Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona begav sig tillslut ut i korridoren. Hon gick upp mot balkongen. Frisk luft hjälpte nog...Men synen som väntade där hjälpte inte. Neil. Hon backade undan, och hoppades att han inte skulle höra henne då en bräda knarrade till.

Niel vände sig om i försvarsställning när golvet i rummet knakade lite. Han spejade lite i mörkret och såg Mona. Misstänksamt slappnade han av och granskade henne. "Vad gör du här?" frågade han henne.

Mona klev ut på balkongen helt och drog rocken tätare kring sig, det var kyligt. "Jag kunde inte sova..." mumlade hon. "Jag...jag var orolig att jag förargat dig sir". Hon vågade inte titta på honom då hon sa det.

Niel spände käkarna. Där var det, sir. Han hatade det. "Inte mer än alla andra. Jag vet inte varför jag förväntade mig mer från dig än alla andra. Varför skulle någon tycka om mig?"

Mona tittade upp på honom. "Men sir...jag tycker om dig" mumlade hon och en rodnad spred sig längs hennes kinder. "Du är den enda på många långa år som visat mig godhet och barmhärtighet, jag är säker på att många tycker om dig". Till skillnad från henne, hon hade inte någon...

"Sir...vilket uselt ord för högre makter. Du...du borde inte vara nära mig. Ingen vill vara med mig, jag är ett monster." svarade Niel sammanbitet innan han kände hur han började tappa kontrollen, hur ena ögat sved. Fan. Vigt hoppade han över balkongräcket och lät sig falla mot marken, några 30 meter under.

Mona tystnade, han gillade inte hennes tilltal till honom..."Förlåt mig si- jag menar Niel, jag vill vara med dig snälla...". Hon hann inte avsluta fören han kastade sig.
Hon skrek till, förskräckt och rusade fram till kanten så hon nästan föll av hon med. "Niel!".

Niel landade aldrig på marken, för någon meter innan försvann han.
* * *
Morgonen efter vaknade Niel, naken i skogen med Murgons palats knappt i sikte. Han hatade det, även om det bara hänt två gånger förr. Det var därför hans familj inte älskade honom...mödosamt och olyckligt vandrade Niel tillbaka till palatset. På vägen dit hittade han sina byxor och drog på dem. Han gick till sitt rum och låste in sig i badrummet. Där lät han tårarna rinna.

Mona stängde dörren bakom sig och gick fram till badrumsdörren och ryckte i den, men den var låst. "Niel? Snälla öppna" bad hon honom och hörde honom snyfta. "Niel, är du skadad?" frågade hon honom oroligt.

Niel hörde Monas röst. "Gå, du vill inte vara nära mig!" viskade han trött och lutade pannan mot den kalla kakelväggen.