5 steps on how to make James Potter like you [SV]

oo jättebra! skriv mer fort nu!

Mer?

Tack underbaringar ♥

---

Oktober 31

Två timmar senare hade festen förvandlats från ett lågt minglande till ett rum fullt med gormandes, kåta tonåringar som tryckte sig mot varandra som om livet hängde på det. Det hade inte dröjt länge innan Rose fått syn på Scorpius och Mackenzie. Till en början hade hon försökt ignorera dem, men när hon sett dem strula bara någon meter ifrån henne och Lorcan hade hon gått i taket. Hon hade skällt ut Scorpius för att han avsiktligt försökte förstöra hennes kväll, sedan hade hon släpat ut honom i korridoren och lämnat Mackenzie och Lorcan ensamma på dansgolvet.

Vid någon punkt under kvällen hade Joshua kysst mig och fyra glas eldwhisky senare grovhånglade vi för fullt. James hade jag knappt sett till under kvällen och jag hade börjat ge upp hoppet om att han skulle visa någon svartsjuka över att jag var där med hans bästa vän. Men när Joshua försvann för att gå på toaletten någon gång vid elvatiden och jag vingligt tog mig bort till en stol vid ett tomt bord, kom han fram till mig. Lisa var inte med honom och han slog sig ner bredvid mig. Han var utklädd till en dementor och hade på sig en lång svart klädnad som var strimlad och hade en huva som han kunde dra över huvudet. Hans ansikte var målat vitt och grått och gav illusionen av att det var urholkat, vilket fick hans kindben och käkben att stå ut ännu mer, och runt ögonen var han svart. Det var nästan så att hans mörka ögon smälte ihop med sminket.

Nu hade han tagit av huvan och hans mörka hår stod åt alla håll, lite som mitt, fast hans var naturligt. Han såg på mig lite oroligt för någon minut och jag kände hur allting snurrade lite. Min hjärna var alldeles för bedövad för att jag skulle reagera på att James faktiskt satt där bredvid mig, och att vi var ensamma. Ensamma i ett hav av fulla tonåringar, det vill säga.

"Savannah, hur är det? Du ser rätt packad ut", sade han efter vad som i min värld kändes som en evighet.

Jag flinade. "Äh, jag mår finfint. Josh är på toa, men han kommer tillbaka alldeles strax. Han är så snygg som vampyr, visst är han?" svamlade jag utan att tänka på vad jag egentligen sade.

James suckade och fattade tag om min vardera axel, varefter han stirrade mig i ögonen. Jag rynkade förvirrat på pannan, och hade svårt att fokusera blicken. Varför såg han så seriös ut? Vilken tråkmåns.

"Savannah, jag vet att det kan vara svårt att förstå just nu, men snälla strunta i Josh, du kommer bara göra något du ångrar. Josh är inte ute efter ett förhållande med dig, vad han än säger så kommer du bara vara som luft för honom imorgon. Jag känner honom, okej? Lita på mig", sade han, med lugn, pedagogisk stämma.

Fåran mellan mina ögonbryn blev djupare. Vad försökte han säga? När min tröga hjärna äntligen lyckats lägga ihop ett och ett insåg jag att han försökte säga åt mig att sluta strula med Joshua, och då slog det mig. Han var svartsjuk! James var faktiskt svartsjuk, och han hade lämnat Lisa för att komma hit och se till så att jag inte gjorde något mer med Joshua.

Innan jag visste ordet av det hade mitt fulla jag sträckt mig fram, fattat tag om James ansikte och kysst honom.

ÅNEEEJ... VANNAH NEJJ... Eller det är ju rätt så bra.. FÖR DÅ ÄNTLIGEN KANSKE DET BLIR ALVANNA!!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥<♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

♥♥♥♥♥

---

Oktober 31

Till en början gjorde James inget utan satt bara där, men när han hunnit förstå vad som hände, fattade han tag om mina händer och tog dem från sitt ansikte, varefter han drog sig undan från kyssen. Nu var det hans tur att rynka på pannan. "Savannah, vad gör du? Jag är här med Lisa, det vet du..."

Jag kände det som om han bokstavligt talat sugit all lycka ur min kropp. Vilket var ironiskt eftersom han var utklädd till en dementor. Jag kände mig fruktansvärt förödmjukad och kände hur mina kinder hettade. "Jag trodde... jag menar, du..." Jag svamlade, och jag mådde illa. Riktigt illa. Åh, herregud, om jag inte tog mig därifrån nu skulle jag spy inför James. Så jag reste mig på skakiga ben och tryckte mig igenom folkvimlet. Svagt kunde jag höra hur James ropade på mig men jag hade bara en sak i åtanke och det var att ta mig ut innan något annat tog sig ut ur mig.

Jag hann precis stänga dörrarna om mig när all sprit jag konsumerat blandat med middagen jag tidigare haft kom upp och ut på golvet. Jag spydde flera gånger om och kände hur ögonen tårades. Jag försökte hålla borta håret med ena handen så gott jag kunde medan jag lutade mig mot väggen med den andre, men tror inte jag lyckades så värst väl. Jag kunde höra steg närma sig bakom mig och jag hoppades innerligt att det inte var någon jag kände. Speciellt inte Mackenzie.

Och det var inte Mackenzie, men det var någon jag kände.

"Savannah?"

Det var Joshua. Han hade återvänt från toaletten och när han fick syn på spyan rynkade han äcklat på pannan. "Skojar du med mig? Fy fan vad vidrigt." Sedan lämnade han mig ensam i korridoren när han försvann in på festen igen.

Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder och jag sjönk ner intill väggen bredvid spyan. Med armarna om benen och ansiktet begravt mellan knäna började jag gråta på riktigt. Korridoren var öde, då alla antingen låg och sov eller var inne på festen, och det var jag tacksam för.

Efter ett tag bestämde jag mig för att ta mig tillbaka till sällskapsrummet och när jag klev in genom porträttet upptäckte jag att det ovala rummet var tomt. Tanken hade varit att jag skulle gå upp och lägga mig men jag kom inte längre än till soffgruppen framför den öppna brasan som höll på att slockna. Med en suck sjönk jag ner och drog på mig filten som legat slängd över ryggen på soffan. Spriten höll på att lämna min kropp och jag frös så att jag skakade.

Vilken jävla misslyckad kväll. På något sätt hade jag lyckats få mig själv att känna mig helt fullkomligt värdelös och patetisk gång på gång. Jag hade grovhånglat med en person jag knappt stod ut med i vanliga fall, slängt mig över James och spytt ner hela mig själv. Det kunde inte bli värre. Jag lade mig ner med huvudet på en kudde och drog upp benen mot magen, varefter jag tomt stirrade in i de få lågor som fortfarande var vid liv i eldstaden.

Plötsligt kände jag hur det tyngdes ner bredvid mig i soffan. Jag hade inte ens märkt att någon kommit in, men orkade inte resa på huvudet för att se vem det var som satt där. Det var säkert bara någon mer som kommit för att poängtera hur värdelös jag var.

"Hur mår du, Savannah?" rösten var så genuint orolig och så odömande och varm att den bara kunde tillhöra en enda person. Och när jag vred lite på huvudet såg jag Ryan sitta där. Han var inte utklädd och nu när jag tänkte på det insåg jag att jag inte sett honom på festen.

"Ryan? Varför är du inte på festen?" undrade jag och struntade i hans fråga. Jag ville inte prata om mig.

Han ryckte på axlarna. "Ärligt talat kunde jag inte tänka mig gå dit med någon annan än dig, så jag struntade i det", sade han, lika naturligt som om han berättat vad han ätit till kvällsmat.

Jag rodnade lite, och kände mig genast dum. "Förlåt", mumlade jag.

"Varför säger du förlåt?" undrade Ryan.

"För att jag luktar spya, för att jag inte kan sluta tycka om James, för att jag sårade dig..."

Ryan log lite och skakade på huvudet. "Kom här." Han gestikulerade åt mig att lägga mig i hans knä istället, och hade det varit någon annan än Ryan hade jag tittat konstigt på honom, men nu var det Ryan och jag vände mig om och kröp upp i hans famn. Det kändes naturligt och skönt och jag kände hur jag blev sömnig.

"Tack", mumlade jag innan jag föll in i en djup sömn.

Vet hur det känns att gå till en kille som man inte riktigt älskar men ändå bryr sig om precis när man varit full & lika jävla ledsen på det.
Åh herre gud. *feels..*

Gaa underbart kapite, älskar din story den är så himla skön men ändå så kan jag inte låta bli att tänka på Ryan som Peeta....

RYAN ÄR BÄST!! Jag saknar gröntotten
Mermermer.

Trezzan- verkligen, hemsk känsla...

Tack hörni ♥

---

1 November

Morgonen därpå vaknade jag upp i min säng. Hur jag kommit dit hade jag ingen aning om, men jag gjorde en mental påminnelse att komma ihåg att tacka Ryan. Om inte för att ha hjälp mig i sängs så för att han funnits där när jag behövt någon.

Jag satte mig mödosamt upp och kände hur allting snurrade och hur mitt huvud dunkade. Jag stönade och ramlade tillbaka ner på sängen igen. Klockan på nattygsbordet informerade mig om att jag missat frukosten men att husalferna snart skulle servera lunch i Stora Salen. Jag såg mig omkring i salen och insåg att alla andras sängar var tomma. Och Rose som alltid brukade sova till middagstid efter en natts festande...

Med beslutsamhet drog jag mig upp ur sängen och hällde i mig två värktabletter samt minst tio glas vatten. Min mun var seriöst torrare än Sahara. Efter att ha duschat av mig allt fejkblod och alla sår och blåmärken och rett ut mitt fågelbo till hår, slängde jag på mig ett par mjukisbyxor och en munktröja och lunkade ner till sällskapsrummet. Jag kände mig som en zombie där jag gick med halvöppna ögon och stönade åt varenda litet ljud och ljus. Rose var inte nere i sällskapsrummet i heller så jag fortsatte ner mot Stora Salen i hopp om att hon redan gått för att äta lunch. Jag behövde någon att prata med, och det pronto.

På min väg dit insåg jag ganska snabbt att det inte bara var jag som var bakfull. Halva skolan verkade röra sig i slowmotion, och bara den äldre halvan. Jag gav onda ögat till ett gäng ettor som sprang skrikandes förbi mig i korridoren men de ignorerade mig.

Plötsligt fick jag syn på James en bit ner i korridoren och jag mindes hur jag skämt ut mig kvällen innan. Han hade ännu inte sett mig och jag slängde mig panikslaget in genom första bästa dörr, vilket råkade vara dörren till tjejernas toalett.

Hur skulle jag någonsin kunna se på James igen efter gårdagen? Hur kunde jag vara så korkad? Det var klart att han inte skulle kyssa mig tillbaka när han var tillsammans med Lisa. Jag menar, det var ju James vi pratade om. Hade det varit till exempel Joshua hade det varit en helt annan grej.

Jag kände hur det knöt sig i magen när jag tänkte på Joshua, och suddiga minnen av hur vi strulat och hur äcklad han sett ut när han sett mig spy dök upp i mitt huvud. Envist försökte jag tänka på något annat.

Plötsligt hörde jag hur någon spydde i ett av båsen. Jag tänkte att det var någon bakfull tonåring och skulle just till att gå, när dörren till båset öppnades och ut klev ingen mindre än Mackenzie. Hon såg surt på mig och jag kunde inte låta bli att le skadeglatt.

"Blev det kanske lite mycket igår, Kenzy-wenzy?" sade jag hånfullt. Inte för att jag egentligen var i någon position att döma, men det behövde inte Mackenzie få veta.

"Dra åt helvete", muttrade hon och torkade sig runt munnen med en pappershandduk.

Jag ryckte på axlarna och gick min väg, glad att det inte bara var jag som spytt.

superbra!