Ett mörkare Alice i Underlandet (ORS)

"Det är en av de saker jag måste ta upp med larven när jag hittar honom", sa Alice och torkade av kniven. Hennes förkläde var alldeles nerstänkt av blod.

Efter en halvtimmes promenad särade stigarna på varandra.

"Ska vi gå åt vänster?" frågar katten och ser på vägen som ser minst otrevlig ut.

"Ja, höger har alltid betytt otur för mig", sa Alice. Hon sneglade mot stigen. "Ja, denna går bra"!

Alice såg upp mot himlen. Nej, den var fortfarande täckt av dimma.
När de kom ut i en glänta såg hon en skymt av kaninen som sprang långt borta. Det var bra att de tagit rätt väg.

"Kom, skynda dig", sa Alice och rusade vidare för fullt. "Där är kaninen"!

Katten börjar springa och har snart sprungit före Alice och börjar knappa in på kaninen.

Alice skyndade efter. Stigen ledde upp och ner i nerförsbackar och uppförsbackar. Till sist stannade kaninen upp bredvid en svamp när han märkte att katten och Alice var bakom honom.

"Ah! Äntligen kom du ikapp! Hur många gånger måste man säga till dig att hålla dig tätt intill mig"? Sa kaninen nedlåtande.

Alice blev riktigt röd i ansiktet. Hon var riktigt arg på kaninen. Hur kunde han vara så kall?
Hon hade kämpat hårt för att lyckas ta sig så långt som hon gjort. Hon hade kunnat dö flera gånger medan kaninen verkat ha betydligt lättare att ta sig fram.

"Om du bara visste...", sa Alice innan hon avbröts.
"Berätta sen, du måste ursäkta mig men vi har väldigt bråttom", sa kaninen och såg sig nervöst omkring. De började sedan gå.

Allt ljud av liv försvann just och allting kändes mycket stilla här. Allting tystnade så plötsligt. Skogar brukade aldrig vara tysta annars.

"Vad konstigt hur tyst det är nu", sa kaninen medan de gick. "Jag gillar det inte! Det är väldigt läskigt här, jag tycker att vi måste springa så fort vi kan nu, det är bara en liten bit kvar", sa kaninen.

"Så att du försvinner igen? Nej kaninen, men Alice kommer aldrig hitta fram då" säger katten och blänger på honom.
"Okej då, men lite snabbare kan vi väll gå" säger kaninen.

Marken började skaka medan de gick. Kunde det vara någon slags jordbävning här?
Alice ville inte erkänna det. Men det var ganska läskigt.

Kaninen stannade plötsligt upp. Han såg skräckslaget på bakåt.

Det rörde sig något i dimman. En jätte med två svarta skor dök upp från tomma luften precis bakom dem.
Det måste varit orsaken till jordbävningen.

"Spring"! Skrek Alice. Hon sprang det snabbaste hon kunde. Jätten fortsatte bakom dem.
En bit bort såg Alice ett träd med ett stort hål i det. När hon fick chansen skyndade hon sig in.

"Spring katt"! Ropade hon och försökte få honom att komma in där hon var.

Men katten fortsätter längre upp i trädet. Kaninen verkar ha försvunnit igen.

"Det var nära ögat"! Sa Alice.

Efter att stannat inne i det ihåliga trädet en stund och ljudet av steg tonades bort, vågade Alice gå ut igen.

"Jag tror vi är säkra nu", sa hon. Sedan fortsatte hon framåt.
Det var trist att inte kaninen lyckades ta sig in i trädet utan fortsatte springa. Alice undrade nu bara hur det gick för honom.
De fortsatte bara gå längs stigen. Hon undrade också vem det var som försökte döda dem. Korten brukade inte hålla till i skogar förutom vissa undantag.

En bit bort såg Alice kaninen som lutade sig mot en björk.
"Alice! Vad glad jag är att du klarat dig", sa kaninen när han fick syn på henne.
"Ja, men var tog jätten vägen"? Frågade hon.
"Jag vet inte, jag sprang och sprang, sen på något sätt lyckades jag skaka av mig honom", sa han utmattat.

Det var nog inte långt kvar till larven.

"Jag gillar verkligen inte det här! Vem är det egentligen som vill döda oss" mumlar katten för sig själv.