Om du visste sanningen [Dramione]

Jättebra ♥

PERFEKT! ♥ :' ))

GUD TACK!!!

Har inte kunnat skriva tidigare för att jag läst Divergent oooch har sjungit i en konsert.

Men nu är jag tillbaka! <-----Hehe....




Jag kände hur marken skalv till. Var det trollet? Pansys grepp hårdnade om min handled, jag hade inte ens märkt att hon tog tag, och alla stannade. Försteprefekten drog fram sin stav, och några andra följde hans exempel. Jag lät bli, vad skulle jag kunna göra, men Zabini drog fram sin stav. Jag hörde hur en av eleverna drog efter andan med väldig kraft. Ljudet lät som om det kunde rubba hela skolan, så tyst var det. En av prefekterna tittade runt hörnet.
"Backa lugnt nu!" ropade han, trollet stod nog bara några meter bort. Paniken växte. Vad skulle jag göra om trollet gick till anfall? Vi är många, vi fixar det. sa jag till mig själv om och om och om igen. Jag hörde hur trollet röt, eller gav ifrån sin något slags rytande, vände mig och och sprang. Prefekten kom fort ikapp mig, och tog täten. Innan jag visste ordet av befann jag mig i Slythernis sällskapsrum igen. Jag tänkte på stackarn som mötte trollet den, han kanske var ensam!
"Det var läskigt." skröt Pansy.
"Mmm.." nickade jag till svar. Rektor Dumbledore skulle ta hand om trollet.
"Man kände ju hur marken liksom vibrerade." Jag nickade igen. Men pappa sa ju alltid att rektor Dombledore var det sämsta som hänt skolan. Tänk om han inte klarade det?
"Och sen när det röt! Det lät mycket värre än ett lejon! Groar!!" Tänk om det tog sig ut ur slottet och började ha ihjäl folk. Paniken växte.
"Och sen när vi sprang!" Plötsligt försvann paniken och rädslan. Det var jättar som gjorde sånt. Tänkte jag med lite lättare sinne. Och jag hade ändå ingen som den skulle kunna skada så att jag skulle bli ledsen. Hermione! Tänk om hon blev skadad! Någon puttade mer mig från fåtöljen jag satt i.
"Vad var det..?" började jag innan jag mötte de andras oroliga, eller jag kunde inbilla mig att de var oroliga, blickar.
"Mår du bra, Malfoy?" grymtade Crabbe. Golye satt som fastfrusen och kollade på mig med ett drömmande uttryck, och Pansy strök håret ur ögonen. Zabini var borta för länge sen.
"Bara trött." ursäktade jag mig. "Sova." Jag reste mig upp och blev yr, men ignorerade det. Vad hade egentligen hänt?

Morgonen efter hade jag glömt bort nattens sömnlöshet, mardrömmar och vaknade i svettpölar. Det var bara en helt vanlig dag. Eller inte riktigt vanlig. Det var lördag. Jag låg kvar i sängen och försökte skaka av mig känslan av att någon iakttog mig. När jag inte blev av med känslan skakade jag liv i Crabbe och Goyle.
"Det är lördag idag." sa jag. "Så vad ska vi göra?" Trots att jag kände för att slå någon, att skada någon för livet, kunde jag inte det. Jag var bara förstaårselev. Jag kunde inte göra någonting.
"Öhh..." grymtade Goyle. "Sova?" Och sedan somnade han om. Jag styrde stegen mot stora salen för att få lite frukost. Som tur var var inte Pansy i uppehållsrummet. Jag kollade på klockan, som bara var halv sex på morgonen. "Jaha," tänkte jag för mig själv. "Då finns det inte nån frukost fören om en och en halv timma." Men vad skulle jag göra? Jag undrade om Hermione vaknade tidigt, om hon gjorde det var hon nog i biblioteket. Så jag gick ner till sovsalarna för att hämta lite läxor och gick sedan mot bibblan.

Älskar det ♥

PPPHassel WeaslyTom Felton ?

jättebra kapitel!

Är på dåligt humör nu, så det kommer att få gå ut över Draco. MUAHAHAHAHAHHAHH!!!!!




Kapitel 12 ~Den andra quiddichlektionen


Men Hermione kom inte till biblioteket den dagen, inte heller på lördagen, hon kom inte på måndagen eller tisdagen, varken onsdagen eller torsdagen, så tillslut gav jag upp. Ville inte hon vara med mig skulle inte jag uppsöka henne. Det smärtade, men det var hennes val. Men, sa jag till mig själv, om hon sökte upp mig... Jag ville egentligen vara med Hermione, och under veckans gång hade jag skickat fler brev. Alla hade innehållit ungefär samma information; att jag saknade henne och att jag var en idiot som inte fattat det innan. Men hon hade inte svarat. Jag visste att hon fått breven, för jag såg henne få det en gång vid frukosten. Då hade hon suttit med Potter och Weasley, och hon hade genast börjat leta i sin väska, eller om hon hade stoppat ner det.

På fredagen var det dags för den andra flyglektionen. Jag hade ingen direkt plan om hur jag skulle agera, men jag hade en liten plan om att förhäxa Longbottoms kvast och få det att se ut som en olycka. Under tumultet skulle jag söka upp Hermione. Det var igen bra plan, men det var något.
Madam Hooch visselpipa ljöd och klassen blev tyst.
"Idag," började hon, "ska vi flyga i par," Alla i klassen tryckte ihop sig med sin kompis eller tog ögonkontakt med den. "Och jag väljer paren."
"Ursäkta?" Pansy skrek genom tumultet. "Jag tänker vara med vem jag vill!" Jag visste att hon syftade på mig. För mig var det en lättnad att hon valde par, då slapp jag förmodligen Pansy.
"Parkinson," hon kollade på Gryffindorsidan. "Longbottom."
"Jag är inte med den blodsförädaren!" skrek hon. Longbottom tog ett stadigare grepp om sig handled.
"Brustode, Potter. Crabbe, Weasley. Malfoy," sanningens ögonblick. "Granger." Mitt inre jublande. Jag skulle vara med Hermione! Jag försökte att inte se allt för nöjd ut, men Hermione bara himlade med ögonen.
"Hermione jag.." började jag när vi kommit på plats. Men vad skulle jag säga? "Jag..."
"Säg inget Malfoy." fräste hon och slängde benet över kvasten. "Jag vet allt." Hon betedde sig som om hon inte alls visste allt så jag fortsatte:
"Jag vill vara vän med dig vet du va?" Jag kollade upp på henne. Hon envisades med att kolla åt Weasleys håll. Jag slängde foten över kvasten jag med och lyfte så jag kom upp till hennes höjd. "Hermione?" Hon snyftade till.
"Jaså," sa hon, "nu är jag intressant."
"Det har du alltid varit." sa jag, nu kunde jag offra vad som helst.
"Du vet Malfoy, när jag träffade dig trodde jag att du var en bra människa, men sen..." Hennes röst bröts, och jag kände ett styng av skam inom mig. "I vanliga fall skulle jag bli glad, Malfoy."
"Har du läst mina brev?" frågade jag försiktigt.
"Jag eldade upp dem så fort jag såg att det var från dig." spottade hon fram. "Malfoy, jag kommer aldrig bli dig vän igen." sa hon och flög närmare. Nu kunde jag se hennes tårstrimmiga ansikte och känna hennes mint-andedräkt.
"Vad..?"
"Spela inte dum Malfoy. Tror du inte att jag har märkt?" Jag kollade på henne med en frågande blick. Märkt vad? "Okej, Malfoy, om du är så dum, hur kommer det sig att dina brev började komma när jag blev kompis med Harry och Ron? Jag är den smartaste häxan i vår klass, Malfoy. Tänk på det innan du försöker lura mig igen."

Auch Malfoy, nu har du något att fundera på!

En kommentar till och så skriver jag mer! Inez*Malfoy?