gjorde en snurr i sin pyjamas.
"Eller hur?" Hon hann med ett kort skratt innan vägen stängdes igen bakom henne. Isabelle ställde sig i trappan. Hon hade aldrig varit i Dumbledores kontor förut, så det här var en ny upplevelse för henne. Isabelle knackade bestämt på dörren till rektorns kontor.
"Kom in!", hördes en röst, och Isabelle lydde den.
"Miss Smith", sade rektorn konstaterande. "Är det nu du ska berätta varför du och din klasskamrat Alicia hamnade på sjukhusflygeln samma eftermiddag och varför båda ni två har sänkt era betyg avsevärt i alla era ämnen sedan förra året?" Isabelle hade alltid tyckt att rektorn verkade lite knäpp, men samtidigt skulle skolan inte vara densamma utan honom.
"Allt står här", sade hon och lämnade bunten med papper. Sedan gick hon ut utan att vänta på svar.

---

Redan dagen efter var både Alicia och Isabelle nästan fullt återställda. De satt tillsammans med Daniel, Chen och Adam i ett övergivet klassrum på sjätte våningen. Alla höll ett brev i handen, och alla brev såg nästan exakt likadana ut. De skulle allihop infinna sig på Dumbledores kontor för att bekräfta hela historien en kvart senare.
"Men vi ska tala sanning, va?", frågade Daniel.
"Självklart", svarade Adam, "och om någon av er blir relegerade...", han såg nu på Isabelle och Alicia, "... så ska ni veta att jag kommer sakna er båda."
"Jag med", tillade Daniel och Chen nickade instämmande.
"Ska vi gå då?", frågade Alicia nedstämt. De andra nickade.

En stund senare befann de sig alla fem i professor Dumbledores kontor.
"Om jag förstår det här rätt så var det alltså så att Isabelle, du dödade ormen, haren och stod för skadegörelsen i Snapes kontor samt för ett mycket gammalt träd på skolområdet. Samtidigt försökte du, Alicia döda Isabelle medan Daniel försökte förstöra för dig, och varken Chen eller Adam gick till någon vuxen trots att de klart och tydligt märkte att något var fel."
"Ja", svarade de i kör. De förstod alla hur dåligt allt det här lät.
"Snälla rektorn, relegera inte Isabelle och Alicia", bad Adam.
"Vem har sagt något om att relegera?", frågade professor Dumbledore. "Det nämndes relegering flera gånger i breven du skrev, Isabelle, men jag har aldrig ens tänkt tanken. Jag brukar nämligen inte stänga av mina elever för att en ond ande, som den i spegeln, tar över dem." Ungdomarna log lättat. De hade klarat sig.
"Givetvis kommer inte du heller ha kvarsittning hos professor Snape längre Alicia, men jag vill gärna att ni berättar för mig eller någon annan lärare om något liknande händer igen. Ni andra kanske kan vara så vänliga och hjälpa Isabelle och Alicia att komma ikapp med skolarbetet?" Daniel, Adam och Chen nickade.
"Isabelle, vill du vara så vänlig och stanna kvar? Ni andra kan gå, men se till att ta en karamell på vägen ut. Som jag redan har sagt till Alicia här så är de gröna speciellt goda." Isabelle satt kvar medan de andra gick. Adam lade handen på hennes axel medan han reste sig, och det fick henne att känna sig trygg.

"Hur känns det?"
"Jag vet inte", svarade Isabelle tankfullt. "Det är liksom tomt på något sätt. Jag var övertygad om att han skulle vara min framtid och nu... nu har jag ingenting." Rektorn skakade på huvudet.
"Där har du fel. Du har många vänner. Kanske till och med fler än du hade innan året började. Daniel och Alicia är två bra exempel på det. Sedan har du ju också Adam, och en sådan bra kontakt som ni två har ska man vara rädd om. Det är verkligen mer än ingenting. Nu har du istället chansen att skapa dig en egen framtid, för vad vill du helst ha egentligen? En framtid med Liam eller en framtid med dina vänner?"
"Du har rätt", svarade Isabelle. Det blev tyst ett par sekunder innan rektorn talade igen.
"Jag undrade bara... Vad gjorde ni av Liams kropp?"
"Ingenting", sade Isabelle. "Ingen av oss vågade röra vid honom, så vi lät honom bara vara."
"Så ni lämnade honom på golvet?"
"Ja", svarade Isabelle.
"Intressant", rektorn såg fundersam ut.
"Kan jag gå nu, professorn?"
"Givetvis."

Isabelle tog trappan ner, och möttes av Adam som väntade på henne i korridoren.
"Vad sa han?"
"Inte mycket." Isabelle var en aning nervös med Adam. Hon hade inte träffat honom själv en enda gång efter kyssen han gett henne i Liams toalett, och hon började alltmer undra om det bara var för att rädda henne han gjort det, och inte för att han kände något speciellt för henne.
"Förlåt. Jag är ledsen att jag lämnade dig på Tre kvastar och i biblioteket."
"Det är okej", svarade han. "Jag förstod det inte då, och blev nog ganska sårad, men jag fattar nu att det inte var ditt fel. Du kunde ju inte styra över det där."
"Så du hatar mig inte då?" Adam log mot henne.
"Det är klart att jag inte hatar dig." Han gav Isabelle en lång kyss, och hon tänkte att hon nog skulle kunna bygga en alldeles underbar framtid på det hon hade just nu.

---

Samtidigt smög en skugga omkring i den förbjudna skogen. Det hade varit skönt för honom att komma ut ur spegeln, men inte så skönt när den krossades. Han var förvånad över att han ens överlevt. Eller att en liten del av honom åtminstone gjort det. Nu gjorde Liam sig redo, för en dag skulle han komma tillbaka starkare än någonsin. En dag skulle han hämnas.

27 maj, 2014 00:39

Detta inlägg ändrades senast 2014-05-27 kl. 14:52
Antal ändringar: 5

27 maj, 2014 07:30

Så bra!! Det måste bli en uppföljare! Snart!

---

27 maj, 2014 08:16

27 maj, 2014 10:44