Kriget om Akilia

Selene vandrar efter Mikel, hon säger inget, hennes blick är sänkt och naturen verkar förstå henne, fåglarna kvittrar inte, trädens grenar slokar ihop mer och mer. Som om hon kan påverka skogens alla levande varelser och ting. Hennes steg känns tunga när hon tänker på vad Mikel sagt... "Det vet du att jag inte kan, jag kommer aldrig kunna kyssa eller röra vid dig. Inte på riktigt. Snälla, be mig inte om något sådant igen. Jag förstår inte varför... Du kysste mig nyss och inget hände... Jag blev lite trött och visserligen nuddade vi inte varandra i ens en sekund men... ändå." tänker hon och en suck sipprar förbi hennes läppar.

Hon drar Mikels kappa tätare om sin kropp. Solen skiner inte längre, det var nyss varmt men nu börjar vinden att blåsa ilsket. Hennes våta klänning kyler ner hennes kropp, men det är ändå så pass varmt ute att det inte är någon fara. "Jag måste få av mig den här klänningen, men jag har bara två klänningar kvar nu... Jag måste be Aragon om tyg så att jag kan sy någon mer klänning och vandringskläder..." Tänker hon när de kommer fram till slottets portar. Vakterna ser lite sura ut men Selene reagerar inte på det, hennes blick är fäst vid marken hon går på. Hon vandrar rakt in genom porten med Mikel vid sin sida.

Hon stannar innanför den stora porten som stängs bakom dem. Hon drar av kappan från sina axlar och räcker den mot Mikel,
- Öm, jag måste gå. jag måste byta om. Säger hon och täcker sitt bröst med sin fria arm. Klänningen har torkat lite men man kan fortfarande se rakt igenom den. Hon tittar inte på Mikel, hennes blick är fäst vid marken medan hon håller ut sin arm med kappan i sin hand mot honom.

- Öm, jag måste gå. Jag måste byta om. Sa hon och täckte... Ja.
Han tog emot kappan och lade den sedan över henne igen.
- Jag litar inte på folk här inne. Så behåll den på. Du ser för hjälplös ut annars. Sa han och nickade.
Han märkte att hon hade blivit dyster av vad han sagt och om det tog all hans styrka skulle han försöka träna på att kontrollera det tillräckligt länge för att kunna ge henne en riktig kyss en vacker dag.
- Jag går och pratar med Aragon så länge, vi ses sen. Sa han och gick mot Aragons kontor för att vänta på honom där.

Han kom upp för trapporna och vakten utanför dörren följde envist med in den här gången. Efter en stund kunde han höra röster, det lät som Aragons och någon mer.
- Jag ber om ursäkt, nej, jag tror inte jag har något annat val. Han är oberäknelig. Pratade Aragon utanför och Mikel kände en dålig känsla sprida sig igenom hans kropp. Aragon kom in med en storvuxen man... Selene's livvakt, förra, eller nuvarande, eller vad man nu skulle kalla det.
- Åh, Mikel. Sa Aragon när han såg på honom.
Mikel hade omedvetet ställt sig om och blängde på Erak.

Selene drar kappan om sin kropp hårdare när Mikel gått iväg. "Han menar väl. Det är inte hans fel att han är som han är, han kan inte kontrollera det. Han är född sådan Selene, du gillar honom för den han är, oavsett vad och det vet du." tänker hon och vandrar sedan upp för trappan mot sitt rum. Men precis när hon kommer fram till sin dörr kan hon höra Aragons röst.
- Jag ber om ursäkt, nej, jag tror inte jag har något annat val. Han är oberäknelig. Sa han, men hon kunde inte höra vem den andra mannen var eller vad han sa. Hon rycker på axlarna, "det angår inte mig, det är Aragons affärer. Jag borde inte tjuvlyssna." tänker hon och går in på sitt rum.

Hons tänger dörren och hänger den fuktiga kappan över en av de två stolarna som står precis innanför dörren.
- *squik*... *Sniff, Sniff*.. *Squik* Hör hon och går fram till buren med den lilla månkaninen.
- Hej lilla vän, vill du ha en morot? Frågar hon och ler mot djuret som ser upp på henne med pigga ögon. Selene går och hämtar en morot som ligger i en korg lite längre in i rummet.
- Varsågod. Säger hon och lägger ner moroten en bit ifrån kaninen för att se hur benet läkt.
- Hmm, vi kan släppa ut dig imorgon tror jag allt. Säger hon och fnittrar lite åt kaninens söta näsa som går upp och ner i en himla fart.

Hon tar av sig den våta klänningen och hänger den på den andra stolen vid dörren. Hon klär på sig en rock av blått siden som smeker hennes kropp mjukt och kramar hennes små kurvor. Hon går fram till garderoben och plockar fram de två klänningarna hon har kvar och lägger dem på den stora sängen. "Hmm, vilken ska jag ta på mig? Den ena är alldeles för fin och den andra är alldeles för... Undermåttlig..." tänker hon och ser på de två klänningarna som skulle kunna tillhöra två helt olika människor.

Aragon gick till skrivbordet och satte sig och såg på Mikel med en allvarlig, bortstötande blick.
- Jag har pratat med Erak. Han säger att det där är dina verk. Är detta sant Mikel? Frågade han och gjorde en gest mot Eraks ansikte. Han hade svullen näsa, ett stort blåmärke över kinden. Men det annars verkade det inte vara som om han var speciellt skadad. Men något var fel på honom. Han kunde känna det så starkt i munnen och den känslan fick honom så oroad att han mådde illa. Den var fel... Fel? Han borde kunna känna känslor, men han kände ett fel... Hans ögon blev lite större och han kastade en snabb blick bakåt på Erak innan han vände blicken framåt mot Aragon igen.
- Ja. Sa han lugnt.

Efter några tysta minuter suckade Aragon djupt och ställde sig upp, böjd över skrivbordet.
- Mikel, härmed förklarar jag dig landsförvisad från Akilia till den tiden kommer då kriget är över. Sa han allvarligt.
Mikel bet ihop och ögonen blixtrade till.
- Jag förstår. Sa han och ställde sig upp och hade lust att döda mannen som han inte ens visste namnet på.

Selene stirrar på klänningarna. "Det får bli denna.." Säger hon och håller upp den vackra klänningen. Hon hänger tillbaka den andra klänningen i garderoben och tar på sig den blå klänningen av tunt silkestyg och chiffong. Hon borstar sitt hår och sätter upp det i en vacker femrads fläta. "Undra vart Mikel är? Han är säkert hos Aragon." tänker hon och när hon tänker på Mikel så sprids det ett leende, genuint och äkta, över hennes fylliga läppar.

Hon rättar till klänningen en sista gång och lägger flätan över hennes axel.
- Vi ses snart igen lilla vän, då sak du få en till morot. Säger hon och ler mot det lilla djuret som lugnt knaprar på sin lilla morot. Hon lämnar rummet, stänger dörren bakom sig och börjar vandra ner för den breda trappan. Hennes klänning svävar fint och mjukt med i hennes rörelser.

(Hennes klänning)

Erak log mjukt mot honom och Mikel morrade åt honom.
- Flytta på dig. Fräste han och knuffade in honom i väggen. Erak var stark, men Mikel hade mycket gömt.
Mikel gick ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig.

Mikel kunde reglerna, han hade 24 timmar på sig att ta sig därifrån, eller åtminstone hålla sig borta från alla. Om någon såg honom skulle han bli inspärrad, eller värre. Det var inte på hans lista av saker så därför skulle det inte ske. Men innan han kunde åka behövde han meddela Selene. Han hade inte gått långt innan han såg henne komma ner för trappan och tog av sig sitt armband, som var tecken på spejarna. Han fnös och gick mot henne.

Selene ser sig om, hennes bleka hand smeker räcket av marmor medan hon vandrar ner för den breda trappan. Då ser hon Mikel, leendet som sprider sig över hennes läppar tycks värma upp hela luften omkring henne, hon ökar på sina steg, nästan springer ner för trappan för att komma fram till honom fortare.
- Mikel! ropar hon glatt men när hon ser hans ansikte så tappar hon sin fart och står helt still i trappan, hon ser på honom med undrande ögon och leendet hon hade på sina läppar försvinner. "Mikel..? Mikel vad är det? Det är säkert den här klänningen, jag skulle tagit den andra på mig... Han gillar inte denna, eller det kanske är att jag har håret i en fläta?" tänker hon sorgset och kramar sin fläta med sin ena hand och håller i klänningens tyg med sin andra hand.

Hon tar ett osäkert steg ner för trappan, det är bara 7 trappsteg kvar till golvet,
- Mikel, Mikel vad är det..? Mumlar hon nervöst medan hon tar ännu ett steg mot honom. "Vad har han i handen?" Tänker hon när hennes blick svept över hela honom, men ännu en gång stannat med sin blick fast på hans ansikte, sökandes efter hans ögon, efter svar på vad som är fel...

Mikel suckade och gick långsamt fram till henne. Han log svagt
- Vad har du gjort i ordning dig för? Frågade han och tog hennes hand.
- Selene, Erak har pratat med Aragon om vad som hände där borta vid sjön. Enligt honom klev jag över gränsen och är opålitlig, så jag måste ge mig av härifrån. Jag är inte spejare, jag är inte Akilisk, inte längre. Men lova mig att vara försiktig. Sa han och gav henne armbandet.
- Du får ta det till Osweld, jag har inte rätt att äga det längre. Sa han och höll hennes hand.
- Akta dig för Erak, det är något fel med hans smak, men jag kan inte läsa av det. Du är bättre på att läsa av människor än vad jag är... Förlåt. Viskade han och smekte hennes kind.

Mikel gick på grusvägen till hans stuga och höll hakan höjd. Han var stolt över det han gjort. Han hade skyddat Selene, vilket var hans jobb. Sen så kvittade det för honom om alla trodde på Erak. Nu skulle han hem, packa en väska, hålla sig undan. Sen skulle han försöka göra sig till nytta.

Selene ser på Mikel, hans ord slår hennes hjärta som en hästs hovar mot den hårda marken. "Nej, nej... Mikel, det var ju inte så... Du kan inte ge dig av!" Tänker hon, hanns mun är lite öppen men inget kommer ut ur den. Hennes stämband vill inte fungera. "Mikel, vad ska jag göra utan dig..?" Hennes tankar snurrar och snurrar, "Mikel, jag älskar dig....". Hans fingrar mot hennes kind skickar värme genom hela hennes kropp, även om hon inte kan känna hans hud för att han har handskar på sig men hon kan ändå känna värmen som sprider sig från hans hand.

Hon ser på honom medan han lämnar hallen och går ut genom den stora porten. Hon bara står där, oförmögen att röra sig. Hennes hjärta slår så hårt, hennes ögon fyllda av tårar som börjar sippra ut och ringla sig ner för hennes kinder. Hennes knän viker sig och hon sätter sig på trappan, hon håller fast i en av räckets pelare och lutar sin panna mot sin hand. Hon gråter tyst för sig själv, "jag har inte gråtit så här på... Aldrig, jag har aldrig gråtit så här..."

- Mikel! Skriker hon helt plötsligt och reser sig från trappan, hon springer ut ur hallen, ut genom porten och stannar när solen skiner henne i ansiktet, hon ser sig om med suddig blick från tårarna.
- Mikel!!! Skriker hon med all kraft hon har inom sig. Hon börjar springa genom slottsgården,
- Mikel, snälla kom tillbaka.... mumlar hon medan hon springer. Men det är lönlöst, hon kan inte hitta honom, hon vet inte vart han gått, vart han bor, hon vet ingenting.

Hon ser sig om, hon står vid sjön, där allt hände. Där allt gick fel...
- Mikel... *snyft snyft snyft* Mikel, snälla du kan inte lämna mig nu... Mumlar hon mellan snyftningarna medan hon ser ut över den still sjön.
- Men, Mikel.. Han rörde ju knappt Erak. Han kan inte ha, Erak ljög! Det var ju jag som slog honom! Men Mikel, varför sa han inte som det var? Då hade ju inte detta hänt! Hon vänder sig om, himlen är täckt av gråa moln, skogen verkar grå och dyster. Trädens grenar hänger och slokar, inga fåglar kvittrar, som om skogen känner av hur Selene mår.

Hon går med bestämda steg en stund men börjar sedan att springa, hennes klänning är otymplig, hon tar tag i tyget och lyfter upp det så hon kan springa utan att trampa på den. hon springer hela vägen fram till dörren in till Aragon. Tårarna rinner ner för hennes kinder, flätan har trasslat upp sig, hennes klänning är smutsig och hennes läppar är svullna och hennes kinder är puffiga från att ha gråtit.

Hon drar upp dörren och går in med ilskna steg, hon har aldrig varit så här arg förut och hon vet inte vad hon sak ta sig till. Hon ser Aragon men Erak är inte där.
- Selene?! vad har hä- Selene springer fram till honom och Aragon öppnar sina armar för att ta emot henne i en kram men istället börjar hon slå på hans bröstkorg, hon är inte stark så hon klarar inte av att rubba Aragon men hon slår hejdlöst med sina knutna nävar mot hans hårda bröstkorg.
- Hur kunde du?! Hur kunde du skicka iväg honom Aragon!? Hur kunde du?! Jag hatar dig! Jag hatar dig! Han har inte gjort något fel! Hur kunde du! Han har inte gjort något fel! Hennes slag tappar sin kraft och hon backar undan från honom så att hon står ett steg ifrån honom. Aragon sträcker ut sin hand för att stryka henne över kinden men Selene backar ett steg till så att han inte når, hon lägger sina armar i kors över sitt bröst och ser med sorg, ilska, uppgivenhet och smärta på honom.
- Hur kunde du? Han har inte gjort något fel. viskar hon med nästan kall röst. Aragon ser på henne,
- Selene, du var där, du såg vad han gjorde mot Erak, han är opålitlig. Han...
- Han är inte opålitlig! Han skyddade mig från den där hemska mannen! Han räddade mig! Skriker Selene mot Aragon.
- Selene, Eraks ansikte berättar en annan hi-
- Jag struntar i vad Erak sagt, det är inte sant! Jag va där, jag såg allt! Skriker Selene och springer iväg från salen med tårar som fortsätter att flöda.

Mikel saknade henne redan, något otroligt mycket. Men det här var nog bäst, tänkte han när han kollade upp mot himlen. När han inte var anställd i Akilia, så hade inte spioner något att ta reda på om honom, det skulle gå att uträtta mer i Aragons namn där det annars var omöjligt för Akilia att sträcka in lilltån. Men han var fortfarande orolig för Selene, i närheten av Erak... Dessutom var hon ett sånt uppenbart mål! Allra helst skulle han vilja kidnappa henne med sig, Mikel till och med skrattade till lågt vid tanken. Fast Akilia skulle nog inte klara sig utan Selene, hon var en av få som hade gott hjärta och kunde se igenom de ruttna.

Mikel stog vid portarna och väntade tålmodigt på att grindarna skulle öppnas. Det kändes som om det tog plågsamt lång tid.
- Vi ses, Akilia. Mumlade han för sig själv med en mystisk min och sneglade bakåt på det vackra landskapet, sen de svarta portarna när de sakta stängdes bakom honom.

En sak kunde han bekräfta, när han gått en bit, gräset var inte grönare på andra sidan, det hade gulnat och han blev faktiskt förvånat hur långt mörkret sträckt sig. När de där kröp in innanför Akilia, tja, det var då det var över. Luften kändes också annorlunda här, smaken, träden, allt. Allt kändes sönderstressat av misstänksamhet. Han skulle nog inte få det enkelt att komma in som främling i någon by.