Prs(Dragon Fantasy)

"Var inte dum!" fnyste Uriah, "Du är ju den vackrast tjej jag någonsin sett!!"
Försent kom han på vad han sagt och rodnade. Han körde ner händerna i fickorna och såg osäkert på Mina under luggen - skulle hon bli arg nu?
Han hoppade inte det i alla fall. Suck. "Vi ses sen då, antar jag!" mumlade han generat och började gå.

Mina bara stirrade efter honom, förvånad och varm av hans ord. Tyckte han det? Eller hittade han bara på det? Det trodde hon inte. Hon begav sig till stugan, bytte om och gick sedan till för att äta hon med.

Uriah satt tyst och åt. Hade han verkligen sagt till Mina att hon var vacker? Hon var ju det, men det var nog inte det bästa han kunde säga. Han kände att kinderna blev varma bara av tanken på orden. Usch - nu hade han verkligen gjort bort sig. Oron över att ha sabbat allt mellan honom och Mina gjorde att han tappade aptiten och gick från bordet efter bara en burgare och lite pommes. Han lyckades inte få ner all läsk. Istället gick han till stuga 7, klädde om, och gick ner till sjön.

Mina såg efter Uriah och åt tveksamt sin mat, hon såg honom försvinna mot sjön. Tyst kom hon efter honom, försiktigt och tvekande. Då hon var framme satte hon sig vid honom, "Menade du det du sa?" frågade Mina tyst och försökte fånga hans blick i sin.

Uriah ryckte till. Han hade varit så inne i sina tankar att han inte märkt att Mina följt efter honom. Han rodnade åt hennes fråga och såg ut över sjön. "Ja. Du blev inte arg va?" mumlade han försiktigt.
Han hoppades på att få ett 'nej' eller en kram eller något i den stilen. Mina var den enda vän han hade utom Arnold och han ville inte förlora henne ur sitt liv, inte på första taget i alla fall. Och det fanns så mycket han ville veta; vem hon var, vad hon tyckte om att göra, allt ville han veta. Han ville vara den bästa kompis som någonsin skådats. Mina fick honom att vilja det.
Plötsligt insåg han att han inte tänkt allt detta - utan sagt det...

Mina såg på honom, förvånad att hon inte visste vad hon skulle säga.
"Du är allt en lustig liten prick du." sa hon men hon log mot honom, ett äkta och varmt leende, något ovanligt.
"Men nej jag är inte arg, hur skulle jag kunna det? Sen.....jag vill vara din vän med." sa hon och drog handen genom sitt hår.
"Gå inte in på min barndom bara, okej?" sa Mina med allvar, hon ville eller orkade inte det, inte än på ett tag.

Uriah log lyckligt mot Mina. "Se, du ler ju!" sa han vänligt. "Du får gärna le oftare!" sa han sedan.
Uriah suckade, "Ja lustig är jag nog. Och dum och skum!"
"Vilkrn lättnad! Jag trodde du skulle döda mig!" Uriah flinade. Han log ännu större sen, "Så bra. För jag tycker du verkar vara en superbra vän. Och jag ska inte gå in på din barndom."

"Går du in på den dödar jag dig." sa hon som skämt men det låg allvar bakom orden. Hennes leende försvann men blev sedan trevande som hon försökte på nytt.
"Fast om du är dum- skumm fungerar det med, det är ganska så fint." sa Mina roat och la sig ner på rygg vid honom.

Uriah nickade och knep ihop munnen som för att bekräfta at han inte skulle yttra ett ord om hennes förflutna.
Han log snett, "Tackar!" skämtade han.
"Vad är din favoritfärg?"

Mina såg fundersamt på honom med rynkad panna då hon inte tänkt på det förr.
"Blå......" sa hon trevande, "Blå som havet, som himlen det är frihet." sa hon och såg upp på honom.
"Och din?" frågar hon.