Den tredje världen

Lotus tittade på dem och ryktade klart Fedra. Hon tog med sig sadelväskorna och hästens utrustning bort till elden. Hon satte sig ner och drog fram en bit torkat kött som hon började tugga på, medan hon lyssnade på vad de andra sa. Så de var alla på rymmen, något hon misstänkte. Lotus tänkte efter, vad skulle hon svara? Skulle hon vara ärlig? Hade de andra varit ärliga, eller hade de ljugit?
"Själv kan jag inte minnas hur länge jag har varit på rymmen. Jag kan knappt minnas när jag senast inte varit på rymmen, jag och mina föräldrar flydde när jag och min bror var små" sa Lotus och tittade på dem andra.
"Vart är ni ifrån?" frågade hon och studerade de andra runt elden.

Zet gick haltande omkring i huset som till hans olycka var nästintill möbeltomt. De enda möblerna som han då hade stött på var en turkos och ganska robust byrå, en gammal spis med ugn som man eldade med vedklabbar i, ett flertal mattor som prydde golven och två stycken soffor. Det var inget fel på något av dem, så han undrade varför den förre ägaren av huset hade lämnat de möblerna kvar. Kanske behövde hen inte möblerna då han redan hade andra, nyare?

När hans namn hördes någonstans ifrån, ganska långt bort enligt hans beräkningar, lös han upp. Både inombords och synligt visades det, då ett stort leende uppenbarades. Ett leende av lättnad, av något slag. Zet började med maklig takt ta sig till ljudkällan. När han såg henne igen höjde han handen för en hälsning och kom på ihåg att hans uppgift var att leta efter någonstans att laga maten. Det enda han egentligen hade gjort tills dess var att kolla runt i huset om det var helt säkert, och vad som fanns där. Fast, det förstås, vissa saker av sakerna i huset kunde man ju använda till matlagningsplats.

Atala satt med det långa svarta håret hängande för ansiktet med de mörka ögonen stirrande in i elden. Varför ställde alla så många frågor? Tänkte hon och såg upp på Lotus. Var inte det en blomma föresten? Orsaken till att Atala var här var den att det mörknat, hon skulle inte hinna fixa ett läger och hon ville inte ha människor någonstans nära sig. Håll dina vänner nära, men dina fiender närmre., det var ett bra ordspråk då alla var ens fiender, alla kunde förråda en.
"Kommer ifrån? Barnhem gissar jag?" säger hon fundersamt.
"Fast jag dög inte." avslutar hon sedan och kliar sina hals. Barnhem hade de kallat det, kala vita rum med en säng, tester av olika saker, liknande de gamla mentalsjukhusen de förr haft. Där de provade fram nya saker, testade mediciner till folk som var bra, människor som dög. Då hon vuxit upp, de insett att hon hade dåliga gener,. Testat på gammalt vis, rasbiologi, nej hon dög inte och det blev tal om sterilisering sedan arenan eller slava, nej hon ville inte tänka på det.

Shea rycker på axlarna.
"Ingen aning." mumlar hon. "Varför så mycket frågor?" tilläger hon sedan. Speciellt den typen frågor. Hon tystnar, har ju ändå inget att säga egentligen.
"Jag tänker sova nu." säger hon efter en stund. Hon reser sig upp och går fram till ett träd. Prpvhänger grenarna för att se om de håller. Det gör de. Shea svänger sig upp och lägger sig. Mellan grenarna skymtar en mörk himmel med ett par få, svagt lysande stjärnor. Hon blundar och slappnar av en gnutta. Håller koll på de andra med hjälp av hörseln.

"Jag minns inte riktigt, jag har förflyttat på mig hela livet." Hon log svagt åt Lotus håll, om man nu kunde kalla grimasen i hennes ansikte för ett leende. Hon drog upp knäna och lade armarna om dem, lutade hakan mot ena knäskålen. "Jag vet inte", avslutade hon enkelt. Hon betraktade Shea ett tag innan blicken gled in mot elden istället.
Sedan sjönk hon ihop på marken, kanske flyttade på sig någon meter, men hon lade sig tillrätta och använde armen som huvudstöd. "Ja", mumlade hon. "Jag tror Shea är inne på rätt spår" Tröttheten hade kommit smygande medan hon suttit vid elden, och nu var ögonlocken tunga och koncentrationsförmågan trög.

Darren var lättad av att höra att de alla faktiskt var rymlingar, även om han inte visade det. Dock blev han allt mer intresserad av Lotus, då hon haft kontakt med en soldat trotts det.
"Fyra år, och enda sedan jag föddes. Blev fasttagen för ett år", svarade han då Esther ställde honom samma fråga. Vissa kunde ta det att han blivit fast som ett dåligt tecken, men att han rymt var ett större dåd som man sällan lyckades med.
"Långt bort ifrån, mer vet jag inte", svarade Darren till följande fråga. Han hade fötts på en annan kontinent, men han var knappt ett år då hans föräldrar flydde för att leta efter en bättre plats. Ön hade förr kallats Irland och var nu totalt under militäriskt styre, Darrens familj hade varit bland de sista att komma undan. Darren hade ärvt sin accent från sina föräldrar då de varit hans enda sällskap i flera år och även nu höll han fast vi den, för att inte glömma bort vem han var och som en påminnelse att han var olik.
Sanningen att säga var Darren också utmattad, men han visste inte om han skulle kunna få sömn med de andra nära. Han skulle dock försöka, så han lade sig ill rätta på marken med sin väska under huvudet. Pistolen stack honom i ryggen, men han ville inte dra fram den ifall de andra skulle bli skrämda.

Lotus nickade när de svarat henne, hon funderade på om hon skulle svara, men ansåg att det vore oartigt om hon inte gjorde det.
"Själv är jag ifrån New York, mina föräldrar bodde där ifrån början, mina föräldrar förstod att situationen där var ohållbar och vi flydde innan militären fick tag på oss" sa hon och tittade ner i vattnet. Det kändes som om det hade varit en livstid sedan de lämnade New York. Lotus hade velat se staden under dess glans dagar, när glada människor hade gått på gatorna, när det varit fred och världen hade varit en bättre plats. Hon undrade om världen någonsin skulle bli sig lik igen? När några av de andra bestämde sig för att sova blev hon förvånad, det var förunderligt hur fort de litade på främlingar. Lotus reste sig upp och tog sina tillhörigheter med sig, hon ville inte sova för nära de andra, och särskilt inte runt en eld. Eldar gjorde att man blev synligare, och man förlorade själv sitt mörkerseende, man hade en tendens att bara se det som fanns inom ljusets räckvidd. Hon la sig nära Fedra och rullade ut sina filtar, hästen skulle varna henne ifall någon kom för nära. Hon drog svärdet och lät de ligga bredvid henne under filten, i fall någon skulle få för sig att göra något. Lotus slöt ögonen och föll in i en lätt sömn, en sömn som tillät henne vakna i fall det behövdes.

Atala bara lyssnade men sa inget, de andra verkade gå till vila, att de kunde? Atala hade inte ro till detta men hon satt stilla för att inte skrämma någon av dem, inte kunna hota dem. Hon stirrade in i elden som började falna, då elden falnat och hon hörde sovande ljud från de andra hade även Atala somnat. Hon sov i hopkurad på marken och med det annars så hårda ansiktet utslätat och fridfullt. Man fick förlåta henne att hon var som hon var hon hade sina bättre och sina sämre dagar, detta var en av de bättre. Ingens liv var lätt om man inte tillhörde makten, men man var hellre på flykt än fångad. Darren hade också varit fångad, hade de andra det med? Hon visste inte men nu sov hon.

Ronnie hann nästan bli orolig innan Zet dök upp. Mer för att hon var rädd att någon verkligen skulle befunnit sig i huset än om Zets säkerhet. Även om hon inte ville vara en person som inte brydde sig så var det bäst att aldrig komma någon för inpå livet eller fästa sig vid. Vilket hon åter igen påmindes av då hans ansikte pryddes av ett leende. Hennes däremot kunde hon inte tänka sig annat än lika en grimas.
”Hittat något?” frågade hon och kollade runt i farstun.
Det hade troligtvis varit ett vackert hur en gång. I alla fall inte så nedgånget.

Ronnie lät ryggsäcken glida av de späda axlarna, höll den istället i händerna och rörde tacksamt på axlarna. Ryggsäcken som tidigare varit henne något av en plåga hade inte blivit lättare av grenarna hon bundit fast med remmarna längst ned på ryggsäcken. Även om den lilla kitteln var av ett relativt lätt material var den nästan för tung för henne att släpa med sig men den var en nödvändighet och även om hon inte känt så, så hade den tillhört Jenna.

Vid hennes fråga var han tvungen att tänka efter. Hade han hittat något användbart?
"Tja, det finns ju en öppen spis där borta, och sedan en vedeldad ugn/spis i det rummet" sade han och pekade åt deras placeringar runt om i huset, "Och eftersom det är natt så BORDE ingen kunna se röken om vi använder något av dem, men man vet ju aldrig... annars får vi försöka ge oss ut i skogen igen, leta efter så torra kvistar som möjligt då dessa inte ger ifrån sig så mycket rök som fuktiga, och elda med. Eller så eldar man bara under ett barrträd."
Zet körde ner sina händer i shortsfickorna och gungade fram och tillbaka på sina tåspetsar.