The marauder's map [SV]

O.MY.HP-MAJA
DU ÄR J.K ROWLING ERKÄNN NI ÄR SLÄKT

Om det ändå vore så väl...

NOOO BARA NOOOO
DET FINNS INGET MER ATT LÄSA
och
DET HÄR VAR DET BÄSTA KAPITLET EVER O.o

Det var galet spännande rakt igenom. Man kände verkligen Kendras ilska när hon jagade efter marodörerna, tes smärta av Remus sår, Los svartsjuka och ilska när hon missuppfattade Sirius och Kendra.
Alltså usch vad du är duktig! Känslor är absolut det jag häpnas mest över allt det fantastiska du skriver. How can you? Just HOW? O.O
Jag är VÄLDIGT glad att jag blev taggad här. It's just AWWWZOMEEE! ♥

*har inte läst allt än men håller på*

Måste bara säga att du beskriver allt så jäkla bra och du tolkar karaktärerna bra och allting.
Du kommer bli författare och jag kommer köpa dina böcker
Sjukt glad över att du taggade och nu jag läsa vidare för att se vad som händer

Åh tack för att du taggade mig, på båda dina ffs c: ska absolut läsa när jag får tid, så det kan ta ett tag innan mina kommentarer tittar in ^^ men bevakar iaf ♥

Sååååååååååååååååå helt awsome!
Inte bara kapitlet. Utan hur du skriver också!!! aaaaaaah,,,...... Måste veta vad som händer sen

Skriv skriv skriv

AAAAAHH!!!
Önskar jag kunde gilla alla era kommentarer!!!
Adrenalin over here!!
Nu sitter jag här och tjuter av lycka!!
*dör*
Nästa kapitel blir lite tråkigare, men det är inte klart än.
*kommentar*
(Kommentera så jag kan lägga upp nytt)

*kommenterar*

Hör kommer ett ganska dåligt kapitel, men problemen är inte över än ska ni veta.
Håller redan på med ett nytt kapitel, hoppas på att det blir bättre.
Och jag har aldrig varit en talang på att dra ut på korta dialoger.


Kapitel 9~Professor Dippets kontor
Jag stod utanför professor Dippets kontor med professor Dumbledores hand på min axel.
"Redo?" Frågade han lugnt. Jag svalde klumpen jag hade i halsen.
"Så redo man kan bli." Grymtade jag och blinkade bort en tår. Professor Dumbledore knackade på dörren till kontoren och en röst ropade:
"Kom in!" Dörren slogs upp och jag steg in på kontoret. Eller biblioteket. Alla väggar var täckta med bokhyllor. Det cirkelformade rummet doftade lite ost. Väggen bakom professor Dippets skrivbord var täckt med målningar, målningar på de tidigare rektorerna.
"Rektorn." Sa jag med en lätt nick.
"Rätt på sak antar jag?" Professor Dumbledores lugna stämma fick mig för en gångs skull inte att bli lugnare. Jag var spänd och skakig.
"Slå er ned." Professor Dippet gjorde en hänvisning mot andra sidan av skrivbordet, där det inte stod några stolar. Professor Dumbledore löste problemet med ett enkelt vift från sin trollstav. Två stolar med mjuk sittdyna och ryggstöd. Jag satte mig på den vänstra.
"Jaha, jag har hört ärendet." Jag stod inte ut med rektorns mördande, svarta blick, så jag kollade ned i golvet. "Jag antar att du hade dina skäl att ge dig på en god vän." Tror han att jag kan prata vettigt nu? Jag nickade skakigt.
"Vilka skäl, Kendra?" Frågade professor Dumbledore.
"Han skadade Te. Jag visste inte vad jag gjorde." Stammade jag.
"Tefelaray Main?" Frågade professor Dippet storögt. Jag nickade.
"Sa inte Te det?" Sa jag förvånat. Professor Dippet och professor Dumbledore utbytte en orolig blick.
"Vi tar det sen." Sa professor Dippet oroat. Sen vände han blicken mot mig igen. "Jag antar att du tror du kommer bli relegerad." Jag nickade. Professor Dippet såg lite drömmande ut när han sa: "Men jag gissar att vi inte kan relegera dig. Har jag rätt?" Professor Dumbledore nickade.
"Låter ni mig gå? Bara sådär?"
"Ditt register är rent, men om det händer något igen, då kan jag inte se genom fingrarna." Till och med Dumbledore såg lite förvånad ut när han sa: "Gå nu, så glömmer vi det här."
"Ingen straffkomendering?" Professor Dippet bara schasade iväg mig, så jag gick därifrån utan protester. Den lättade känslan överväldigade mig. Jag ville skrika av lycka, men jag var tvungen att hålla mig i skinnet.
När jag var utom hörhåll för kontoret började jag springa upp mot sovsalen. Ryktet om det jag gjort verkade ha spritt sig som en löpeld genom skolan, för när jag kom springande ryggade folk tillbaka.
Efter vad som kändes som en evighet kom jag upp till sovsalen, som lyckligtvis var tom, och bäddade ned mig själv i sängen.

Några timmar senare hade jag kraftig vätskebrist. Min kudde var genomsur av tårar, och magen kurrade så kraftigt att jag trodde slottet skulle rämna. Men jag ville inte röra på mig. Jag ville bara stanna i min säng och ruttna.
Hur kunde jag vara så dum!?
Hata honom. Försökte jag intala mig själv, men inte ens bilen som för alltid skulle sitta inbränd i mitt huvud kunde hjälpa mig nu. Innerst inne visste jag att jag älskade Remus. Hans ärrade ansikte och bruna ögon. Har kunde jag offra hela min relation med Remus för en pojke jag känt i en vecka? Jag grät och grät till tårarna tog slut, sen väntade jag på att det skulle komma nya tårar, och grät lite till.
Efter flera plågsamma timmar hörde jag en välbekant stämma.
"Kendra? Är du här?" Viskade Lily. En högljudd snyftning avslöjade mig. Av ljudet att döma gick Lily och satte sig på min säng.
"Gå." Snyftade jag. "Jag är ett monster."
"Jag vet att du panikhandlade." Sa hon förstående. Jag slog upp ögonen och kollade på henne. Genast möttes jag av Lilys vackra ögon och vek blicken. "Jag vet att du gillar honom."
"Jag hatar honom." Mitt hjärta kramades ut som en tvättsvamp. Och jag kände hur gärna jag ville spy. Men det fanns inget att spy, så jag fick nöja mig med några sura uppstötningar.
"Du älskar honom." Konstaterade Lily. Snyftande och hickande nickade jag och satte mig upp. "Jag har också gjort sånt mot folk jag älskar. Det är ett under att jag går kvar på skolan." Hon tog tag i en av mina råttfärgade hårslingor och drog den mellan sina fingrar till den tog slut. Sen kramade hon mig hårt och länge. "Jag har varit och kollat till honom, han kommer ut om några dagar. Det var mest blodförlusten som var problem." Hon log mot mig.
"Tack Lily, jag förtjänar inte en vän som dig." Kraxade jag. Hon fortsatte le.
"Äpple?" Frågade hon och höll upp ett saftigt, grönt äpple framför mina ögon. Jag försökte att inte äta det, men frestelsen brev för stor och jag högg in i det. När jag kände äpplets saft rinna ned i gin strupe fick jag tillbaka lite medvetande.
"Jag måste se förfärlig ut." Sa jag och koncentrerade mig på mitt vanliga utseende.
"Jag är avundsjuk på dig för att du kan det där." Muttrade hon. Jag koncentrerade mig hårt och sen satt en exakt kopia av Lily framför henne. "Sluta!" Ropade hon. "Det är läskigt."
"Nu behöver du inte en spegel längre." Skrattade jag och ändrade tillbaka till mitt vanliga utseende. Att skratta gjorde ont, jag trodde aldrig att jag skulle kunna göra det igen.

JÄTTEBRA som vanligt, jag sa ju det!!!!!