Ghost Hour [Rollspel]

"Redan död", svarar hon. "Man överlever inte skott i huvudet, speciellt inte utan läkare. Förutom den där psykopaten så har vi en flicka som är... galen, hon har någon vän eller något i huvudet hon talar med och verkar se, och sedan har jag väl inte träffat på någon annan. Förutom Owen då som är rätt så... död", säger Evelina med en suck.
"El säger du?" frågar hon sedan tankfullt. "Inte för att vi har en chans nu, eller du, om jag fortfarande lever då kanske jag kan följa med men... någon form av sax skulle vara bra, kanske det rent av finns en häcksax?" säger hon och börjar tänka. "Hur många gånger har inte en mördare i filmer försökt mörda någon med en häcksax? Och det här är ju ett jävla spökhus så..." säger hon sedan. "Först behövs givetvis något som kan kortsluta elen. Jag ska personligen till sjukstugan och försöka hitta... något", säger hon och tänker på allt hon kan hitta där inne. Ifall hon har tur hittar hon något bra, speciellt om det finns något vasst hon kan använda. Och en bädd. Hon kan sova på dagtid och vara vaken på natten, beredd att försvara sig mot demonerna som kommer fram då.
Dags att bli vampyr, Afrodite, tänker hon för sig själv.
"Vart hade du tänkt gå?" undrar hon sedan och ser på honom. Hon är säker på att hon känner igen honom. Någonstans ifrån.

"Ingen har väl aldrig rymt från Ghost Hour förut", grubblade han och tänkte noga efter genom de tiderna som han tittat på programmet. Nej, ingen hade nog lyckats med det än. "Kanske vi blir det första."
Han jobbade sällan i team, med undantag från hans kompis Jim då, men han kunde man ta som ett undantag. Jim var som en bror, han gjorde aldrig något som kunde få Joseph att tappa nerverna och han var lojal.
"Häcksax, säger du? Lägger du en häcksax emot eltrådarna får du stöt, love", flinade han och skakade misstroget på huvudet.
Han gick några steg vidare i korridoren för att försäkra sig om att ingen tjuvlyssnade på deras konversation.
"Om det inte är för mycket till besvär, skulle jag gärna följa med dig", sa han. "Jag skar mig på en kniv tidigare."
Han drog upp ärmen på sin svarta jacka och visade ett litet men djupt skarsår på sin vänstra underarm.

När ingen svarar bestämmer sig Elizabeth för att gå vidare. Rummet är kolmörkt nu när ljuset från entréhallen inte längre silar in, och hon känner sig ensammare än någonsin.

Hinner inte skriva mer Senare, kanske ♥

"Och det var även därför jag sade att något behövs för att kortsluta elen först", ler hon mot honom. På ett annat vis, ett mer självsäkrare sätt, inte ett sådant sött leende som hennes bror brukar säga att hon ler. Nej, inte nu när hon är uppfylld av spänning och nästan får en adrenalinkick av den här mannen.
"Andra våningen", ler hon och ser sedan på honom. "Du råkar inte ha en aning om vart trapporna ligger?" säger hon sedan. Hon har knappt gått mer än femtio meter. Hennes "rum" som hon vaknade upp i tidigare ligger bara en bit bort.
"Behöver du hjälp med det eller kan du sköta om såret själv?" undrar hon sedan och kommer närmare honom, fortfarande med ett leende lekande på läpparna.

"Ah, jag tror jag har det perfekta offret för det", sa han med tankarna på ingen annan än Erin. Han skulle göra hennes liv till ett rent helvete, det var en sak som var säker. Till sist skulle hon böna och be om att han skulle döda henne och allting skulle ligga i hans grepp. Han erkände att han gillade att ha greppet om människor, se dem lida och böna efter hjälp. Det var fascinerande hur de började bete sig efter en tid som de inte kunde göra något själva, då de blev beroende av någons hjälp och inkapabla att gå till handling själva.
"De är precis här", sa han och gjorde en gest mot stället bakom kröken. "Låt mig leda vägen för dig, love."
Han gjorde en hjärtlig gest framför sig mot trapporna åt henne, det här kunde ju gå smidigare än vad han först hade förväntat sig.
"Jag har aldrig varit bra på att plåstra om mig själv", sa han och log snett mot henne. "Hjälp skulle uppskattas, om du inte har något emot det."

"Absolut inte", ler hon tillbaka och börjar gå mot hållet han visade. Hon ser trappan och börjar gå nerför den, och hennes hjärta vill fortfarande inte lugna ner sig.
Hon förväntar sig att han ska följa efter, hon vet inte varför, men då hon ännu inte är dödad så vågar hon lita på att de åtminstone kommer komma till sjukstugan vid liv, båda två.
Hon hoppas på att hitta något bra där. Som en skalpell. Ett instrument som både kan rädda och döda någon. Det vore typiskt Ghost Hour. Och kanske något annat bra, ifall hon har tur. Tur har hon sällan mycket av, se bara vad som hände med hennes iPod, jävlarna tog den.
Sam skulle förbanna henne, säga att det är ett farligt spel hon spelar, men vad fan, liksom? Hon är fast i Ghost Hour och de två hon känner till är båda lite sjuka i huvudet förutom att den ena verkar harmlös och den andra har hon inget emot ifall hon får en kula i huvudet eller inte.
Trappan knarrar lätt under henne och hon undrar hur lång tid tills Ghost Hour startar på allvar, då demonerna kommer fram och hennes största skräck börjar härska. Dock vet hon inte riktigt vad hennes största skräck är. Hon har några alternativ men ingen verkar egentligen trolig. Ifall hon har rätt så kanske hon överlever åtminstone de flesta, förutom en där hon brutalt mördas då... den överlever hon inte, fast det är inte riktigt döden hon är rädd för, utan vad som sker efteråt. Och med Jones då... Den skulle hon inte överleva, inte ens chans.

Han följde efter henne nerför trappan, hon var inte det minsta som de tidigare tjejerna han stött på i huset. Hon verkade mer lugn, tankspridd och kanske till och med lite som honom. Själv kände han sig lite överlägsen då han hade sin glock, den hjälpte honom att känna sig självsäker.
"Jag heter Joseph förresten", sa han då de klev av på andra våningen. Han öppnade den första dörren till höger och höll upp den för henne då han kikat in och försäkrat sig om att det var sjukstugan. "Joseph Armstrong."
Han kunde inte låta bli att le mot henne, det var inte likt honom att bete sig på det här viset. Så som en gentleman helt enkelt. Han hade i och för sig lätt att skaffa åt sig kvinnor i Amerika tack vare sin gudomliga accent, men han brukade sällan vara så vänlig.

(Borde vi inte invänta resten?)

Hon ler mot honom. "Evelina. Evelina Shadowsoul, men, mina närmaste vänner kallar mig Afrodite", ler hon och går in i rummet och ser snabbt runt. Kollar efter något och...
"Herrejävlar. Det där är pepparkakor, och typ... kakor", börjar hon förvirrat och ser upp mot Joseph. Hon går fram till bänken där kakorna ligger och ser även en kaffebryggare även om vattenkranen verkar vara allt annat än rostfri och inget kaffe i närheten. Hon ser runt, försöker hitta källan till det enkla ljust som lyser upp rummet så mycket så att de kan se, men det är inte ett överflöde på ljus, men givetvis hittar hon inget.
"Hur är det med ditt sår förresten?" undrar hon sedan och överger maten och börjar leta reda på sakerna hon behöver. Hon hittar en liten sax, men ingen häcksax eller skalpell ännu dock. När hon hittar en sak så lägger hon det på bänken med kakorna och sicksackar sedan mellan bäddarna så att hon kan leta upp nästa sak hon lär behöva.
"Är det djupt? Ont verkar det ju inte göra, men det kanske svider?" frågar hon sedan och ler snett mot honom medan hon ser honom i ögonen efter att ha ställt sig upp.

( fiiiine... x'D )

"Som kärleksguden?"flinade han och satte sig ner på den närmaste bädden som han kunde hitta innan han smidigt drog av sig rocken för att han lättare skulle komma åt såret.
"Det är inte så farligt, men det blöder ner min rock", förklarar han och granskar såret. "Ganska djupt skulle jag säga. Hittar du nåt bandage där eller nåt som går att linda om det?"
Han lägger ögonen på maten som finns där och ler brett då han får syn på kaffekokaren, beroende som han var kunde han knappt vänta tills han skulle få smaka på kaffe igen.
"Vem lägger en kaffebryggare i en sjukstuga egentligen?"sa han hånfullt.