PRS(Dragon Fantasy)

Stefan fortsatte mumla mer innan han tillslut tystnade igen och sov djupt. Lika djupt sov han tills han vaknade på morgonen.
Trött satte han sig upp och gäspade. Hur hade han hamnat i sängen? Han såg ner på Ina som låg på madrassen. Sov hon eller hade hon vaknat?

Ina hade somnat och låg i en liten boll på madrassen, "Nej, nej." kved hon och värjde sig som för händer som slog, "Snälla far". Kallsvetten rann och dagens händelser hade fått gömda barndomsminnen att blomma upp.

Stefan tog sig upp ur sängen och med rynkad panna satte han sig vid henne. "Ina" sa han högt och tvekade en aning innan han drog upp henne i sin famn. "Ingen är här för att skada dig, det är bara jag, Stefan".

Ina stelnade till och slog upp ögonen som var som var mörka nästan svarta och fyllda med fasa. Ingen ska skada dig var lögn, vem hade startat allt hon glömt? Jo, Stefan. Hon försökte vrida sig loss kvidande i tron att fadern och Stefan var samma person att han skulle slå henne sönder och samman nu.

Stefan släppte henne inte utan greppet blev snarare hårdare. "Lugna ner dig!" bad han Ina och strök henne över ryggen. "Din far är inte här, inte min far heller, det är bara Stefan" sa han och försökte låta lugnande.

Ina blev först i panik då han höll fast henne. Hon bet honom i armen i ett desperat försök att komma loss. Långsamt efter försök att ta sig loss genom att slåss, bitas och rivas vilket inte ledde till så mycket lugnade hon sig. Hennes ögon började bli normala och hennes sinne verkade bli sig självt igen.

Stefan svor till då hon bet honom men släppte inte utan bara väntade. Då hon äntligen lugnat sig släppte han henne och såg över beten. "Jag hoppas du har rena tänder" mumlade han och grimaserade då han såg det bitmärket som blivit i armen. Det var blodigt....

Inas ögon blev stora, "Gjorde jag det?" sa hon ångerköpt, hon hade inget minne av det. Vad hade hänt? Varför låg hon i Stefans famn? Sakta drog hon sig undan och såg på honom.
"Det borde tvättas." mumlade hon fram och gick för att hämta trasan och vatten. Hon hade absolut inget minne, bara att hon somnat, inget mer.

Stefan såg upp på henne. "Du bet och rev mig, jag vet inte varför, du hade panik och jag försökte lugna dig" mumlade han och tog sig upp på fötter.

"Gjorde jag?" Ina var än mer förvånad och började tvätta såret. Men det verkade vara så, det verkade stämma.
"Förlåt, jag visste inte, jag ville inte." stammade hon fram, hon var inte ens medveten om det.