Rätt eller fel?

Åhhhhh jätte bra vad händer sen mer mer mer...
Super du är bäst!!!
Jag läser dina kap om och om igen i väntan på nya!!!
Det finns inga ord att beskriva dem med som är nog starka
Kram din syster Alice Weasley

MERA!

Taack hörni!! Speciellt du Alice Weasley!!♥ Som du också sa känns det som om jag tappat många läsare, men aja ni som fortsätter är i alla fall super snälla och ni som slutat... ni är också super snälla! Men ni vore ännu snällare om ni läste!♥ Nää skoja bara hihi♥ Men nu kommer ett kapitel till!♥


Kap 11:

Månen speglar sig på Svartsjöns mörka vinteris. Träden är nertyngda av all snö som gnistrar som tusen diamanter. Jag huttrar i min tunna jacka. Jeremy håller fortfarande min hand och vi går tillsammans under tystnad på den snöbeklädda stigen. Men det är ingen pinsam tystnad, inte alls. Det är bara en tystnad som att det inte finns någon mer att prata om. Vi hör ihop, punkt slut.
Plötsligt stannar Jeremy och jag vänder mig om och tittar frågande på honom. Vi står under en stor och magnifik ek, långa istappar hänere ner och gnistrar i den mörka vinternatten.
Ögonblicket är fantastiskt, nästan magiskt. Men ändå har detta inget med magi att göra, den här känslan hör bara ihop med äkta kärlek. Han tar båda mina händer i båda sina och ser djupt in i mina ögon.
- Jag gillar verkligen dig! Säger han allvarligt.
- Jag har gjort det ända sen första gången jag såg dig, men varit för feg för att göra något åt dig.
Klupmen i bröstet som jag inte visste fanns släpper plötsligt, han gillar verkligen mej, på riktigt! Detta är inte någon barnslig lek som han gör för att luras, eller någon fantastisk dröm och snart kommer jag att vakna och inse att det bara var en dröm, nej, detta är på riktigt!
- Eller jag gillar inte alls dig, säger han sen. Va?!?!?! *chock!
- Jag tror faktiskt att jag älskar dig! Säger han sen och ser ömt på mig. Det finns inga ord för att beskriva min känsla. Men om jag ändå skulle försöka skulle det bli;




Lättnad, eufori, kärlek.


- Jag tror jag älskar dig med! Säger jag och kysser honom.







Jag tänker aldrig göra något annat i hela mitt liv! Aldrig! Kanske att jag kunde sluta för att ägna ett par minuter till Eliza någon gång, men aldrig annars!
Jag bryr mig inte om att det här kommer att ta slut, eller den kyliga luften som tränger igenom mina kläder och sätter sig långt inne i märgen på mig. Jag vill aldrig sluta kyssa Jeremy!
- Vänta! Säger han och tittar över min axel.
- Vad är det? Frågr jag förvånat och vänder på huvudet.
Då ser jag dem. En tjej och en kille som sitter på en bänk och hånglar. Det ena är John och det andra är…
…Tara?
Tara? Vänta va?? Hur i h*lvete?? Eliza!!
- Eliza!! Skriker jag till John och börjar springa. Stackars, stackars Eliza!!! Jag vet hur mycket hon hade sett fram emot den här dan! John det där svinet!! Jag ska döda honom efter att jag har tröstat Eliza! Hur kunde han? Jag känner hur tårarna börjar rinna och droppar ner på klänningen men jag bryr mig inte, jag måste hitta Eliza! Jag börjar springa, jag vet inte vart.
- Sasha! Säger Jeremy argt och rycker tag i in arm. Jag hejdas mitt i språnget. Jag sparkar och slår honom men han är alldeles för stark för mig. Han håller fast mig och jag gråter tills hans skjorta är helt blöt.
- Sasha jag vet att du är ledsen men om du blir sådär kommer vi aldrig att hitta henne! Säger Jeremy.
- Du förstår inte! John betydde verkligen sjukt mycket för henne. Hon har varit med honom som fastklistrad i nästan två veckor nu! Hon har knappt kunna slita ögonen från honom. Och Eliza när Eliza är ledsen då är hon ledsen, på riktigt! Hon kan göra hemska saker då! Säger jag och tror att jag ska börja gråta igen men jag har inga tårar kvar.
- Så du menar… att hon skulle kunna…?
Jag är för skrämd för att svara men nickar stumt. Hans ansikte blir blekt när han inser allvaret.
- Du tar nere vid sjön så tittar jag upp mot slottet och i skogen, okej? Jag nickar och sätter fart ner mot sjön.

Ida2001
Dina kap är magiska jag har iallafall inte!!! Slutat läsa dem dom är så så himla bra!!Du beskriver som en ängel! Du borde bli författare!!!!!! Jag menar det
Kram

Aaw tack betyder så sjukt mycket!!! Kram

BRAIS SÖTISIS

Tack♥



Nu kommer kap 12! En ny grej är att jag kommer börja tagga personer i varje kapitel i en spoiler. Nu kommer jag att tagga alla som har lämnat någon positiv kommentar på min ff och sedan kan jag lägga till eller ta bort folk från tagglistan. Det är bara att säga till!




Kap 12:
Hon sitter med huvudet lutat mot hennes uppdragna ben och ser mindre ut än någonsin. Hennes hår är blött och hänger ner i stripor. Klänningen är lerig och söndertrasad.
- Eliza hur är det? Frågar jag mjukt. Hon rycker förvånat till när hon hör min röst och vänder på huvudet mot mig. Hennes mascara har runnit och bildat långa, svarta ränder på hennes kinder. Ögonen är översvämmade av tårar och rödkantade av gråt.
- Det är skit! Säger hon.
- Ja jag förstår det! Svarar jag och skickar upp röda gnistor med staven för att Jeremy ska se att jag har hittat henne.
- Kom nu, vi går upp till uppehållsrummet och får av dig de där kläderna!! Säger jag.
- Måste vi det? Frågar hon och tittar sorgset på mig.
- Ja vi kommer att frysa ihjäl och vi sitter kvar här! Säger jag och huttrar i min kalla jacka. Jag tar henne i handen och dra upp henne från marken. Sedan leder jag henne hela vägen upp till slottet. När vi kommer upp ser jag John stå lutad mot väggen. Min avsky mot honom väller fram om i en våg och jag blänger argt på honom.
- Eliza! Vad har hänt? Frågar han och går fram mot henne och ser uppriktigt orolig ut. Antingen är han helt hjärndöd och har glömt vad som hänt med Tara, eller så är han en jäkligt bra skådespelare.
- Skit i det du!! Säger jag och drar med mig Eliza förbi honom.
- Men Sasha, vänta!! Säger han och jag hör att han börjar sprina efter men jag fortsätter bara att gå och försöker att stänga honom ute. Efter ett tag slutar han fotsteg att eka efter oss och jag förstår att han har stannat. Eliza har inte sagt ett ord sedan vi började gå och jag blir orolig. Men hon kan i alla fall gå så jag bestämmer mig för att låta det vara. När vi tillslut har kommit fram till tjocka damen är jag riktigt andfådd och hjärtat bultar hårt i bröstet.
- Eliza, lösenordet? Frågar jag.
- Madragoratillsats, säger hon matt men tjocka damen rör sig inte.
- Hallå, vakna tjockis! Skriker jag till porträttet.
- Vilken oförskämd flicka! Säger Tjocka damen och börjar gråta. Jag förstår att jag använt fel teknik och säger med min allra sötaste flickröst:
- Förlåt madame, men jag är otroligt stressad just nu, jag hoppas att du kan ursäkta mig.
- Låt gå då! Säger Tjocka damen och slutar att gråta.
- Hon får väl komma in då!
- Men jag då? Frågar jag förtvivlat. Vadå ska inte jag få komma in?
- Du är ju en Slytherin! Säger hon med avsky i rösten.
- Men snälla! Hon är min bäste vän och hon behöver min hjälp! Säger jag och hoppas på tur. Men, nej.
- Tyvärr flicka lilla, det är mot reglarna att släppa in någon elev från ett annat elevhem in i uppehållsrummet. Jag beklagar men din vän får nog klara sig själv.
- Jag gör det Sasha, tack för hjälpen! Säger Eliza och ger mig en puss på kinden. Jag är orolig för henne men säger:
- Låt gå då, vi ses imorgon. Hon nickar och kliver in genom portträtthålet.
”Jag har väl inget annat val än att gå tillbaka till festen då” tänker jag och traskar iväg.


Nere i stora salen är festen i full gång. Jag letar med blicken efter Jeremy men kan inte hitta honom. Jag vet inte riktigt vart jag ska så jag börjar lunka iväg mot ena väggen. Jag ser John sitta och prata med en grupp med männinskor längre bort. Han berättar något och de andra skrattar. Jag känner min avsky välla upp och vänder snabbt bort blicken, rädd att inte kunna kontrollera min ilska.
Plötsligt känner jag att någonting är som det inte ska vara, någonting är fel. Jag vet inte vad, men jag känner det så starkt i hela mig. Jag vänder på huvudet igen och märker att John ögon skiftar i blått. Inte alls tydligt, bara så att man märker om man stirrar riktigt, riktigt noga att själva vitan har en lite, lite blå nyans. Han säger något till dina kompisar och ställer sig upp och börjar gå iväg. Men det ligger en beslutsamhet över varje steg. Som om han måste uppbåda all sin vilja för att kunna röra på fötterna. Som om det var två personer som ville olika saker. Nästan som om någon styrde hans kropp.
Styrde hans kropp.
Imperiusförbannelsen…

Plötsligt lägger någon sin hand på min axel och jag flänger livrädd runt.
- Oj förlåt om jag skrämde dig! Men hur mår Eliza? Var är hon? Är det… Säger Jeremy men jag avbryter honom.
- Jag har något sjukt viktigt att berätta! Säger jag och drar honom ut ur salen.

ÅÅÅÅ!!! SÅÅÅÅÅ SJUKT BRA! HUR KAN DU VARA SÅ BRA!?!

Bra med spoilern!

Bra♥

DET HÄR ÄR SÅ SJUKT BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!♥♥