Tänk om...? [Drarry]

JA! ♥

*längtar...*

JAAA!

Kapitel 13
Draco

Vi hade somnat nere vid sjön. Jag låg med ryggen mot den svala sanddynen med Harrys kind mot mitt bröst. Mina kläder låg i en hög bredvid oss bortsett från min kappa som låg över mitt höftben som en skylande tygstycke. Då mindes jag vad som hade hänt den här natten och mina kinder brände till. Harry sov fortfarande av att bedöma hans tunga andetag. Jag ville inte väcka honom men solstrålarna hade redan börjat leta sig fram mellan Den förbjudna skogens täta trädkronor så jag förstod att vi var tvungna att gå tillbaka när som helst.
”Harry” väste min nyvakna stämma men han rörde sig inte ur fläcken. ”Harry” sa jag med något stadigare röst och han jämrade sig motvilligt. Jag mötte hans sömndruckna blick och log ett hastigt leende. Han stödde upp sig på underarmarna men halkade nästan ner i vattnet när sanden svek honom. ”Vi borde gå tillbaka nu.” Han höjer frågande på ögonbrynen och tittar bort mot den nyvakna solen.

Harry

Jag började ta på mig mina kläder med blicken i marken. Det skulle bli väldigt pinsamt att träffa Ron efter den här nattens händelse. Det skulle bli pinsamt att träffa alla. Till och med Draco. Jag skulle inte få kyssa hans mjuka läppar när vi möttes i en korridor, jag skulle inte kunna trycka hans svala hand under Snapes lektioner… Jag var klar lite innan Draco och stod bara och såg på honom mellan ögonfransarna när alla mina kläder var på.
”Så” började jag och suckade dämpat. ”Det var väll det.” Jag kysste honom lätt på kinden och började röra mig mot slottet i snigeltakt.
”Harry” stoppade Draco mig. Han stod fortfarande kvar vid strandkanten. Han tog ett steg, sen ett till och sen stod han bara en decimeter ifrån mig igen med ett stadigt grepp om min handled. ”Det här gör vi om.” Jag log och kysste honom igen. Han släppte min arm och for sen iväg som ett streck mot Hogwarts. Jag stod bara kvar och såg honom försvinna. Inte för alltid, bara just nu.

Draco

Det kändes helt fel att springa ifrån honom men jag visste att vi inte kunde gå genom korridorerna hand i hand i vilket fall så jag hade gjort det bästa jag kunde. Jag saktade ner men fortsatte att gå med raska steg över stengolvet.
”Vart har du varit? Du har tydligen väldigt svårt för klockan unge man!” Porträttet blängde ilsket på mig med sina kolsvarta, vassa ögon.
”Sir Peticus” sa jag lågt och bugade motvilligt. ”Ursäkta min försening, jag har dyskalkyli så jag kan inte klockan” ljög jag. Jag blev chockad över hur övertygande mitt påhitt lät och hur snabbt jag hade gett liv åt det vita lammet. Han fnös och höjde på ögonbrynen i förvåning.
”Jaså… Dyskalkyli säger du?” Jag nickade så övertygande jag kunde. ”Gå bara in och tala inte mer med mig så ska jag inte säga något till Filch” Jag suckade lättat och gick in genom den nyss blottade ingången. Det var iskallt i sällskapsrummet men det blev lite varmare bara när jag kom in i pojkarnas korridor. Jag hoppades att klockan inte var speciellt mycket och att jag skulle kunna smyga in ostört. Jag tryckte varsamt ner handtaget till mitt sovrum som om det vore utav glas och kikade in genom springan jag gjort. Alla sov, eller det såg ut som det i alla fall, och jag tassade försiktigt in i rummet för att lägga mig ner i min säng. En tyst röst avröt mig dock mitt i rörelsen och gjorde mig stående.
”Inte igen, Draco”

Awesome♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Omg vem var det?! Vilken cliff hanger...
Längtar efter mer 83

Sjukt bra, som vanligt ♥ Tack för ännu ett fantastiskt kapitel! ☻

JAAAA!! Dum fråga! ♥

GE MIG.