Prs(Jessica Tonks)

Marie tog sig klänning då Nithya var klar och klädde sig igen. "Tack" mumlade hon och såg på henne igen. Hon såg in i hennes ögon. "Jag hoppas du kommer tillbaka någon gång...Snart". Hon kunde inte hindra sig utna gick lite närmare.

"Varse!" log hon först men blev stel då Marie närmade sig. Hon visste inte varför och vad som förväntades av henne och aldrig hade Nithya trott att ett hjärta kunde slå så hårt. Som tur var knackade någon precis då och Nithya lämnade badrummet, lättad.

Marie hade precis tänkt säga något då det knackade på dörren. Hon stelnade till och suckade då Nithya lämnade rummet för att se vem det var.
Sakta följde Marie med, det gjorde lite ont än.

Nithya öppnade dörren och skrattade då hon såg Rickard. De omfamnade varandra och log. Sedan satte sig Rickard ner på Nithyas säng, utan att lägga märke till Marie. "Packat klart?" frågade hon honom. "Jupp!" flinade Rickard och klappade sig om magen. Nithya kastade en strumpa i hans ansikte. Rickard skrattade. Nithya hade redan packat, allt låg i en väska bredvid sängen.
Hennes min blev åter allvarlig.
"Om du dör så får min förstfödde son heta Rickard." sade hon och klappade Rickart på huvudet. "Min dotter får väl heta Nithya då!" flinade han. Nithya log och sjönk ner i sängen.
"Nåja. Vi far inte än. Och vi överlever nog båda två!" sade hon för sig själv. Rickard nickad intämmande,
"Ja vi har klarat oss rätt okej de senaste åren!"

Marie såg tyst på Rickard och det sved i hennes hjärta då han omfamnade Nithya. Hon såg på dem en stund innan hon gick mot dörren. "Adjö Nithya" mumlade hon och gick ut och stängde dörren efter sig. Det kanske var bäst såhär.
En stund senare var Marie hos sin far igen och låg i sin säng, hon hoppades innerst inne att Nithya skulle komma tillbaka.

Nithya nickade kort åt Marie och ägnade sig sedan åt Rickard ett tag. När han gått gick Nithya och lade sig. Tidigt nästa dag for de. Nithya var än trött efter den sömnlösa maten full av Marie i tankarna. Förstrött fingrade Nithya på halsbandet som nu hängde om hennes hals. Det var två veckors färd som väntade henne nu, och alla Nithya ville var att återvända.

(Kan vi hoppa fram 2-3 månader?)

(Jupp, föresten så är min mobil det enda jag kan skriva på nu, så svaren kan se lite skumma ut)

Marie hade tänkt mycket på Nithya, hon saknade henne. Men tillslut lyckades hon tränga bort tankarna och leva normalt. Hon hade hjälpt sin far i baren och haft kul med sina vänner.
Men efter tre månader så fick hon besked att soldaterna skulle komma tillbaka den dagen. Marie hade då henast sprungit hem och tagit på sig sin finaste klänning innan hon tagit sig till portarna ovh bäntat.

(Okej )

De senaste tre månaderna hade varit ett helsike för Nithya. Fiendens trupper var maffiga och attackerade dygnet runt. Nithya hade fått många nya ärr och till och med ett öppettsår på kinden som nu var infekterat. Blod blandat med var rann sakta ner för hennes kind. Ögonen var kalla, hennes kropp var stel. Allt hon kunde se framför sig var alla män och kvinnor hon dödat så kallblodigt.

Marie väntade länge, under den tiden mindes hon allt Nithya gjort för henne, hennes sår hon tagit hand om, allt. Då hon tillslut red in med de andra log först Marie. "Nithya!" ropade hon. Sen såg hon hennes kalla blick och såren.

Hästarna dundrade in på borggården och Nithya hoppade av i farten. En stallpojke kom genast och hämtade Tornado. Nithya gick raskt över gården med Rickard som stöd. "AKTA!! AKUT SJUKSTUGEBESÖK PÅ INGÅNG!" röt han högt. Folk flyttade sig så att de kunde komma fram till sjukstugan och läkaren kom springandes. "NITHYA!! Inte nu igen! Varför kan du inte binda om dina sår nån gång?" skällde han och drog med sig Nithya, som fnyste tyst. De hade känt varandra sedan Nithya var lite, och brukade springa runt i slottet. Läkarn var en god man, lite äldre men mycket fingerfärdig och duktig i sitt jobb. De kom in i stugan och läkaren började genast tvätta Nithyas alla sår. Då hon knäppte upp sin skjorta och visade läkaren sin ärrade rygg stelnade hon. "Vackert halsband!" log läkaren. Nithya sa inget men kände tårarna stiga. Hon hade helt glömt Marie.