Skinny Love [SV]

Varje gång jag ser att det bara är några rader kvar på kapitlet så blir jag lite ledsen - det betyder att jag måste vänta i en vecka tills nästa kapitel publiceras.

Och jag blir lite nedstämd med tanke på att det bara är ett kapitel kvar.
Det är så sjukt fantastiskt så att jag dör och återupplivas ett flertal gånger.

Ta vara på din skrivartalang! :-) ♥

Oh gud jag dör. Alltså jag bara älskar Draco just nu (och Blaise xD vem älskar inte Blaise liksom?) men jag förstår samtidigt både Harry och Draco. Men åh, alltså ni saknar ju båda varandra kan ni liksom inte bara finna varandra igen.

...♥o♥

Åhhh vad jag älskar denna fanfiction! Den är näst intill perfekt. Åhhhhh.
Längtar/längtar inte till nästa kapitel...

Vill bara säga att jag älskar att du lägger upp en gång i veckan och inte en gång i halvåret (om man har tur)...

Sista kapitlet, MEN frukta ej mina vänner! Jag har en lång och välskriven epilog som väntat i flera månader på att få bli publicerad. Jag vill också bara säga tack för att ni läste, och jag ska försöka publicera en ny fanfiction inom den närmaste framtiden (skriv gärna om ni skulle vilja att jag taggade er i den om jag skriver en ny).
Jag hade ett väldigt jobbigt 2013, och jag hoppades liksom på att Skinny Love skulle bli vändpunkten, att den skulle få mig att bli mer säker på mitt skrivande igen, och att börja ta åt mig av kommentarerna och komplimangerna jag får. Och det blev lite bättre. Men långt ifrån bra. Jag tycker fortfarande att jag skriver för jävligt men jag vågar publicera texter igen och jag tror att det är det som är huvudsaken, även om det fortfarande är jättejobbigt varenda gång. Skinny Love är också väldigt personlig, eftersom den är skriven utifrån egna erfarenheter. Och det är alltid svårast att visa sig sårbar. Så tack så otroligt, otroligt mycket för att ni läste och kom med era fina kommentarer. Ni är bäst.
Och juste, JAG SUGER PÅ AVSLUT JAG VET INTE HUR MAN SKRIVER SÅNT


Kapitel XVIII.
And in the end, we can’t blame the stars or tell ourselves that it wasn’t meant to be, that it wasn’t destined to happen but deep down we know that the stars were not the fault and it wasn’t ”meant to be”. The fault was in ourselves.

Draco hade haft fel. Det var hemskt. Han gick bredvid Harry Potter i en avlägsen korridor för att komma till skolans biblotek, och allting kändes så fel som det bara kunde bli. Den obekväma tystnaden var så tjock att den gick att ta på, och Draco hade svalt hårt tre gånger de senaste trettio sekunderna. Han hade också lyckats bita av sitt nagelband så att hans finger börjat blöda, vilket resulterade till att han var tvungen att suga på sin tumme i två hela jävla minuter innan blodet ville sluta rinna som Niagarafallen. Sexigt värre när man gick bredvid en person man hade kysst allt för många gånger. Tillslut så var de i alla fall framme vid bibloteket, och när de fått famnarna fulla med böcker av Madam Pince och var på väg tillbaka genom korridoren så kunde inte Draco hålla munnen stängd längre. Så han sa det dummaste han någonsin sagt i hela sitt liv, för du vet, han var en idiot.
”Jag hörde att du är ihop med Mini-Weasley igen”, sa han och försökte att få det att låta som om han inte alls var intresserad, utan bara ville fördriva tiden. Men Harry stannade upp och Draco kunde se hur Gryffindorarens händer tog ett hårdare tag om böckerna i hans famn, och på något sätt tyckte Slytherinaren att det kändes lite som en liten vinst.
”Ja”, sa Harry bara och fortsatte att gå utan att titta på Draco, och den här lilla känslan av stolthet försvann lika snabbt som den kommit dit.
”Jag menar”, fann Draco sig själv säga och försökte komma på vad i helvete han menade, ”Du vet, jag är typ glad… för din skull?” mumlade han och bet i sin underläpp för att den inte skulle börja darra. Hans huvud spelade ordet ”idiot” på repeat och han undrade varför i helvete han aldrig hade lärt sig att bara hålla käften och låta saker vara som de är. Han var inte glad, han var ledsen och arg och sårad. Harry stannade ännu en gång, och den här gången såg han inte ut att vilja flytta på sig på ett bra tag.
”Sluta, Draco”, sa han sakta och hans ögon tittade överallt utom på Slytherinaren. ”Bara sluta, du kommer inte kunna göra det bättre.”
”Jag-” Draco ville skrika, han ville skrika att Harry skulle sluta vara en sådan egoistisk idiot och istället se hur mycket han sårade Draco och ta honom tillbaka och krama honom och kyssa honom och älska honom och rymma med honom till Peru eller något där ingen visste vilka de var och där de kunde leva tillsammans i resten av deras liv. Men det gjorde han inte. Han höll tyst, och tittade ner på böckerna i hans famn. Han kände med ens för att slänga dem på Potter, han tyckte nästan att Gryffindoraren förtjänade några exemplar av Sätt att skydda sig och andra användbara förtrollningar i skallen efter att ha sårat Draco så mycket som han gjort. Harry tittade överallt utom på Draco när han började gå igen, och vägen till Professor Levithans klassrum kändes längre än någonsin.
Draco förväntade sig att alla i klassrummet skulle ha hört deras diskussion och att alla skulle kasta deras dömande blickar på dem när han och Harry kom in genom dörren. Han blev, för att vara ärlig, väldigt förvånad när han insåg att ingen hade någon aning om vad han och Potter hade pratat om. Han tyckte det borde synas på honom, hur ont det gjorde, hur Harry bara hade slängt ur sig de där få orden i hans ansikte. Allt Draco kunde tänka på var hur tom han kände sig, som om någon hade pumpat ur alla hans känslor ur honom. Han hade inte gjort någonting, det var Harrys fel. Allt var Harrys fel. Att Draco kände som han gjorde var Harrys fel, och Draco ville slå Pojken-Som-Överlevde tills han hade likadana smärtor som Draco själv. Det var inte rättvist, det var inte rättvist att Draco skulle gå runt och vara ledsen och känna massa saker och att Harry skulle kunna springa till Ginny efter bara några månader som om ingenting mellan dem någonsin hade hänt. Det var inte rättvist.

Det var kväll och satt han i fönstret i något torn, Harry hade tappat bort sig i slottet. I och för sig hade han marodörkartan med sig, men han brydde sig faktiskt inte om var han var någonstans. Det höll på att skymma och han kunde se hur de sista eleverna på skolgården började vandra upp mot slottet igen, för att ta sig till sina uppehållsrum i tid. Man kunde se hur de försökte dra ut på stegen, ingen ville riktigt gå och lägga sig. Speciellt inte sjundeårseleverna. Det var sista natten på slottet för många av dem, och när morgondagen kom så skulle de åka hem med tåget som så många gånger förut, men den här gången med vetskapen om att de inte skulle komma tillbaka. För bara någon timme sedan hade festen i Stora Salen avslutats, och Gryffindor hade förlorat elevhemspokalen med sju enstaka poäng mot Hufflepuff. Harry var lite ledsen för det, han hade liksom räknat med att hans elevhem skulle vinna en sista gång innan han lämnade slottet. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig.
Han hade också viktigare saker att tänka på. Som till exempel samtalet han och Draco hade haft för några veckor sedan när Draco hade frågat Gryffindoraren om hans förhållande med Ginny. Harry minns tydligt hur det hade känts som att någon hade hällt en hink med kallt vatten över honom, och hur mycket han frös på alla sätt en människa kan frysa. Det hade inte varit rättvist av Draco att säga sådär. Han kunde inte bara kasta ur sig sådana saker. Förstod han inte att Harry precis hade börjat läka och han bara kom där och slet upp alla såren igen? Dumma Slytherinare. Förstod han inte hur svårt det hade varit för Harry att ta det här steget och släppa taget av det som var och förhållandet som egentligen inte fanns? Draco var orättvis. Orättvis mot Harry. Gryffindoraren hade försökt, han hade försökt mer än någon annan någonsin hade gjort.
”Jag tyckte väl att jag kände av några narglar här”, sa en drömmande röst och Harry vände sig bort från fönstret. Han fann Luna le mot honom och sätta sig i fönstret hon med. Harry undrade om det var någonting hans vänner hade en hemlig överenskommelse om, att avbryta honom när han var djupt försjunken i tankar. Om det var så var han väldigt tacksam över att han hade dem.
”Hej, Luna”, sa Harry och försökte att le. Luna såg en stund på Harry och rättade till sin trollstav bakom örat.
”Du ser väldigt fundersam ut, Harry Potter”, Harry kunde inte låta bli att le. Vad som än hände så skulle Luna alltid vara den samma. Gryffindoraren bestämde sig i alla fall för att vara ärlig.
”Det kommer bli väldigt annorlunda, att sluta här och inte ha någon aning om vad man ska göra när man inte kan komma tillbaka till Hogwarts längre.”
”Annorlunda är inte alltid dåligt, Harry”, Luna tittade inte på honom utan hon hade istället vänt sin drömmande blick mot det dammiga fönstret, även om hon inte verkade titta riktigt på någonting. De satt några sekunder i tystnad innan Luna vände sig mot honom igen och log. ”Annorlunda kan bli det bästa som hänt dig.”

Utanför tågfönstret svischade olika former av landskap fram, men Harry hade inte tid att titta på hur Skottlands natur ändrades. Istället hade han fullt upp med att skratta åt Ron som förtvivlat försökte få ur en smällare ur sin ryggsäck, som hans älskade syster hade placerat där bara någon timme innan. Han hade precis fått upp den när den smällde av och hela hans fräkniga ansikte och röda hår med ens var fullt med trollsnor. Han svor och svor över Ginny som bara skrattade där hon låg med huvudet i Harrys knä. Hermione skakade på huvudet men man kunde se ett litet leende i hennes mungipa. Neville låg på golvet och skakade av skratt medan Ron hade övergått från svärande till förtvivlande bedjande om att Hermione skulle göra någonting åt allt trollsnor. Hermione suckade lite men trollade bort allt trollsnor från Ron, som efter sju år fortfarande var mycket tacksam över att Hermione var hans vän. Luna satt och läste Hört och Sett uppochner, helt oberörd av den smällande trollsnorbomben. Allt hade varit den perfekta tågresan, om det inte hade varit den sista de skulle tillbringa tillsammans. Harry låtsades att han var glad, han skrattade och skojade med sina vänner. Men det gjorde ont. Han gjorde ont. Av så många olika anledningar. Han ville inte tänka på den största anledningen, och han ville inte heller tänka på att han lämnade sitt hem. Men när han såg Draco Malfoy gå förbi utanför deras kupé och någon av hans vänner sa någonting om ”Hogwarts” så undrade han om han någonsin skulle bli hel igen.
Han hoppades innerligt att Luna hade rätt, att annorlunda inte var något dåligt. Och han kanske stod inför den bästa tiden i sitt liv. Men han hade så svårt att tro på det, för även om han hade Ginny i sitt knä så var det grå ögon och blont, mjukt hår, smala armar, ljus hy och ett klingande skratt han tänkte på varje gång han slöt ögonen. Och så skulle det förmodligen vara en lång tid framöver.



Fin.


-

Jag hatar sorgliga slut. Det är den värsta typen av slut. Men ibland är det den enda vägen ut.


When you read a book about love, it's very often a girl who falls in love with a guy who's amazing, or impossible wrong. And they have to fight for their love, have to be strong to make it. And I, personally, loved those kinds of books a few years ago. And I still enjoy them, I really do. They're fascinating. But I don’t think the love between a boy and a girl is the hardest love you can fight for. Because they always survive, they make it through it, one way or another.

Jag är tårögd.

Det här är så sorgligt, och jag blir helt död av att bara tänka på att det inte hände något mer.
Jag blir nästan arg på Harry för att han är tillsammans med Ginny, det är bara väldigt fel.

Men, som du skrev, så kan inte alla sagor sluta lyckligt. Det kunde inte den här.

---

Du skriver så fantastiskt att jag inte ens kan förstå det - du är nya J.K. Rowling.
Det är sällan jag läser någonting på mugglis nuförtiden, det blir mest att jag skummar igenom saker, men den här historien har jag läst ordentligt. Bokstav för bokstav, mening för mening, rad för rad. Och jag kan bara säga att det här är otroligt välskrivet och bra gjort.

Tagga mig om du skriver ny fanfiction/berättelse, och jag kan lova att jag kommer att läsa.
Vad du än gör, ge inte upp skrivandet, för du har en väldigt speciell förmåga att skriva bra.

ÅÅÅH så bra men sorgligt! Tagga gärna mig nästa gång du skriver något

Jag har tårar i ögonen.
Kan verkligen leva mig in i känslan Harry måste känna, att allt verkligen liksom är över.

Jag är mållös.
Så jävla vackert och tragiskt och ahhh.

Jag måste bara citera Sad Beautiful Tragic av Taylor Swift:
We had a beautiful magic love there
What a sad beautiful tragic love affair

Jag har tidigare sagt att jag är glad att det inte verkar bli ett lyckligt slut, och jag är glad att det inte blir det (såvida inte epilogen är Draco och Harrys bröllop... Lite hoppas jag).

Lova att tagga mig i din nästa historia.

Ta hand om din underbara skrivförmåga, men framför allt dig själv.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag ogillade slutet bara för att det var olycklig. I själva verket älskade jag det till stor del därför, livet är inte en dans på rosor och ibland fungerar inte saker som man önskar. Jag älskade det här slutet, men ogillade det yttepytte lite för att varken Harry eller Draco fick vara med den de älskade, och jag hoppas innerligt att de båda kommer över varandra på ett smidigt sätt.

Hela kapitlet var perfekt, och du hade mig vid tårar redan vid första stycket. Varje ord var helt obeskrivligt bra, varje mening var så bra att det skulle passat i en John Green bok (fast han skulle aldrig skriva en ff, och det går inte att ge ut en ff som en bok, men ja).

Bästa delen av det här kapitlet var när Harry var uppe i något torn och han hade sitt korta samtal med Luna. "Annorlunda är inte alltid dåligt", är det ditt citat, eller någon annans? Verkligen fint i alla fall. :3

Att få läsa den här ff:en har varit helt otroligt. Om det fanns ett ord som betydde otroligt, spännande, fint, underbart, fantastiskt, roligt, awesome, bäst, (och en massa till ord) på en och samma gång skulle det ordet beskriva den här ff:en ganska bra. Dock har jag inte hittat ett sådant ord ännu.

Det enda som jag nu kan tänka på som är dåligt är att det är slut. Att aldrig få läsa ett kapitel av Skinny Love igen är rent av smärtsamt, men på samma gång är glädjen av att få upplevt Skinny Love är galet stor.

Självklart ska du tagga mig i din nästa ff. Att få läsa något av det du skrivit är som att vinna på lotto eller något, fast man behöver inte betala något för lotten, och alla som tar chansen vinner. Just därför vill jag att du ska tagga mig, för det du skriver är så underbart att man antingen ler, skrattar, gråter eller rodnar tillsammans med karaktärerna när man läser, man är med dem i samma rum och ser det som i film.

Jag kan verkligen föreställa mig dig som en framgångsrik författare i framtiden, om du väljer att ta den vägen. Jag kommer aldrig sluta älska det du skriver, Erica, du skulle kunna skriva om ett tråkigt löv och jag skulle älska det.
Det du skriver är fantastiskt. ♥