PRS(Miss_Green)

Mia nickade sakta. "Jag känner igen mig i det". Hon hade haft sin stunder, då det varit extra stressigt, hon hade varit helt ensam och bara gråtit ut. "Men...det är bra att gråta ibland". I alla fall intalade hon sig det. Hon kastade en blick på klockan, tiden hade verkligen gått fort...Hon tittade nervöst på papprena på stolen igen, men hon ville inte att Alexandra skulle gå!

Alexandra nickade. "aa, det är då man vill ha någon som kan hålla om en och säga att allting är bra..."
Alexandra såg att Mia kollade på klockan och sen på sina papper.
"Ska jag gå? Har du mycket plugg?" Frågar Alexandra och hoppas att hon ska säga nej.

Mia nickade. På något vis så ville hon att Alexandra skulle vara den personen, varför kände hon så? Hon anade långt inne men försökte ignorera det, Alexandra tyckte säkert inte om henne så mycket...
"Nej! Det blir inte bättre att du går, då skulle jag nog bara bli ett vrak och gråta över all sttess". En nästan gråtfärdig ton smög sig in i hennnes röst mot slutet.

Alexandra log. "Okej! Men glöm inte att jag alltid finns där för dig!" Hon la sin hand ovanpå Mias och en värme spred hela hennes kropp vid beröringen.

Mia log svagt och hon fick tårar i ögonen. "Gör du?". Ingen hade sagt så till henne på ett bra tag. Plötsligt vibrerade hennes mobil. Hon kollade snabbt sms:et och bleknade. Ett av hennes prov hade fluttats till imorgon...Paniken smög sig över henne. "Jag kommer misslyckas..." Sa hon sprucket och snyftade till av stress.

Alexandra såg hur paniken spred sig.
"Nej det kommer du inte" Alexandra försökte låta lugn men hon visste faktiskt inte.

En tår rann nerför hennes kind. "Jo...Jag kommer misslyckas, bli utkastad från skolan, aldrig få jobb och dö ensam...". Hon begravde ansiktet i händerna. "Jag hatar mitt liv, jag är patetisk, jag har inha vänner, inget förhållande och kommer kuggal.

"Nej, säg inte så!", säger Alexandra och stryker hennes hand. "Du är bara 20 år du har hela livet framför dig!"
Alexandra tittar på Mia.

Mia såg upp, hon hade nu röda ögon. Handstryktningen värmde nästan lika mycket som en kram. "Förlåt" mumlade hon. "Jag borde inte bryta ihop så här...". Hon ville hemskt gärna ha ett förhållande nu, någon som kysste hennr och tröstade henne, som Alexandra, även om Alexandra inte kysste henne".

"Det är okej, man får det ibland" Säger Alexandra och ler. "Men jag har ingen aning om vad du ska göra.."