Mörkrets tid!

Elvina såg upp på dem båda och kände sig markant i underläge, som om hon inte redan gjort det förr i deras sällskap? Däremot gillade hon inte mannens tal till henne.
"Jag har faktiskt ett namn." sa hon syrligt fram om än lågt fast de hörde det säkert. Hon log lätt mot nunnan hon verkade vara trevligare men det var hennes jobb med, troligen om hon inte skulle be hela dagen.
"Kanske har han det, han verkar ha det med allt." svarade Elvina henne, hon kände sig illa till mods och undrade om detta var en bra ide över huvud taget. Men att stanna här skulle ändå vara ett nederlag, något hon aldrig skulle komma ifrån och nu hade hon chansen.

Demandred tittade roat mot flickan som vågade ta ton mot honom, en herreman, något som roade honom.
"Självklart har du det men det förutsätter att man presenterar sig.", Sade han, fortfarande leende medan han granskade flickan uppifrån och ned. Nåväl, hon skulle förmodligen inte falla till marken på direkten; hoppades han i alla fall.
"Nåväl, vill du följa med är det bäst att du presenterar dig och bestämmer dig snabbt. Jag har inte hela dagen på mig och jag föredrar att kunna namnet på de som följer mig; inga lögner, dem kan jag lukta mig till på en mils avstånd.", Sade han och skrattade till lite mest för att understryka att han faktiskt inte var helt allvarlig även om det med lögnerna var sant. Sanningen hade varit lätt att urskilja efter det att han fått sina krafter, förmodligen en av de gemensamma fördelarna alla demoner hade; ironiskt att några av de mest svekfulla varelserna som vandrade på denna jorden kunde skilja mellan lögn och sanning. Ironi var intressant och, enligt honom själv, underhållande i vissa fall.

(Tessan svara först du ^^)

(Okidoki ;I)

Elvina har blicken sänkt i backen men då han åter tilltalar henne höjer hon åter blicken och möter hans. Vad hon visste ville inte finare folk veta av andras namn, det skulle vara framfusigt att bara presentera sig, eller tyckte han nu inte det?
"Mitt namn är Elvina." svarar hon slutligen, efternamn visste hon inte då hon inte alls visste vilka hennes föräldrar var och det var inte särskilt ovanligt det heller. Hon bara höjde på ögon brynet åt hans tal om lögner, inte hade hon tänkt att ljuga inte precis just nu även om hon hade det till vana ibland. Ville hon verkligen detta? Jo, det ville hon, att bli behandlad som mindervärdig var hon van vid och kanske skulle hon kunna starta på nytt någonstans. Var de skulle visste hon inte, men det kunde bli kul att upptäcka något nytt.
"Jag har redan bestämt mig, jag följer gärna med...............sir." sa hon och la till det sista bara för att hon måste, hon visste hur hon skulle uppföra sig, men niga tänkte hon inte göra.

"Trevligt att träffas Elvina" sa Talitha och log emot den unga flickan. "Mitt namn är syster Talitha, men om det känns ovant, främmande eller om du inte vill ta ordet syster i din mun, kan du säga bara Talitha" sa hon och klappade Gabriel på halsen, hon var fortfarande ovan över att sitta på en häst, och då hade de ännu inte börjat rida, de hade bara stått stilla. Talitha såg sig omkring, landskapet runt dem var grönt, grönare än vad det borde vara på hösten, men hon misstänkte att det var sommarens sista desperata försök att hålla sig kvar, men snart skulle den få ge vika för hösten. Talitha vände sedan blicken emot Demandred, hon undrade om mannen verkligen kunde säga om någon ljög på flera mils avstånd, då borde han vetat att hon ljugit om både skräddaren och kniven, och att ljuga var något som inte passade sig för en nunna. Hon sköt tankarna åt sidan, ty hämnd passade sig heller inte för en nunna och det var något hon ändå tänkte utkräva.
"Vilket håll skall vi färdas? Var ni på väg åt något särskilt håll, Demandred" sa Talitha och log emot honom och sedan Elvina.

Den yngre flickan roade honom och när hon presenterade sig så log han brett.
"Trevligt, Elvina. Mitt namn är Demandred.", Sade han vänligt och när hon förklarade att hon gärna följde med honom genom att tillägga titeln fick det honom att skratta högt.
"Du behöver inte kalla mig "sir", finns ingen mening med det.", Sade han enkelt och ryckte på axlarna. När Talitha tilltalade honom vände han sig och tittade åt hennes håll.
"Jag var inte på väg någon särskild stans eller åt något särskilt håll. Men vi kan börja att ge oss av från staden.", Sade han och vände hästen helt om för att rida mot stadens portar. Förhoppningsvis skulle de andra två följa med honom; han antog att de skulle göra det. Att resa ensam, som kvinna i dessa dagar var att leta problem.

Elvina log och såg på dem.
"Så varken sir eller syster, det låter bra. Om ni undrar har jag inte heller någon titel." sa hon och log lättsamt mot dem. Hon var glad över att titlarnas inte behövdes ta med i beräkningen då hon kände sig mindre bekväm då. Elvina gjorde en gest mot Talitha att hon skulle rida före, hon ville inte ha en häst efter sig om hon skulle gå.
"Rid först du, jag kommer efter." log hon mot henne.
Att de inte visste var de skulle gjorde det hela än mer spännande, någonstans bort från staden som hon varit uppvuxen i. Hon log mest för att inte isa att hon inte gillade saken att de båda satt på hästar, var över henne. Men det ar så det var, hon visste det. Egentligen inget som var ovanligt, kyrkan och adeln hade makten.

Talitha nickade emot Elvina.
"Om det behagar er" sa hon och tryckte lätt in hälarna i sidorna på Gabriel, hästen gick framåt och hon försökte slappna av. Hon hade hört att man skulle vara avslappnad när man satt på en häst, djuret kunde känna när man spände sig och själv bli nervös. Talitha red efter Demandred mot stadsporten. Människorna som gick nere på gatan tittade på dem, men hon kände att de undvek henne samtidigt, de kände en sorts förakt gentemot henne som hon aldrig hade känt innan. Hon kände sig lättad när de kom utanför stadsmurarna. Hon var inte bara lättad utan också exalterad, hon var äntligen på väg, och hon behövde inte gå, hon hade en häst som kunde föra henne framåt fortare. Hon vände sig om emot Demandred och log svagt.
"Jag hade planer på att bege mig norr ut, om det skulle passa sig?" frågade hon.

Den lilla gruppen tog sig ut genom staden, nunnan och herremannen till häst medan gatuflickan följde efter till fots. Demandred hade koll bakåt så att den yngre flickan inte skulle försvinna bland folkvimlet; det fanns många män lika den man som varit på henne på värdshuset och det var inget han tänkte tillåta.
Medan de tog sig ut ur staden tittade han omkring sig, försökte komma fram till vilka av människorna han sett och vilka som var totala främlingar; de flesta var totala främlingar. Ibland tyckte han sig känna igen någon, förmodligen ett ansikte från värdshuset, men det hade lika gärna kunnat vara inbillning.
När det hade ridit ut ur staden vände sig Demandred till Talitha som hade ett svagt leende på läpparna; ett leende han återgäldade.
"Visst, norrut blir bra för mig. Frisk och kyligare luft är bara uppfriskande. Eller vad säger du, Elvina? Norrut blir bra, antar jag?", Sade han, först vänd till nunnan och när han frågade den yngre flickan vände han sig mot hennes håll med ett vänligt leende. Norrut passade honom utmärkt på samma sätt som att väster-,söder- eller österut också hade passat lika bra. Efter sin tid i staden och mötet med nunnan hade han insett att han förmodligen var tvungen att göra en själslig resa snarare än en fysisk. Något som irriterade honom lite då det var svårare att ändras i djupet av ditt hjärta än att finna något i den stora världen; det var i alla fall så han såg det.
"Norrut var det?", Sade Demandred igen när han märkte att han hade fastnat i sina tankebanor. Hade de redan svarat honom? Förhoppningsvis inte.

Att ta sig genom staden var egentligen inget nytt för Elvina. Men att hålla reda på ett par hästar med ryttare var något nytt, då hon vanligtvis brukade undvika dem. Att undvika dem hörde till egen säkerhet då ett rapp från en ridpiska sved i flera dagar.
Då de kommer ut ur staden vände sig faktiskt mannen till henne och frågade. Hela hon sken upp då folk sällan frågade henne. Hon var inte dum men hade aldrig fått chansen att visa det. Så var det för alla i hennes samhällsklass, de behandlades som om de var sämmre, som själlösa djur.
"Norr låter bra." svarade hon då hon inte alls visste var norr låg men hade sina aningar. För övrigt spelade det ingen roll, hon kunde gå vart som helst bara det var från staden.
Hon väntade att de åter skulle rida vidare så hon kunde börja gå, det skulle bli en lång vandring och hon var inte van att gå. Hon gick bara i staden och då det var kallt befann hon sig i värdshuset då hon varken ägde skor eller ordentliga kläder.