PRS Jessica Tonks|AlexZz

"Mäster?" Säger en av tjänarna och Saergoth tittar upp. Om hon dör då är hon kvar här för alltid, men... inte som Samantha. Saergoth hade då aldrig försökt hela någon med sina krafter förut, men han vet att han ska kunna det. Han ser på Samantha och lägger huvudet på sned. Faktorn att han vet att hon inte kommer dö är rätt lugnande, samtidigt som hans mänskliga hjärta tycks banka frenetiskt. Det här är inte vad han ville. Sicken knipa han satt sig själv i. Han hänger med huvudet och tar sin fria hand. Det glöder om fingrarna. En demon? Som helar? Vilket grymt skämt egentligen. Ett hemskt, grymt skämt. Han kan lika gärna skada henne som vad som helst annat. Fingrarna antar en ny blåaktig färg. Saergoth lägger inte märke till det utan lägger de bara över såret och ser på Samantha i hopp om att se en förändring. Han vill inte att hon ska se honom på något annat sätt än hon gör nu, Han vill inte att hon ska förändras heller, han tycker om henne precis som hon är. Trots det kan han inte ens svara henne.

Samantha log än svagt, trots smärtan. Hon kände sig ganska lugn även om hon skulle dö. Såklart ville hon inte det, men hon var inte ledsen över det heller, hon tog det bara. "Saergoth?" undrade hon svagt och hennes blick blev suddigare och hon blekare. "Vad gör du?". Hon såg hur hans fingrar började glöda blott.
Då han la dem över såret spärrade hon först upp ögonen i smärta och ett ljud av smärta slapp ur henne. Men sedan slappnade hon av och slöt ögonen. Såret läkte, hon känna hur det läkte ihop och hur smärtan sakta försvann. Hon suckade lättat ut men gjorde inget fören hon kände att det var läkt helt. Då öppnade hon ögonen och tog försiktigt bort hans hand från det som varit såret och log. Hon sa inget först utan bara tog sig upp på knä och kramade sedan hårt om honom, hon släppte inte på en lång stund innan hon tillslut drog sig undan och såg på honom leendes. "Tack...". Han hade räddat hennes liv. Hon var honom evigt tacksam. Hon fastade att se i hans ögon och kunde inte sluta le.

Saergoth ser på henne och ler mot henne han också. I tysthet tänkandes på hur illa det kunde ha gått. Han hade kunnat mörda henne om det varit så. Det var det han trodde skulle hända. Fast han är lättad över att ha räddat henne utan några... extrema skador. Som det ser ut lyckades han faktiskt hela någon... det var något nytt. Något han troligen inte kommer göra om igen på ett tag. Det var påfrestande. Som om han gjorde något onaturligt, trots att han bara använde krafter som borde vara hans. Enligt honom egentligen.
"Det är min glädje att hjälpa dig, Samantha." Svarar Saergoth leende och gör sitt bästa för att ignorera smärtan i bröstet efter dårens sista kniv.

Samantha kunde verkligen inte sluta le. Hon kände sorg för att Brock gjort så ocgöh var död men var samtidigt lättad och glad att han inte låtit henne dö. Han skulle ha kunnat göra det men hade iställat läkt henne.
"Hjälpa mig...Utan dig vore jag död...Borta...Det gjorde så ont men det försvann, tack vare dig". Hon såg på honom, han var verkligen vacker då han log. Hon hade aldrig varit förälskad, men hon trodde hon nästan började bli det.
"Saergoth..." började hon sedan. "Får jag stanna här?". Hon ville stanna där. Hon böjde sig fram lätt och såg in i hams ögon igen. Sen bara hände det. Hennes läppar mötte hans och hon kysste honom mjukt. En rädsla flög i henne, vad gjorde hon?! Tänk om han skulle bli arg?

Tjänarna som står runt dem drar efter andan. Som i chock. Vilket är vad Saergoth är i för tillfället. Han har uppspärrade ögon och han kan inte tänka klart längre. Var det här oundvikligt? Nej? Det var det troligen inte. Men med tanke på att det är en ovan känsla så är han förvånad över att han inte ryggar utan... besvarar det? Han omfamnar henne samtidigt, han vet inte vad som händer. Det faller sig naturligt, eller onaturligt. Det händer och det händer bortom hans kontroll. Han vet inte vad han borde göra men han gör iallafall. Han brukar alltid tänka efter före, eller åtminstone försöka. Hur kommer det sig att han inte gör det nu? Han släpper taget och drar ifrån när det gör ont i bröstet igen. Det var lite som ett uppvaknande.
"Jag tror vi borde gå tillbaka in." Konstaterar han fortfarande leende.

Samantha visste inte vad hon gjorde riktigt, eller varför, hon bara gjorde det. Hon såg Saergoths ögon spärras upp och suckade inombords, han skulle knuffa bort henne och få henne att lämna hans hem, det var hon säker på. Men istället la han armarna om henne och besvarade det?
Då han släppte tog hon ett steg bakåt och log svagt hon med innan hon fick syn på såret i hans bröst. "Saergoth! Du är skadad med!" sa hon och kom närmare igen för att se på det. "Hur illa är det?" undrade hon oroligt då hon såg hur djupt det var. Hon reste sig upp och drog med honom så de kunde gå in sen.

Saergoth skakar genast på huvudet.
"Ingen fara." Konstaterar han och tar ett halvt steg bort för att undgå extra oro. Det är ingenting för Saergoth i för sig, det borde ordna sig själv i sinom tid. "En vanlig kniv som den kan inte döda mig." Fortsätter Saergoth självsäkert, klart inte, det skulle vara absurt. En demon av hans kaliber är svår att döda även i den världen han ursprungligen kommer ifrån så en dödlig som Brock har ingen chans. På tal om Brock, Saergoth kastar en blick bakom sig när de går. Kroppen i sig är försvunnen redan, tjänarna måste tagit hand om den. Den stackaren är fast här nu, precis som om han dött i tjära. Dessutom, med tanke på Saergoths förakt för honom borde Brock skatta sig själv lycklig om han någonsin kommer upp ur hålorna under slottet där de slavar i mörkret för att... bland annat hålla "skadedjur" borta.

Samantha såg på honom men sa inget mer om det, hon litade på att han visste bäst själv. Hon kastade en blick mot sin tavla, som än var halvfärdig. Hon tog loss den från staffliet och genast kom några andra tjänare och tog det andra innan de alla började gå in.
Tyst gick Samantha in och mot sitt rum, hon ville inte måla längre, hon visste inte vad hon ville göra. En tanke dök upp i hennes huvud "Vara med Saergoth" men hon skakade snabbt bort den, hon ville inte vara påträngsen eller skrämma honom, hon visste knappt själv vad hon ville.
Hon tog sig till sitt rum och la tavlan lutad mot väggen så hon kunde måla klart den en annan dag innan hon sjönk ner på sängen med en suck.

Saergoth tog sig till sin kammare och det var i grevens tid som han tog sig dit. När han stänger dörren hostar han och blod färgar den hand han lagt framför munnen. Han behöver inte oroa sig för att göra något själv dock eftersom en av tjänarna han faktiskt lärt sig namnet på: Feliz gått dit med honom och drar av honom den rocken han haft på sig.
"Mäster, såret går djupt." Konstaterar han känslokallt.
"Det har jag redan räknat ut, Feliz." Svarar Saergoth och tvingar sig själv att svälja blodet som hotar att ta sig upp. "Borde det inte ha helat sig själv vid det här laget?" Fortsätter Saergoth.
"Att gå emot sin natur kan inte komma ostraffat, mäster." Fortsätter Feliz och Saergoth kan inte hålla tillbaka blodet den här gången och hostar såpass att det även kommer över Feliz. "Det kommer säkerligen bli bra snart, fast du borde inte göra det till en vana." Fortsätter Feliz och tar av Saergoth skjortan. Han sliter sönder den och använder den som bandage. "Jag vill helst undvika att sy ihop det, som du kanske förstår mäster, så förhoppningsvis blir det inga fler äventyr på ett tag." Fortsätter Feliz allvarligt. "Och om det blir det försök tillåta dig själv att använda ditt överflöd av tjänare till att ta hand om det, mäster." Fortsätter Feliz och bandagerar vidare.

Samantha såg ner på sig själv, hennes händer var täckta av torkat blod, hennes egna blod, och klänningen hade ett hål där kniven stuckit i och var blodig den med. Suckandes tvättade hon sina händer i en skål med vatten hon hade i badrummet innan hon drog fram en ren klänning, hon hade fått rätt så mycket kläder faktiskt ,mer än vad hon behövde. Hon fick fram en ren klänning som var tillräckligt enkel, bara ljusblå utan några mönster eller så. Hon drog av sig den blodiga klänningen och såg ner på sin mage. Det syntes inget efter såret, det var bara lite svagt rosa och då hon rörde över det ömt. Det kändes bra nu, men inom sig kändes det konstigt, hon visste inte vad men något var det.
Samantha drog på sig den rena klänningen och la undan den trasiga innan hon öppnade dörren och tog sig ut. Hon tog sig till sitt favoritrum, biblioteket. Hon läste ingenting, bara satte sig i ett fönster och såg ut genom fönstret.