Lovegood?

23.
Jag stelnade till. Visst, Filch var allt jag behövde just nu! Han cirklade sakta runt mig.
"Vad får en Ravenclaware att bryta mot reglerna en vanlig kväll?" sa han listigt.
"Ingenting" sa jag snabbt och försökte smita men Filch höll mig i axeln.
"Jag tror dig inte" sa han. "Men vi får i alla fall ge dig straffkommendering."
En till sak jag behövde, tänkte jag. Jag svarade med ett ilsket "okej" och sprang sen upp till Ravenclaws sällskapsrum. Jag lade mig i min säng och somnade med en gång.

Påsklov. Jag och Ginny hade packat våra koffertar och nu tog vi farväl av Harry, Ron och Hermione. Percy var inte där och Fred och George hade tydligen något viktigt att göra. Jag satsade på att det var någon av deras försäljningsaffärer, eftersom de nyligen börjat med det. De andra vinkade ivrigt mot mig och Ginny när vi klev på Hogwartsexpressen. Jag log. Jag kom att tänka på straffkommenderingen. Konstigt nog hade Filch glömt den. Han brukade aldrig glömma sånt. Men varför klaga? Jag satte mig i en kupé tillsammans med Ginny och tåget rullade sakta iväg.

"Får jag sitta med er?" frågade Luna med sin drömmande röst.
"Visst" sa jag och Ginny gjorde plats i soffan mittemot oss.
"Irma" sa Luna. "Jag har pratat med min pappa. Han berättade att han... kände dig."

"Irma! Ginny!" sa mrs Weasley.
Hon tog emot oss nästan exakt som hon gjort på jullovet. Kramar, hälsningar och frågor. Jag besvarade allting, men efter en stund ville jag bara upp med kofferten i mitt och Ginnys rum, och prata ensam med Ginny en stund. Om det Luna hade sagt. Jag gick sakta därifrån och Ginny följde efter.
När vi ställt våra koffertar iordning satte vi oss ner i min säng.
"Tror du att Luna hade rätt?" sa jag till Ginny.
"Jag vet inte" sa hon. "Luna har ganska många konstiga idéer, och hur i all världen skulle mr Lovegood känna dig?"
"Ingen aning" sa jag.
Då kände jag något hårt på mitt huvud. Jag såg Ginny stående bredvid mig med en kudde i högsta hugg. Jag grep tag i en jag också och kuddkriget var i full gång.

Åhhhhhhh sluta vara så grym!
Nä skoja sluta aldrig vara så Awsome som du är du är så mega fantastisk!!!!!!!!!

Åhhhhhhh sluta vara så snäll!
Nej, sluta inte med det, jag blir så glad då!

Skriv mer du snälla annars så får ni fixa en begravning till mig

Haha, jag skrattar ihjäl mig! Tyvärr skriver jag inte förrän imorgon, och jag har inte råd med en begravning, så synd!

Neeeeeeej nu dör jag

vi kan dö tillsammans

ja

24.
"Glad påsk Ginny!" sa jag och försökte skaka liv ur Ginny.
Hon gäspade yrvaket. Jag skakade henne om och om igen men hon vaknade inte. Typiskt storasystrar. Jag tittade på klockan. Oops, den var bara 5 på morgonen. Jag beslöt mig för att ta en promenad och vandrade ut ur Kråkboet.
Jag hade knappt lämnat tomten förrän jag såg Luna. Var hon alltid uppe tidigt, tänkte jag för mig själv och sprang fram till henne.
Hon verkade ha tänkt samma sak om mig.
"Är du ute och morgonpromenerar?" sa hon vänligt.
"Jag antar det" sa jag. "Du?"
"Ja" sa Luna. "Vill du komma hem till oss?"
"Nej tack" sa jag och tänkte på det senaste besöket hos Lovegoods.
"Pappa har lovat att vara trevligare" sa Luna och log. "Snälla?"
Jag nickade stilla och hon tog mig i handen.
Vi började gå nerför de mörka gatorna. Jag tittade upp mot stjärnorna. De var redan påväg att försvinna och solen skymtade i fjärran.
Jag grep hårdare om Lunas hand. Jag hade hört något.
"Vad var det där?" sa jag.
Vi vände oss hastigt om och där stod en hippogriff. Jag blev livrädd. Luna verkade både vara lugn och skräckslagen. Vi båda stirrade på den och sen bugade vi oss långsamt. Hippogriffen bugade inte tillbaks.
Jag tog tag i Lunas kappa och drog henne bort mot hennes hus. Fort, så fort det bara gick.
Vi kom fram till huset och Luna öppnade.
"Pappa" sa hon. "Pappa, du ville väl tala med Irma?"
Tala med mig, tänkte jag. Varför ville han tala med mig? Och varför sa inte Luna det?
"Åh, Irma!" sa mr Lovegood när han kom. Han log nästan elakt mot mig. "Vill du följa med mig in här?"
"Javisst" sa jag, både artigt och trotsigt på samma gång.
Mr Lovegood förde in mig i ett litet rum. Jag kände genast igen det. Sovrummet i boken! Betydde det att...

meeer nu annars så dör jag av längtan