Cirkeln rollspel

Frukosten serveras nere i matsalen men Alex känner ingen lust att gå ner dit. Han måste få prata med Oskar och Celeste! De sitter förmodligen i gymnasiets matsal just nu...
"Äh", tänker Alex. "Jag får väll gå bort och vänta utanför!"

Quita går in i matsalen och kollar sig kritiskt omkring på dem i rummet. Hon ser dem där från förra kvällen men ignorerar de. Hon tar en skål med soppa och slår sig ner i bordet längst bort ifrån alla andra. Hon är inte på prathumör. Quita smakar soppan och känner hur den blivit kall. Hon drar fram handen och håller den över soppan, det börjar direkt stiga ånga och hon ler belåtet.

Nästa morgon stormade Ze in i gymnasiematsalen, ursinnig. Den svarta kappan svängde vill omkring henne då hon drog fram mellan borden. Elver skrek irriterat efter henne, men Zes syn var rödmarkerad, och hon gick rakt mot Metall- och vattenhäxan.

"Bra", svarar Celeste och ler. "Och du då?"
Sedan kommer Trähäxan från gårdagen mot dem. Hon bär en svart kappa och ser minst sagt irriterad ut. Celeste vänder blicken mot henne.

Oskar svarar inte på Celestes fråga utan tittar på trähäxan som gående rakt mot de. Hon ser ursinnig ut.
"Det här bådar inte gott", tänker han till Celeste för att trähäxan inte ska höra. Sedan försöker han göra sig redo med sin magi ifall hon skulle försöka skada de. Han vet egentligen inte hur han ska göra motstånd. Läsa tankar? Knappast ett bra vapen...

Alex hinner se en snabb skymt av någon som går förbi i matsalsfönstret där han står utanför. Såg han fel eller var det trähäxan. Försiktigt skickar han ut sin kraft och känner sig trevande fram efter hennes sinne i matsalen. Det känns som att gå rakt in i en vägg av ursinne. Han släpper genast taget om kraften, men plötsligt känner han ett starkt behov av att få veta mer. Men hur? Han kan ju inte bara klampa in i matsalen. Visst, det har han ju gjort förut, men det känns som om han skulle kunna råka lite illa ut om det hände igen. Han vill ju inte att alla ska tro att han är som någon jobbig förföljare mot gymnasieelever. Fast det är han ju kanske redan mot trähäxan...


Plötsligt stryker något mot hans ben. Alex avbryts i sina funderingar och tittar ner. En katt står och drar sig mot honom.
"Vad gör den här?" tänker han förbryllat.

Katten är vit och långhårig med blå ögon och buskig svans. När den blickar upp mot honom förundras han över hur klok och medveten om allt runtomkring den ser ut. Den ser rent av aningen mänsklig ut. Länge står de och bara tittar på varandra. Plötsligt öppnar katten munnen och jamar. Alex böjer sig ner för att klappa den. Då, helt utan förvarning, kastar den sig mot honom med utfällda klor och river honom över ena kinden. Förvirrad av den plötsliga händelsen och med en bultande smärta i såret kastar sig Alex bakåt. Katten sätter sig oberörd på hans bröst som om ingenting hade hänt och tittar på honom. Alex tycker att det ser ut som att katten lägger huvudet på sned.

- Varför gjorde du sådär!? frågar Alex utan att förvänta sig något svar.

Katten bara fortsätter att sitta där och se lite överlägsen ut.

Quita tittar upp och hinner precis se den där trähäxan storma förbi, hennes svarta mantel fladdrar bakom henne. Quita flinar lite när hon ser de andras ansiktsuttryck. Hon blickar ner i sin soppa igen, men hon har redan kokat bort det mesta. Några äckliga grönsaker och svampar ligger på botten. Quita låtsas att stirra på sakerna på botten men egentligen lyssnar hon på konversationen där trähäxan ser ursinning ut. Det här ska bli kul, tänker Quita.

Ze kände eldhäxans blick i ryggen och ilskan växte. Helt plötsligt vände hon sig om, tog tag om häxans stol och drog med den till metall- och vattenhäxans bord. Sedan slog hon sig ner hon med. "Godmorgon vänner. Skulle ni vilja vara så vänliga att presentera er? Jag vill helst veta vad ni heter som stalkar mig. Och bara så att du vet, eldhäxa, så tycker jag inte om folk son tjuvlyssnar bakom min rygg - därför sitter du här bredvid mig nu." sade hon med skarp röst.

Celeste känner hur irritationen växer inom henne. Hur kan någon vara så ovänlig? Omedvetet och okontrollerat sträcker hon ut sin kraft. En kaffemaskinen långt bort i rummet börjar nästan koka av sig själv innan hon återfår kontrollen.
"Jag skulle gärna vilja veta vem du är först," svarar hon mellan sammanbitna tänder.

Ze log sliskigt mot eldhäxan. "Ååh nej. Du berättar först, det var ju faktiskt du som följde efter mig, jag är offret här!" sade hon i retsam ton. "Så, vilka är ni? Vad vill ni mig?"