Everything has changed [SV]

Gott nytt år allihopa! Nästa gång jag lägger ut kommer det vara 2014. Det känns väldigt knäppt lol

aja, här kommer...

Kapitel 2
Illvrål och udda vänner

Efter Dumbledore talat färdigt kom maten fram på bordet. Massa olika matsorter hade kommit upp rakt framför alla elevers ögon och Stephanie tog direkt av sig av maten likt alla andra elever inne i salen. Men det tog inte lång tid innan både Dumbledore och McGonagall var ute ur salen.
”Jag undrar vad de skulle göra.” sa Melanie när hon hade svalt ner sista tuggan av en kalkonmacka.
”A, de’ undjaj ja ockso.” svarade George, som olikt Melanie inte brydde sig om han hade tuggat färdigt maten innan han började prata. Melanie grimaserade åt George för hans beteende innan hon tittade över lärarnas bord igen, och öppnade munnen för att säga något när någon i ändan av Huffelpuffs bord stolt skrek ut över salen;
”Harry Potter och Ron Wealsey kom hit med en flygande bil! Jag såg dem! Jag såg dem! Eller inte jag, men min kompis! Han såg dem!” Det blev ett riktigt svammel i salen och efter bara några minuter hade säkert fem olika historier gått runt hela salen om vad som hade hänt. Fred och George såg nästan irriterade ut, inte för att de var besvikna, utan för att de också ville åka med. Stephanie skakade huvudet åt deras barnsliga humör och vände sedan blicken åt professor Flitwick som desperat försökte få alla elever att tystna, men eftersom han var så kort och hade en sån pipig röst nådde hans ord inte fram. Salen blev inte tyst förrän Dumbledore kom in i stora salen igen och räckte upp sin högra hand, det gjorde att salen blev dödstyst. Han sa några meningar om att vi var välkomna och sedan att vi nu fick gå upp till våra sällskapsrum.


*

Det enda samtalsämnet i Gryffindors sällskapsrum var hur Harry och Ron hade lyckats flugit bil hit. Stephanie hade hört säkert tio rykten om hur de hade landat, minst fem av dem var att de hade landat i piskande pilträdet.
”Men kom igen Steph, jag fattar inte hur du inte tycker det här är coolt.” utbrast Luke. De satt i soffan medan tvillingarna, Lee och William stod och pratade med några äldre elever Stephanie inte ens sett förut.
”Jag tycker det är coolt, och jag skulle absolut göra det själv om jag fick chansen. Men jag vet inte, det känns ändå ganska riskfyllt.” förklarade hon.
”Äh, det är ju det som gör det hela så roligt. Och förresten så – ” Luke blev avbruten av att näst intill alla i rummet började applådera.
”Harry och Ron?” frågade Stephanie Luke som hade ställt sig upp för att se varför alla applåderade. Han nickade som svar. Stephanie ställde sig också upp och såg hur tvillingarna hade trängt sig fram genom folkmassan och samtidigt frågade;
”Varför ropade ni inte tillbaka oss?” Stephanie himlade med ögonen åt sina vänner.
”Jag går och lägger mig.” sa hon till Luke som nickade som svar.

*

Nästa morgon satt Stephanie med tvillingarna, Lee, William, Melanie och Luke vid frukostbordet och pratade glatt på om händelser som hade hänt terminen innan när det hördes ett susande ljud över dem. Hundratals ugglor kom inflygande och släppte paket och brev överallt över borden. Stephanie skulle precis ta upp ett brev hon hade fått när det hördes ett kraschljud och mjölk och fjädrar flög överallt.
”Errol!” utbrast Ron som satt bredvid Stephanie på hennes vänstra sida. Han tog upp den nersölade ugglan ur Hermiones tillbringare och ställde honom på bordet, men Errol sjönk direkt medvetslös ihop på bordet med sina ben i luften och ett rött, fuktigt, kuvert i näbben.
”Åh nej!” Ron stelnade till.
”Ta det lugnt, han lever fortfarande.” sa Hermione innan hon försiktigt petade med fingerspetsen på Errol.
”Det är inte Errol, det är det där.” sa han och pekade på det röda kuvertet. Stephanie tittade på kuvertet och sedan tillbaks på tvillingarna som såg lika förskräckta ut som Ron.
”Vad är det frågan om?” Frågade Harry förvirrat.
”Hon… Hon skickade mig ett illvrål.” sa Ron med en svag röst. Harry såg fortfarande väldigt förvirrad ut, men Stephanie visste exakt vad det var. Hennes mormor hade skickat henne ett illvrål när Stephanie hade förvandlat tre tjejers hår grönt för att de retade en kille som gick i hennes årskurs när hon gick i Beauxbaton. Och även när hon förvandlade en lärares alla böcker till sniglar, och ingen lyckades förvandla tillbaks dem.
”Öppna det. Det kommer vara över på några minuter.” sa Neville i ett försök att uppmuntra sin vän, även fast det inte gick så bra. Ron sträckte tvekande ut sin hand och tog tag i kuvertet innan han slet upp det. Neville höll händerna för öronen och när kuvertet var öppet önskade Stephanie att hon också hade gjort det.
”ATT GE DIG TILL ATT STJÄLA BILEN! DET SKULLE INTE HA FÖRVÅNAT MIG OM DU HADE BLIVIT RELEGERAD FRÅN SKOLAN! VÄNTA DU BARA TILLS JAG FÅR TAG PÅ DIG! DU TÄNKTE VÄL ALDRIG SÅ MYCKET PÅ HUR RÄDDA DIN PAPPA OCH JAG BLEV NÄR VI SÅG ATT DEN VAR BORTA…” Mrs Weasleys röst fick tallrikar, bägare och skedar att skaka på borden och alla elever vände sig om för att se vem som hade fått illvrålet. Ron hade sjunkit ihop så mycket att man bara såg hans röda panna samt hår sticka upp.
”…FRUKTANSVÄRT UPPRÖRDA ÖVER DITT UPPFÖRANDE! DIN FAR HAR ETT FÖRHÖR ATT VÄNTA PÅ MINISTERIET! DET ÄR HELT OCH HÅLLET DITT FEL, OCH OM DU BRYTER MOT EN ENDA LITEN REGEL TILL, KOMMER VI OMEDELBART OCH HÄMTAR DIG!” Kuvertet som hade fallit ur handen på Ron flammades upp och krullade ihop sig till aska. Harry och Ron satt blickstilla och stirrade på den lilla askhögen. Elever skrattade här och var innan alla inne i salen började prata igen.
”Aotch.” sa George mest för sig själv och Stephanie tittade upp på honom.
”Jag vill inte ens gissa hur många gånger ni har fått ett sånt kuvert.” Tvillingarna flinade åt mig.
”Vi är vana med det. Men att se Ron få ett, det var nytt.” sa Fred innan han tog en bit av sin ostmacka. Stephanie tog också åt sig av en ostmacka, och satt och småpratade lite med killarna igen innan McGonagall kom gående med deras scheman. Första lektionen var försvar i svartkonst med Ravenclaw.
”Toppenstart på läsåret.” sa Fred ironiskt innan han sköt undan schemat.
”Vadå?” frågade Luke fundersamt.
”Försvar i svartkonst.” muttrade George och suckade högt.
”Vad är det så fel med det?” frågade Melanie innan hon tog en skedfull gröt och stoppade in det i munnen.
”Det är ingenting fel med försvar mot svartkonster, det är Professor Lockman jag oroar mig för.” suckade Fred.
”Jag tycker faktiskt att han är helt okej.” sa Melanie när hon hade svalt ner all gröt. Alla fem killar himlade med ögonen. ”Vad?” frågade hon.
”Det är bara för att du är en tjej. Stephanie, du gillar väl inte honom?” frågade Lee och alla sex huvuden vändes mot Stephanie.
”Åh, jaha, så nu klassas jag inte som en tjej längre?” frågade Stephane och höjde på ögonbrynen. Tvillingarna, William och Luke började fnissa medan Melanie snabbt sa hejdå för att sedan sätta sig vid Tess, Angelina och Sophie lite längre bort.
”Nej, jag menade inte så, jag bara – ” Lee såg nästan panikslagen ut och det fick Stephaine att skratta högt.
”Det är okej, Lee, du behöver inte bli så rädd. Men nej, jag är inte så förtjust i honom. Han verkar lite… udda.” sa hon och började fiffla med hennes gaffel men tittade upp då George skrek till. ”Alltså, det dåliga udda.” la hon till när hon roat tittade på när hennes två – udda – vänner satt mittemot henne och fäktades med sina bestick.
_________________
* själva Illvrålet och det mesta sades av tex Ron och Neville är från boken, jag har bara kortat ner Mrs Weasleys utbrott lite lol*

Hoppas ni gillade det!

Bäst ♥

jättebra!

Jättebra!!!!




PS. Gott nytt år!!!!!

Åhåhåh gillar Stephanie ♥ George 83 give me more of them plz 8}
Haha skrattade när jag läste vad Stephanie. hade gjort mot tjejerna och lärarna, gillar busiga små ungar ^^
Älskar denna ff, keep going ♥ c:

Superbra kapitel och skrivet ♥♥

Kapitel 3
Professor Gyllenroy Lockhart

Stephanie satt med tvillingarna och Lee utanför Lockharts klassrum och väntade på att lektionen skulle börja. Luke, William och Melanie hade gått upp till deras sovsal för att hämta deras tillbehör. Bredvid oss stod några Ravenclaw-elever och pratade för fullt på om deras kärlek till Lockhart, och Stephanie var tvungen att sätta sin hand för munnen för att inte skratta åt minerna Fred, George och Lee gav dem. Deras hakor var nästan nere i golvet, och man kunde lätt se deras dömande blickar i deras uppspärrade ögon. Några minuter senare kom Luke, William och Melanie. Alla tres blickar var riktade åt tvillingarna och Lee. Luke gick fram till Stephanie
”Vad har hänt med dem?” frågade han och Stephanie fnissade tyst för sig själv.
”De där Ravenclaw-tjejerna som står där borta älskar tydligen Lockhart, och eh… Tja, du fattar.” sa hon och Luke nickade till svar men hann inte svara innan Gyllenroy Lockhart själv kom gående. Tjejerna började fnittra högt när han log mot dem.
”Herregud.” andades Luke ut.
”Eller hur.” svarade George som nu stod upp bredvid Fred. Professor Lockhart öppnade klumpigt dörren in till det stora klassrummet innan han gick in och hälsade alla elever välkomna. Tvillingarna tittade konstigt på honom, men Lockhart verkade inte bry sig.
Lektionen bestod mest av Lockhart som skröt om massa otroliga saker han hade gjort, ett litet prov som visade att det tydligen var väldigt viktigt att veta alla möjliga saker om Lockhart - då alla frågor var om honom – och Fred, George, Stephanie och Lee som satt längst bak och skakade av deras dämpade skrattattacker de fick då och då när Professor Lockhart gjorde något väldigt klumpigt, som till exempel ha ner alla sina böcker och fjäderpennor på golvet.
”Ojdå, lektionen skulle ha slutat för fem minuter sen! Seså, gå nu.” sa han och innan någon annan elev ens hunnit ställt sig upp var tvillingarna, Lee och Stephanie redan ute ur salen. De tittade på varandra några sekunder innan de började gapskratta.
”Åh herregud…” började Lee medan han höll för sig om magen.
”Det där var den konstigaste lektionen jag någonsin haft.” påstod Stephanie skrattande innan de började gå mot sällskapsrummet för att hämta böckerna de behövde till Örtlära som de skulle ha med Hufflepuff.

*

Resten av veckan gick förbi ovanligt snabbt. Stephanie spenderade mest sin tid med tvillingarna och Lee som satt i sällskapsrummet och gjorde några enstaka läxor de redan hade fått.
På lördagen vaknade Stephanie klockan halv sju av att Angelina höll på och rota i sin koffert på andra sidan rummet. Stephanie satte sig långsamt upp medan hon gäspade.
”Angelina?” sa hon med en skrovlig morgonröst som gjorde att Angelina hoppade till innan hon vände sig mot Stephanie.
”Åh herregud, Stephanie! Du skrämde mig.” svarade hon dämpat innan hon stängde igen kofferten.
”Vad gör du?” frågade Stephanie Angelina som var på väg ut ur sovsalen.
”Quiddichträning.” svarade hon innan hon gäspade högt.
”Åh…” började Stephanie. ”Kan jag följa med? Du vet, och titta på?” frågade Stephanie, hon var inte en morgonpigg person, men när hon väl hade vaknat var det svårt för henne att somna om. Angelina nickade.
”Visst.”

Angelina och Stephanie gick under tystnad till Quiddichplanen, båda var för utmattade för att säga någonting alls. När de väl var framme vid planen sa de ett snabbt hejdå till varandra innan Angelina gick mot omklädningsrummen och Stephanie gick det motsatta hållet åt läktarna. Läktarna var helt tomma, och Stephanie – som var för trött för att anstränga sig och gå och hitta en bra plats – satte sig i mitten på andra raden.
Ungefär fem minuter senare hör hon fotsteg och röster närma sig henne. Hon tittade åt hållet ljudet kom från bara för att se tvillingarna och en tjej som Stephanie kände igen som Katie Bell närma sig planen. Stephanie visste egentligen ingenting om Katie utom att hon var ett år yngre än henne själv. Fred fick snart syn på Stephanie och vinkade hastigt, George och Katie kollade med frågande ansiktsuttryck på honom innan deras blickar också fastnade på Stephanie. George började vinka lika villt som sin bror medan Katie log ett trött men trevligt leende mot henne. Stephanie småskrattade lite och vinkade och log tillbaks.
”Vad gör du här?” skrek George när han hade slutat vinka. Stephanie hörde på ljudet av hans röst att han nästan precis hade vaknat.
”Angelina råkade väcka mig och jag kunde inte somna om!” skrek Stephanie tillbaks och George nickade som svar, vilket betydde att han förstod.
”Okej. Syns!” skrek han tillbaks och Stephanie nickade. George vände sig tvärt om bara för att få ett rejält slag av Fred – som fortfarande inte hade slutat vinka – mitt i pannan.
”AJ! FRED!” utbrast han och både Stephanie och Katie började skratta.

*

Ungefär fem minuter efter tvillingarnas lilla scenario kom Harry Potter till planen med en förstaårselev skuttande bredvid honom. Stephanie hörde hur förstaårseleven – som Harry kallade Colin – frågade ut Harry om det mesta. Colin kom snart upp på läktaren och log mot Stephanie innan han satte sig lite högre upp. Stephanie log snabbt tillbaks innan hon drog sin jacka närmare mot sin frysande kropp. Stephanie lekte med sina egna fingrar i säkert en halvtimme innan hon hörde hur någon satte sig bredvid henne. Hon tittade förvånat upp för att se Hermione och Ron. Hon log mot dem och de log båda stort tillbaks innan deras huvuden riktades mot planen där Gryffidorlaget kom gående.
_______________

Okej så det här kapitlet blev nog en liten "filler" eller vad man ska kalla det men whatevs lol

Hoppas ni gillar det, blir jätteglad av kommentarerna ni skriver!

jättebra

Oh just love it ♥
Måstesäga att denna ff är en av mina absoluta favoriter, hela idén och storyn är underbar 8} Dessutom skriver du jättebra ^^ Börjar bli sugen på lite kärlek hehe 83 Shippar Steph med typ George, tvillingarna är så amazing ♥
Plz skriv more snart couse im dying over here ;*

Gephanie<233333
Men srsly, det bra som alltid. Vet inte vad jag ska skriva, du gör mig stum babe :*